Malmö möter London i livestreamad jazz-serie

Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist bakom pianot och Adrian Cox på sång och klarinett.

Det är onsdagskväll och Babel ser öde ut från gatan. Affischerna på fasaden berättar om november månaders spelningar trots att vi är halvvägs in i december. Lite så känns det. Det har varit två månader utan spelningar för mig och det börjar kännas i kroppen. Vetskapen att ikväll, ikväll ska jag få se musik skapas live på en scen framför mig har, trots att jag är den ende som kommer att se det som inte är direkt involverad i produktionen, gjort mig lite stissig hela dagen.

Så öppnas sidodörren till den forna kyrkan, som blev jazzklubb, som blev mer allmän scen för livekultur och Cecilia Löfberg från Golden Gator Jazz Club släpper in mig. Där inne är det uppriggat på scen och klarinettisten Adrian Cox från London och pianisten Sven-Erik “Svempa” Lundeqvist värmer upp och känner på varandra musikaliskt. De har aldrig tidigare spelat tillsammans, undantaget en halv låt när Lundeqvist satt in vid Cox gig på Golden Gator Jazz Clubs sista arrangemang på numera nedlagda Ground Floor i slutet av oktober. 

Trots det hittar de båda skickliga musikerna – Cox är ett etablerat namn på den internationella jazzscenen som även spelar saxofon med och är manager för ska-bandet Bad Manners – varandra väl i den lite äldre jazz-traditionen. Senare under kvällen ska vi få höra deras tolkningar av låtar från bland andra Benny Goodman, Louis Armstrong och Django Reinhardts repertoar. 

Det var också då, eller kanske mer korrekt på efterfesten efter den där spelningen på Ground Floor, som fröet till det som jag nu ska se smygpremiären av såddes. Adrian Cox har gjort livestreamade spelningar ända sedan London försattes under lockdown första gången i våras och längtan efter att spela musik blev för stor. Tanken är nu att streama spelningar parallellt från London och Malmö. På scen i London ska Adrian Cox spela med olika musiker och från Babel i Malmö ska Sven-Erik Lundeqvist göra detsamma. Livesändningen ska sedan växla mellan Malmö och London, det ska även föras ett samtal mellan de båda scenerna och man ska ha ett gemensamt tema. 

– Det viktigaste av allt är kanske att vi ska vara så aktiva och inkluderande i chatten som vi kan med de som tittar och lyssnar så att vi direkt under programmet kan lyfta en fråga eller ett glatt tillrop därifrån till musikerna på scenen så att de kan svara direkt, berättade Cecilia Löfberg när vi pratades vid på telefon inför streamingen.

– Om man dessutom kan få igång att de som tittar börjar prata med varandra så får man en gemenskap som gör att man glömmer bort att man inte är på plats. Det är som när man går ensam på en konsert och i pausen går och tar något att dricka eller står i kön till toaletten, så börjar man prata med en främmande person. Jag vill flytta över den gemenskapen online.

En gång i månaden under våren ska denna serie livestreams, där London möter Malmö, äga rum med start i slutet av januari (definitivt datum är inte spikat än). Inför denna smygpremiär har dock Adrian Cox flugit hit. Det är Lundeqvists flyhänta fingrar som dansar över klaviaturen och så Cox röst och klarinett som med pondus styr skutan. Efteråt slår vi oss ned i en soffgrupp i baravdelningen. Adrian Cox, Cecilia Löfberg och jag. Första frågan är självklar. Hur känns det att göra en spelning där man inte ser publiken och får den feedback som man normalt får under ett gig.

– I början kändes det väldigt underligt, säger Adrian Cox, men i efterhand, när man går tillbaka och tittar på kommentarerna, så märker man att det var människor där. Och för mig, som artist, håller det mig mentalt frisk att göra uppträdanden, att veta att på söndag, då ska jag göra det här. Jag har samma approach om jag spelar för en livepublik eller en kamera. 

