En legendar går i pension

Kris Kristofferson på scen i april 2019. Foto: Owen Sweeney/Invision/AP/TT

Kris Kristofferson, som fyller 85 till sommaren, har lagt gitarren på hyllan och pensionerat sig. Den nyheten kablade TT ut under torsdagen. I praktiken ska han egentligen ha pensionerat sig redan förra året men det har inte blivit officiellt förrän nu. Den legendariska countryartistens facebooksida har inte uppdaterats sedan förra sommaren. Sonen John tar nu över ansvaret för faderns affärer.

 ”Om det fanns ett Mount Rushmore för låtskrivare skulle Kris vara med där”, säger Clint Higham, vd för Morris Higham Management som representerar Kristofferson i ett uttalande. Och det har han naturligtvis rätt i. Den forne Oxford-studenten, helikopterpiloten i armén och skådespelaren (han fick en Golden Globe för A Star is Born mot Barbara Streisand men jag minns honom bäst som ”Rubber Duck” i Sam Peckinpahs ”Convoy”) är en högst remarkabel låtskrivare som skriver in sig i samma kader som Johnny Cash, John Prine, Guy Clarke och Townes van Zandt.

”Help me make it through the night”, ”Me & Bobbie McGee”, ”Sunday morning coming down”

Hade Kris Kristofferson bara skrivit de tre låtarna hade det snudd på räckt till legendstatusen. Tre odödliga klassiker som lyfts till skyarna av artister som Elvis Presley, Janis Joplin och Johnny Cash. Och här i Sverige var ”Me & Bobbie McGee” allerstädes närvarande i min barndoms radioapparater i form av Lalla Hanssons ”Anna och mej”.

Till vänster tillsammans med dåvarande hustrun Rita Coolidge på scen 1973. Till höger på Century Placa Hotel i Los Angeles 1987. Foto: AP/TT

Men Kris Kristofferson skrev så oerhört mycket mer. ”The silver tongued devil and I”, ”From the bottle to the bottom”, ”Jody and the kid” … Allt som allt 18 studioalbum från den självbetitlade debuten 1970 till 2016 års The Cedar Creek Sessions. Lägg till det ett antal plattor gjorda tillsammans med andra artister, däribland som en del av countrysupergruppen The Highwaymen, där han delade scen med Johnny Cash, Willie Nelson och Waylon Jennings.

Det är just som låtskrivare han skrivit in sig i mitt hjärta. Som sångare var han, i ärlighetens namn, mer habil än exceptionell. Det är som låtskrivare och som en frispråkig röst – en progressiv man i den inte sällan konservativa kontexten countrymusik. Bland ett antal Grammy Awards, Lifetime Achievement Awards och medlemskap i Country Music Hall of Fame kan han även räkna in ett Free speech award från First Amendment Center/Americana Music Association.

Personligen fick jag se honom en gång på scen. Det var sommaren 2010 på Trädgårdsföreningen i Göteborg och jag minns den spelningen med värme. Det gör också Frida Öhrn i Cookies n Beans som spelade förband den kvällen. Vi kom in på ämnet när jag intervjuade henne i november 2019 inför den Diggiloo-turné som av naturliga skäl aldrig blev av.

Trots att det gått tio år minns hon tillfället utan att behöva leta i minnesarkivets skrymslen.
– Den spelningen … satan vad roligt, säger hon.

Att minnet är så tydligt är kanske inte så konstigt med tanke på vad som händer på spelningen.
– Han kom upp på scenen med oss och vi var som fågelholkar. Jag fick ju sjunga ”Help me make it through the night” med honom. Det kommer jag aldrig att glömma.
– Och då hade vi ändå hängt lite med honom i logen och han sade att vi ”sounded like mountain angels”.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv