Med musiken bortom tiden

Klockan 20:00 Norra Grängesbergsgatan.

Grejen med den här kolumnen är att man ska ta en tid och en plats i Malmö och skriva utifrån dem. Jag ska skriva utifrån en tid och en plats där samma tid upplöses och platsen transformeras.

Tiden var i torsdags kväll och platsen rockklubben Plan B på Norra Grängesbergsgatan, en gata som håller på att utvecklas från att ha varit en av stadens mest brottsutsatta till att bli ett nytt kulturellt nav.

Jag var där för att se den göteborgska rockartisten Bror Gunnar Jansson men nu är det dags för förbandet The Jonestown Fruit Jar Drinkers som spelar på malmöitisk hemmaplan. Men det är inte mycket med bandet som snackar Malmö på 2020-talet.

Snarare befinner vi oss på en juke joint i den amerikanska södern och om bandet spelar rock så är det 20-talets motsvarighet, jug music, som gäller; den musik som föddes på de afroamerikanska vaudevillescenerna och är en väl inflätad del i utvecklingen av såväl blues som jazz.

På något sätt är det en naturlig startpunkt på en kväll som ska leda fram till Bror Gunnar Janssons musik som samtidigt står stadigt i samma mylla som förbandet men som använder den som avstamp för att skära genom tiden. Här och nu blir då och vice versa.

Jag sitter där med min kompis Nicklas och känner hur tiden fladdrar iväg. Det blir varmare, klockan börjar går baklänges och så är vi där i ett träskjul i utkanten av plantagen, spriten serveras i glasburkar och tumbleweeds rullar förbi utanför dörren.

För sådan är musikens makt: att böja på tiden och skicka oss till en annan plats, ett annat liv – om än bara för en stund. När jag ett par dagar senare redigerar bilderna från spelningen kan jag inte låta bli att tona dem i sepia, ni vet den där lite brunaktiga tonen som gamla svartvita bilder gärna har.

En något kortare version av den här texten publicerades som Skånska Dagbladets Just nu-kolumn i måndags.

Mord och inga visor

Musiken sipprar upp genom träsket som stanken från ett förmultnande lik. Hettan är tryckande och undergången är nära. Sådan är stämningen i Bror Gunnar Janssons musik. Rösten som skär igenom är kanske inte vacker i klassisk mening, men betvingande. True crime i musikform stod det i facebook-evenemanget för Bror Gunnar Janssons spelning på Plan B i torsdags och det är ingen dum beskrivning av en artist vars senaste album heter They found my body in a bag och vars låtar egentligen allihop hade fungerat som ledmotiv till tv-serien True Detective.

När jag sitter där i mörkret överfalls jag av ett 20 år gammalt minne. Platsen var Showbox i Seattle och på scenen stod bandet 16 Horsepower. Under en och en halv timma drog de ned publiken till södern, till en tid bortom tiden och en verklighet av synd, frälsning och ond bråd död. Sångaren David Eugene Edwards höll oss i ett hjärngrepp med sin intensitet och sin pondus.

Bror Gunnar Jansson har lite samma talang att få tiden att försvinna och att nagla fast lyssnarens uppmärksamhet. Även musikaliskt finns det beröringspunkter. De har sina musikaliska rötter i samma amerikanska söder, i samma blues, folksånger och gospel och de har ett liknande sätt att göra musik som känns uråldrig även om den inte är det. Musik som bär historian, liksväl som historierna, inom sig men som uttrycker det genom ett filter av modernitet.

Samtidigt kan jag tycka att Jansson är mer dynamisk och famnar ett bredare uttryck. Där, på Plan B:s scen, i samspelet med sina två medmusiker, hittar han än ännu större tyngd än vad han gör på skiva. Trioformatet kan kännas begränsat men Jansson och hans band utnyttjar skickligt sina instrument på ett sätt som går bortom det grundläggande. Basisten spelar med ett ölglas som svaj, trummisen skrapar sakta med pinnen över ride-cymbalen och exakt vad det är som Jansson själv gör med sin gitarr och sina effektpedaler är jag inte alltid helt säker på.