Han berättar att han när han började göra livestreamade spelningar svarade han alla som skrev till honom, något som kunde leda till 50 eller 60 e-mails per spelning vilket ledde till pågående konversationer.

– Plötsligt var jag involverad i de här människornas liv. “Hur går det? Hur mår Fred? Har din hund blivit frisk?”. Det handlar om en gemenskap.

Det har gått extremt kort tid, mindre än två månader, från att idén föddes till att den nu är sjösatt. Det är en av orsakerna till att smygpremiären sker enbart från Malmö.

– Vi bestämde att köra den 16 december och jag trodde inte att jag skulle kunna få loss den studion jag ville vara i på så kort varsel så jag sa: varför flyger jag inte bara till Malmö så kör vi där första gången, säger Adrian.

– Man kan gå åt två håll i sådana här tider, säger Cecilia. Man kan tänka att allting är så himla jobbigt eller så kan man tänka: “Det här var annorlunda, jag är inte glad längre och jag behöver bli glad och jag måste göra något för att bli det. 

– Vid den här tiden förra året, var jag på väg ut på turné i Sydamerika som skulle följas av en turné i Europa, jag hade inte en tanke på livestreaming men det är en ny tid nu och nu får man tänka om och se hur vi ska göra det här större och bättre, säger Adrian.

Ett nytt medium håller på att födas framför våra ögon.

På sätt och vis är det ett nytt medium vi ser födas med livestreamade spelningar och man kan tydligt se under våren och sommaren hur människor har prövat sig fram. I början var det ofta dålig ljussättning och ibland dåligt ljud. Inte sällan såg man delar av den yta där publiken normalt skulle stå vilket fick till följd att det kändes tomt och ödsligt.

– Folk visste inte hur de skulle göra det, säger Adrian. Alla har nya kompetenser nu. När jag gjorde mina första livestreams i London kommer man dit och det är två kameror och en laptop, en person som filmade och körde ljudet och en som spelade. När jag gjorde en igår kväll så var det ett team på sju kameramän och en hel apparat.

– Samtidigt är det viktigt att inte göra det för komplicerat för då blir folk distraherade och då handlar det inte längre om musiken. Det handlar om att folk ska kunna se och att ljudet ska vara bra. Det tycker jag att de satte ikväll.

– Och det måste finnas interaktion, fyller Cecilia på. Om det är musikerna som gör det, eller en presentatör, spelar mindre roll. 

Viktor Andersson, bandbokare på Babel och ordförande för Skånsk Live, och Cecilia Löfberg från Golden Gator Jazz Club, under scensamtalet som var en del av livestreamen.

Någon speciell jazzstil är inte satt för den här serien streamar som går under titeln Jazz Rehearsed och Adrian Cox utesluter inte att man kör ett tema som Johnny Cash- eller Beatles-låtar under någon av spelningarna. Och det är kanske inte så konstigt med en artist som ledigt rör sig mellan den gammaldags jazz som bjöds på scen tidigare under kvällen, modernare jazz på senaste plattan Now is spring och punkigt röjig ska med Bad Manners.

– Det är galet Jag gjorde en spelning på Royal Albert Hall förra fredagen inför tusen personer, det största antal de då tillät – och det är slut med det nu – medan Bad Manners spelar för en publik mellan 500 personer på en måndagskväll upp till 18 000 i Mexico City. Jag älskar mitt liv. Jag åker på galna turnéer med Bad Manners och jag kan komma tillbaka och göra sådana här saker. 

Han berättar om hur han flög tillbaka från den där Sydamerikaturnén under två dagar för att göra en spelning med superstjärnan Wynton Marsalis på Jazz at the Barbican och hur han kom in där mer eller mindre direkt från en 27-timmarsflygning, fortfarande bärande vita Doctor Martens-kängor. 

– Bandet kollade på mig som: vem är det där? Men jag tar med mig erfarenheter från alla sådana saker.

Hur fungerar det att spela med någon som man aldrig spelat med tidigare, som nu med Sven-Erik Lundeqvist?

– Vi är båda jazzmusiker och det är ett språk som man lär sig. Vi lyssnar båda samma typ av artister och när vi bestämde oss för det här konceptet sade jag: sänd mig några låtar. Det gjorde han och jag kunde alla de låtarna. Idag körde vi igenom dem.  Jag tenderar att leda musiken. Jag kan ge tecken att att nu tänker jag göra det här eller det här. 

– Du tog en stor risk med det här, säger Sven-Erik Lundeqvist som anslutit sig till oss. Du har ju inte hört mig spela innan.

– Det handlar inte om spelet, det handlar om personen, säger Adrian med ett skratt. Och jag hörde dig spela det där lilla keyboardet på den där efterfesten.

Vi pratar om den äldre jazz som bildat tema för kvällen och Adrian håller en utläggning om förebilder som Cannonball Adderley, Sidney Bechet och Louis Armstrong. Hans entusiasm för musikstilen går inte att ta miste på.  

– Jag försöker lära mig den här stilen, säger Sven-Erik. På min egen skiva spelar jag bebop och mer modern musik. Men min pappa gillade traditionell jazz, den musiken finns djupt rotad i mig och jag tränar på att spela den varje dag. Adrian är en mästare på den här stilen. För att komma in i musiken finns det ett antal tricks man kan använda, om man använder dem så kommer det genast att referera till den här stilen. Grejen är att Adrian inte använder dem i särskilt hög utsträckning. Det är det som det handlar om, att knyta an med en era utan att köra med tydliga knep.

Se onsdagens livestreamade spelning här.

 

Nostalgi och undergång i Stålenhags bildvärld

Himlen är grumlig och giftigt gröntonad. Svartgloberna, de svarta kloten som av okända skäl bara dök upp, svävade i luften och sakta förgiftade vår atmosfär, lyckades till slut knäcka civilisationen. Jordytan är täckt av aska och städerna lagda i ruiner. Mänskligheten, den lilla spillra av den som lever kvar, har tvingats under jord – i högst bokstavlig mening. Ovan densamma kan bara några få för mänskligheten tidigare okända växter överleva.

I denna skrämmande värld utspelar sig en gåtfull berättelse om skuld och hämnd.

I konstnären Simon Stålenhags nya bok, Labyrinten, lämnar syskonen Sigrid och Matte, tillsammans med pojken Charlie, tryggheten i det underjordiska samhället Kungshall för att i ett terrängfordon ge sig ut på en forskningsexpedition till orten Granhammar på ytan. De inkvarterar sig i vad som på insidan ser ut som en kontorsbyggnad frusen i ett evigt 80-tal där den för läsaren främmande samtiden möter ett desto mer bekant förflutet. De fotorealistiskt skildrade detaljerna – stolar, kranar, lampkontakter, gångjärn och termosar – ger ledtrådar till när tiden tog slut på ovansidan och allt mänskligt frystes in. Simon Stålenhag själv var bara fem år gammal när 80-talet tog slut, ändå har han ett fantastiskt bildminne från tiden och ett öga för detaljerna som sätter tidsandan i hans alternativa verklighet.

Det började med bilderna. Simon Stålenhag skapade nostalgiskt färgade bilder från ett väldigt svenskt 80-tal, lagda ovanpå dem – som overheadbilder – ett fantasilager med märkliga och fantasifulla, men också övergivna, maskiner. Bilderna gjorde succé på nätet och en Kickstarter-kampanj golvade förväntningarna. Det gav förutsättningar för en bok, Ur varselklotet, där bilderna ackompanjerades av korta texter som skapade en enhetlig, men fragmentarisk, berättelse där barnen leker i de förfallna resterna av det statliga företaget Riksenergis verksamhet och ovanpå deras gigantiska partikelaccelerator som skapar en märklig skevhet i verkligheten.

Resten är, som de säger, historia. Ur varselklotet följdes av fler böcker, utsågs av tidningen The Guardian till en av världens tio bästa dystopier och blev till en uppmärksammad tv-serie, Tales from the loop, på Amazon Prime. När den senaste Kickstarter-kampanjen, den inför Labyrinten, gick i mål hade den dragit in nästan 4,3 miljoner kronor, vilket kan jämföras med målet 200 000. Framgången är fullständigt logisk. Bilderna skapar ett band till betraktaren. Man vill gå in i dem och skapa sina egna berättelser utifrån dem.

Efter Ur varselklotet kom Flodskörden som var en ren uppföljare. I samma universum som sin föregångare och med samma berättarjag fast i början på 90-talet. Tredje boken, Passagen, förflyttar sig till andra sidan Atlanten. Tonen är den densamma men narrativet har blivit mer sammanhängande. Det handlar mer uttalat om en berättelse än ”bara” ett världsbygge. Men Stålenhag håller sina hemligheter nära intill bröstet och lämnar skickligt luckor i berättelsen, vilket skapar en suggestiv stämning som får läsaren att själv fundera och fylla i; att göra sig själv till en del av historieberättandet.

Parallellt med att böckerna blivit mer sammanhängande har dystopierna blivit mörkare, för att inte säga apokalyptiska. Labyrinten bryter på intet sätt den utvecklingen. Här har världen de facto gått under och en ny tagit dess plats. En vardag, även under dessa dystra omständigheter, antyds även om den inte direkt skildras här.

Undergångsstämningen gör att man kanske inte på samma sätt vill gå in i bilderna men det är helt klart bilder som väcker fantasin och frågorna till liv: Vad har hänt här? Varför? Vad händer nu? Påfallande ofta är ansiktena vända bort från betraktaren. Jag är osäker på signifikansen av det men på något sätt bidrar det, tillsammans med luckorna i berättandet, till den gåtfulla stämningen som är lika tilltalande som skrämmande.

Labyrinten

Av: Simon Stålenhag
Förlag: Fria Ligan

Miley Cyrus har hittat hem

Omslagsbilden till Miley Cyrus (bilden till vänster) nya skiva är tagen av den legendariske rockfotografen Mick Rock.

Världen tycks besatt av Tailor Swifts båda plattor från i år, folklore och evermore (jo, de ska skrivas så, med gemener), som hon gjort tillsammans med medlemmar från The National. Och visst är de snygga, välskrivna, välproducerade och rent objektivt sett bra men jag kan ändå inte släppa att jag tycker de är en liten smula … tråkiga; det är så vänligt, klokt och fint att det inte riktigt fäster på mig. Istället har jag fastnat i det senaste albumet från en annan före detta barnstjärna; en som har, vad det verkar utifrån i alla fall, haft en betydligt tuffare resa genom en uppväxt inför hela världens ögon.

Miley Cyrus hade spelat in ett helt album tillsammans med producenten Mark Ronson innan sin skilsmässa från Liam Hemsworth för ett år sedan. Den kändes inte rätt att släppa så hon skrotade den och började om från början. Följdaktligen är det svårt att inte lyssna på Plastic Hearts som en skillsmässoskiva. Hon har också bekräftat i intervjuer att öppningsspåret WTF Do I know? – med textraden And I don’t even miss you – handlar om uppbrottet. Och det finns gott om låtar där det inte är några som helst problem att läsa in uppbrottet. Som när hon i Angels like you sjunger ”It’s not your fault I ruin everything / And it’s not your fault I can’t be what you need”. Men Plastic Hearts är en väldigt personlig skiva på fler sätt än så.

