Spelsuget Baskery på Victoriateatern

Många genrenamn har klistrats på systrarna Bondessons band Baskery, från bajopunk till new folk och min personliga favorit: killbílly. Det har sina orsaker. Deras musik är inte lätt att ringa in. Att de står stadigt rotade i den amerikanska söderns musikaliska mylla är uppenbart men musiken förgrenar sig ut och helheten blir något djupt eget.

Fredagens spelning på Victoriateatern i Malmö gick av stapeln inför 50 sittande personer och betydligt fler framför diverse skärmar i livestreamad form. Sittande publik är kanske inte det idealiska för ett så högenergiskt band som Baskery. Man vill röra sig till musiken men tiden är som den är och det här med picnic-konserter är ändå ett grymt koncept.

Det är ett kvitto på Baskerys styrka som liveband att de trots omständigheterna lyckas få upp ett bra tryck i lokalen. På senare år har de dragit åt ett lite poppigare håll men det är inget som vi ser mycket av under spelningen. Live är de lika härligt råa och skitiga som vi vant oss vid. Om de är lite ringrostiga efter en sommar i princip utan spelningar är det inget som märks, annat än att de kanske är lite extra tända. Spelsuget märks av.

Sättningen är samtidigt traditionell och okonventionell med sexträngad banjo, ståbas, gitarr och trummor. Det okonventionella ligger i att storasyster Greta trakterar trummorna och banjon samtidigt, något bidrar till det grymma drivet i deras sound.

Den nya poppigheten skiner mest igenom i nya singelspåret The Fall, en låt med en stegring upp till refrängen som, i en elektronisk remix, skulle välta vilken Summerburst-festival eller EDM-klubb som helst. Och den gör det utan att bandet tappat sin själ på kuppen. Den balanseras upp av en låt som Shut the catflap, från senaste fullängdaren Coyote & sirens, som kan vara det cowpunkigaste de gjort sedan den Lennart Persson-hyllade debutsingeln One horse down från 2008.

En svensk systragrupp från Stockholm som spelar musik som faller inom americanafållan. Det är på pappret svårt att inte jämföra Greta, Stella och Sunniva med systrarna Söderberg i First Aid Kit. I verkligheten är jämförelsen inte lika självklar. Inte för att inte First Aid Kit har klor men det finns något betydligt tuffare över Baskery, den där lite av hårt turnerande väghärdade känslan.

Det är lite som att det inte spelar någon roll hur ömsinta sånger The Band sjöng – man vet ändå att de kunde spöa upp hela bikergänget som klubbägaren hyrt för att hålla dem borta från att få ut sitt gage. Det är en känsla som ger helheten balans.

Och tuffheten i all ära, när de sätter den sidan till kan Baskery lägga upp lika gudomliga och tajta stämmor som First Aid Kit. Det visar de inte minst i en lysande fin acapella-tolkning av Bellmans Bort allt vad oro gör från sångspelet Bacchi Tempel. Överhuvudtaget visar de upp ett inte ringa mått av virtuositet om än lätt maskerad av spelglädje och jävlaranamma. Det är helt enkelt lite för kul för att man ska riktigt tänka på hur skickliga de faktiskt är på det de gör.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Bror Gunnar Jansson och Stevie Nicks.
Läser: Bruce Dickinsons och Prince respektive självbiografier.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.