Basisten och trummisen hittar ju längre spelningen lider allt mer in i ett samtidigt tungt och lekfullt groove som ligger någonstans i tiden där bluesrocken gick över i protohårdrock (tänk Paice och Glover i Deep Purple eller Jones och Bonham i Led Zeppelin). Tillsammans med Jansson låter de sångerna flyta ut mer i allt längre jam-sektioner. Stundtals kan jag tycka att de där jam:en blir lite väl länge men det är en anmärkning i marginalen.

 

Spelsuget Baskery på Victoriateatern

Många genrenamn har klistrats på systrarna Bondessons band Baskery, från bajopunk till new folk och min personliga favorit: killbílly. Det har sina orsaker. Deras musik är inte lätt att ringa in. Att de står stadigt rotade i den amerikanska söderns musikaliska mylla är uppenbart men musiken förgrenar sig ut och helheten blir något djupt eget.

Fredagens spelning på Victoriateatern i Malmö gick av stapeln inför 50 sittande personer och betydligt fler framför diverse skärmar i livestreamad form. Sittande publik är kanske inte det idealiska för ett så högenergiskt band som Baskery. Man vill röra sig till musiken men tiden är som den är och det här med picnic-konserter är ändå ett grymt koncept.

Det är ett kvitto på Baskerys styrka som liveband att de trots omständigheterna lyckas få upp ett bra tryck i lokalen. På senare år har de dragit åt ett lite poppigare håll men det är inget som vi ser mycket av under spelningen. Live är de lika härligt råa och skitiga som vi vant oss vid. Om de är lite ringrostiga efter en sommar i princip utan spelningar är det inget som märks, annat än att de kanske är lite extra tända. Spelsuget märks av.

Sättningen är samtidigt traditionell och okonventionell med sexträngad banjo, ståbas, gitarr och trummor. Det okonventionella ligger i att storasyster Greta trakterar trummorna och banjon samtidigt, något bidrar till det grymma drivet i deras sound.

Den nya poppigheten skiner mest igenom i nya singelspåret The Fall, en låt med en stegring upp till refrängen som, i en elektronisk remix, skulle välta vilken Summerburst-festival eller EDM-klubb som helst. Och den gör det utan att bandet tappat sin själ på kuppen. Den balanseras upp av en låt som Shut the catflap, från senaste fullängdaren Coyote & sirens, som kan vara det cowpunkigaste de gjort sedan den Lennart Persson-hyllade debutsingeln One horse down från 2008.

En svensk systragrupp från Stockholm som spelar musik som faller inom americanafållan. Det är på pappret svårt att inte jämföra Greta, Stella och Sunniva med systrarna Söderberg i First Aid Kit. I verkligheten är jämförelsen inte lika självklar. Inte för att inte First Aid Kit har klor men det finns något betydligt tuffare över Baskery, den där lite av hårt turnerande väghärdade känslan.

Det är lite som att det inte spelar någon roll hur ömsinta sånger The Band sjöng – man vet ändå att de kunde spöa upp hela bikergänget som klubbägaren hyrt för att hålla dem borta från att få ut sitt gage. Det är en känsla som ger helheten balans.

Och tuffheten i all ära, när de sätter den sidan till kan Baskery lägga upp lika gudomliga och tajta stämmor som First Aid Kit. Det visar de inte minst i en lysande fin acapella-tolkning av Bellmans Bort allt vad oro gör från sångspelet Bacchi Tempel. Överhuvudtaget visar de upp ett inte ringa mått av virtuositet om än lätt maskerad av spelglädje och jävlaranamma. Det är helt enkelt lite för kul för att man ska riktigt tänka på hur skickliga de faktiskt är på det de gör.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Bror Gunnar Jansson och Stevie Nicks.
Läser: Bruce Dickinsons och Prince respektive självbiografier.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.