Sedan Miley Cyrus lade av sig Disney-stjärneperuken och karaktären Hannah Montana har det känts som att hon har sökt efter sin röst och sitt uttryck. Inte minst hennes coverserie på Youtube, The Backyard Sessions, och dess resa genom rockhistorien har visat på det sökandet. När hon gjorde The Replacements Androgynous tillsammans med Laura Jane Grace från Against Me och Joan Jett, sjöng duett med Melanie Safka på What have they done to my song, ma eller tolkade Cowboy Junkies-versionen av Velvet Undergrounds Sweet Jane pekade hon ut en riktning. Plastic Hearts är ett naturligt nästa steg på den resan.

Den legendariske rockfotografen Mick Rock – som gjort omslag åt David Bowie, Iggy Pop och Lou Reed och tagit klassiska bilder på Blondies Debbie Harry – är den som står för omslagsbilden. Han har kallats Mannen som fotograferade 70-talet och både det faktum att hon valde honom som fotograf och bilden i sig sänder tankarna till det sena 70- och tidiga 80-talet. Det gör också duetterna med Joan Jett och Billy Idol som i den här musikaliska miljlön känns helt rätt. De tre extraspår som finns på den digitala utgåvan av skivan skvallrar också om att det här är en rockigare skiva än vi är vana vid från från Miley Cyrus. Det är covers på Blondies Heart of Glass och Cranberries Zombie och en mash-up på egna singeln Midnight Sky och Stevie Nicks Edge of seventeen där Nicks och Cyrus byter rader med varandra. Just Nicks känns som något av en andlig föregångare till dagens Miley Cyrus.

I slutet av förra året genomgick Miley Cyrus en halsoperation. Sedan dess har hennes röst förändrats; den har blivit djupare, rökigare och fått mer klös, vilket klär henne väldigt väl. Det här är en mognare Miley Cyrus, långt från Disney-stjärnan som i ledmotivet till Hannah Montana sjöng om fördelarna med att leva dubbelliv – vanlig tjej på dagarna och popstjärna under antagen identitet på kvällarna. I Joan Jett-duetten Bad Karma kommenterar hon det:

They say it’s bad karma when you live a double life

Plastic Hearts är The Best of both worlds på ett annat sätt; den är mötet mellan en modern popvärld, som kan illustreras av duetten med den samtida brittiska popmusikens it-girl Dua Lipa, och 70-talets glamrock, new wave och arenarock.

Evolution. Från Hannah Montana till vuxen artist. Foto: AP/TT

I skivans elfte timma, som sista låt innan de digitala bonusspåren tar vid, kommer så dess starkaste kort och tydligaste statement, Golden G String. Balladen kan knappast läsas som något annat än en uppgörelse med allt som hänt sedan hon började med sin transformation från helylle-imagen i Hannah Montana till ett bli en vuxen artist med sitt eget personliga uttryck. Resan har inte varit enkel. Den har kantats av skandaler (nakenvideon till Wrecking ball och den där tungan som var allerstädes närvarande under en period), missbruk, ett nedbrunnet hem (på grund av skogsbränderna i Kalifornien), nämnda korta äktenskap och halsoperation.

Idag är Miley Cyrus nykter och har kommit ut som gender-flytande. Hon har tagit sina smällar och växt med dem. Och hon har, känns det som, hittat hem musikaliskt. Kanske är det på grund av den tuffa match hon gått mot en offentlighet som velat hålla kvar henne i den där oskyldiga rollen hon spelade som barnstjärna en gång i tiden och den där lite punkiga attityden och egensinnigheten som hon visat upp under de senaste sju åren, ända sedan hon satte sig på rivningskulan i Wrecking Ball-videon som gör att hennes musik talar till mig på ett annat sätt än Taylor Swifts musik gör, trots dess uppenbara förtjänster.

Yes, I’ve worn the golden-g string
Put my hand into hellfire
I did it all to make you love me
And to feel alive

Oh, that’s just the world that we’re living in
The old boys hold all the cards and they ain’t playing gin
You dare to call me crazy, have you looked around this place?
I should walk away
Oh, I should walk away
But I think I’ll stay

Miley Cyrus på Glastonbury 2019. Foto: Joel C Ryan/Invision/AP/TT

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv