Nostalgi och undergång i Stålenhags bildvärld

Himlen är grumlig och giftigt gröntonad. Svartgloberna, de svarta kloten som av okända skäl bara dök upp, svävade i luften och sakta förgiftade vår atmosfär, lyckades till slut knäcka civilisationen. Jordytan är täckt av aska och städerna lagda i ruiner. Mänskligheten, den lilla spillra av den som lever kvar, har tvingats under jord – i högst bokstavlig mening. Ovan densamma kan bara några få för mänskligheten tidigare okända växter överleva.

I denna skrämmande värld utspelar sig en gåtfull berättelse om skuld och hämnd.

I konstnären Simon Stålenhags nya bok, Labyrinten, lämnar syskonen Sigrid och Matte, tillsammans med pojken Charlie, tryggheten i det underjordiska samhället Kungshall för att i ett terrängfordon ge sig ut på en forskningsexpedition till orten Granhammar på ytan. De inkvarterar sig i vad som på insidan ser ut som en kontorsbyggnad frusen i ett evigt 80-tal där den för läsaren främmande samtiden möter ett desto mer bekant förflutet. De fotorealistiskt skildrade detaljerna – stolar, kranar, lampkontakter, gångjärn och termosar – ger ledtrådar till när tiden tog slut på ovansidan och allt mänskligt frystes in. Simon Stålenhag själv var bara fem år gammal när 80-talet tog slut, ändå har han ett fantastiskt bildminne från tiden och ett öga för detaljerna som sätter tidsandan i hans alternativa verklighet.

Det började med bilderna. Simon Stålenhag skapade nostalgiskt färgade bilder från ett väldigt svenskt 80-tal, lagda ovanpå dem – som overheadbilder – ett fantasilager med märkliga och fantasifulla, men också övergivna, maskiner. Bilderna gjorde succé på nätet och en Kickstarter-kampanj golvade förväntningarna. Det gav förutsättningar för en bok, Ur varselklotet, där bilderna ackompanjerades av korta texter som skapade en enhetlig, men fragmentarisk, berättelse där barnen leker i de förfallna resterna av det statliga företaget Riksenergis verksamhet och ovanpå deras gigantiska partikelaccelerator som skapar en märklig skevhet i verkligheten.

Resten är, som de säger, historia. Ur varselklotet följdes av fler böcker, utsågs av tidningen The Guardian till en av världens tio bästa dystopier och blev till en uppmärksammad tv-serie, Tales from the loop, på Amazon Prime. När den senaste Kickstarter-kampanjen, den inför Labyrinten, gick i mål hade den dragit in nästan 4,3 miljoner kronor, vilket kan jämföras med målet 200 000. Framgången är fullständigt logisk. Bilderna skapar ett band till betraktaren. Man vill gå in i dem och skapa sina egna berättelser utifrån dem.

Efter Ur varselklotet kom Flodskörden som var en ren uppföljare. I samma universum som sin föregångare och med samma berättarjag fast i början på 90-talet. Tredje boken, Passagen, förflyttar sig till andra sidan Atlanten. Tonen är den densamma men narrativet har blivit mer sammanhängande. Det handlar mer uttalat om en berättelse än ”bara” ett världsbygge. Men Stålenhag håller sina hemligheter nära intill bröstet och lämnar skickligt luckor i berättelsen, vilket skapar en suggestiv stämning som får läsaren att själv fundera och fylla i; att göra sig själv till en del av historieberättandet.

Parallellt med att böckerna blivit mer sammanhängande har dystopierna blivit mörkare, för att inte säga apokalyptiska. Labyrinten bryter på intet sätt den utvecklingen. Här har världen de facto gått under och en ny tagit dess plats. En vardag, även under dessa dystra omständigheter, antyds även om den inte direkt skildras här.

Undergångsstämningen gör att man kanske inte på samma sätt vill gå in i bilderna men det är helt klart bilder som väcker fantasin och frågorna till liv: Vad har hänt här? Varför? Vad händer nu? Påfallande ofta är ansiktena vända bort från betraktaren. Jag är osäker på signifikansen av det men på något sätt bidrar det, tillsammans med luckorna i berättandet, till den gåtfulla stämningen som är lika tilltalande som skrämmande.

Labyrinten

Av: Simon Stålenhag
Förlag: Fria Ligan

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 50 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Linn Koch-Emmery, Jinjer, November.
Läser: Colson Whitehead Harlem Shuffle.
Ser just nu: Only murders in the building, Succesion och American Horror Story säsong 10.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv