Påpassligt om övervåld och slutet av en era

Klockan 12.25, måndagen den 4 maj 1970. Under loppet av 13 sekunder avlossar Nationalgardets G-trupp 67 skott in i en fredlig Vietnam-demonstration på Kent State University i Kent utanför Akron i Ohio, USA.

De kopparklädda kulorna i gardisternas M1-gevär är tillräckligt kraftfulla för att gå igenom en flera decimeter tjock trästam. 13 studenter träffas. Allison Beth Krause (19 år), Jeffrey Glenn Miller (20), Sandra Lee Scheuer (20), och William Knox Schroeder (19) dör. Nio personer skadas, varav två får men för livet. Somliga av dem var bara där som åskådare eller råkade passera mellan föreläsningar. Den enda vid demonstrationen som visade sig vara beväpnad var en FBI-infiltratör.

I sin nya seriebok Kent State skildrar Derf Backderf händelsen som – tillsammans med Manson-morden och Altamont-festivalen – satte en effektiv punkt för hippiegenerationens drömmar om fred och kärlek.

Precis som i hans tidigare böcker Sopigt och Min vän Dahmer tar han avstamp i egna minnen – i Sopigt från sin tid som sopåkare och i Min vän Dahmer från när han var klasskamrat med blivande seriemördaren Jeffrey Dahmer (!) – men här handlar det mer om en imponerande grundligt researchad dokumentärroman med skiftande perspektiv där vi får följa de viktigaste spelarna i förloppet, såväl offren som åskådarna, angivarna, gardisterna, politikerna och militärerna.

Det faktum att Backderfs tecknarstil bär uppenbara tecken av att ha inspirerats av Robert Crumb, den serietecknare som mer än någon annan fått skapa bilden av 60-talets motkultur, hjälper till att placera oss som läsare i rätt tidsanda, en tidsanda där samhällets delar ställs mot varandra. Det är generation mot generation, stad mot land, proggressivt mot konservativt.

Då som nu var samhället stenhårt uppdelat melllan de som vill förändra det och de som jämställde varje form av förändring, inte minst motstånd mot något av nationens krig, med kommunism – detta trots att man hade en mycket vag uppfattning av vad kommunism egentligen är. Det är också motsättningar inom grupper som delar en åsiktsgemenskap.

”Killarna på Kent är för allvarliga för mig. De verkar tycka att bara för att jag inte demonstrerar mot kriget och kastar sten på polisen så är jag urblåst”, säger Sandy. ”Jag avskyr kriget lika mycket som alla andra, men politik är inte min grej.
”Men det är alla killars grej”, svarar hennes kompis Barb. ”De riskerar allihop att bli skickade till Vietnam! Tacka fan för att politik är deras grej!”

Kulan som avslutar Sandys liv är avfyrad från 120 meters håll och träffar henne i struphuvudet och stora halsvenen. På marken ligger hennes nedblodade läroböcker.

I sitt förord skriver Sara Stenholm om en nations oskuld, om Ådalen -31, Palmemordet och Estoniakatastrofen, och reflekterar kring om nationer över huvud taget kan ha en sådan. Det kan de naturligtvis inte och USA har definitivt aldrig haft någon. Skulle man tveka på det är det bara att se tillbaka till hur man behandlat sin ursprungsbefolkning, till slaveriet, mordet på Lincoln, Haymarket-massakern och morden på King och Kennedy.

Det hindrar inte att skottdramat på Kent State är en kulturellt signifikant händelse som dessutom ekar obehagligt bekant idag med BLM-demonstrationer som möts med repression, där samhället polariseras och allting ställs på sin spets, inte sällan med dödlig utgång. Backderfs skildring av det hittar vidare från det krassa redovisandet av händelser. Han lyckas nå fram till människorna bakom dem.

 

Kent State – Fyra döda i Ohio

Verklighetsbaserad serieroman med ett förord av Sara Stenholm.

Författare och tecknare: Derf Backderf
Översättare: Johan Andreasson
Förlag: Kaunitz-Olsson

Ett musikaliskt psykodrama

Lotta ”Loljud” Fahlén byggde sitt debutalbum, som kom i våras, tematiskt på det utmattningssyndrom hon drabbades av för fem år sedan. Skivan följer sjukdomens faser: förfasen (The Pre Phace), den akuta fasen (The Acute Phase) och återhämtningsfasen (The Recovery Phase). Den drar in oss i hennes huvud genom utsökt producerad och välkomponerad elektronica någonstans mitt emellan pop och avantgarde. Faserna som först släpptes en och en, som var sin ep, både fångade och fascinerade mig.

Den känslan bestod när jag i torsdags äntligen fick se henne live för första gången (om man inte räknar med de gånger jag sett henne backa upp Maxida Märak). Jag missade föreställningen I’m out of order until further notice på Inkonst i december och sedan rullade pandemin in över oss och lade sin kalla hand över kulturlivet. Releasepartyt som skulle varit på Grand i början av april ställdes in och spelningen på Roskilde likaså.

Det var därför inte utan ganska högt uppskruvade förväntningar jag kastade mig på cykeln efter den teaterföreställning jag skulle recensera och cyklade som en dåre genom stan för att inte missa något av spelningen på Plan B.

På scen står en kvinna i bevingad mask. Hon håller en mänsklig hjärna i sin hand. ”Min hjärna i din hand. Den smälter” sjunger hon unisont med Loljud som bakom sina keyboards, datorer och andra maskiner vrider fram ett hypnotiskt beat. Bakom dem projiceras bilder med element vi känner igen från Loljuds videos: det är den bevingade masken (som är en viktig del i hennes grafiska profil), det är guldramen, det är en kvinna vars klädsel matchar Loljuds egen, det är hjärnan …

Hon har ett sätt att röra sig på scen som skvallrar om hennes rötter som dansare och påminner lite grann om Kate Bush såväl i samklangen mellan musik och expressiva rörelser som i den obefintliga gränsen mellan pop och konstmusik och det konstnärliga helhetstänket.

Höga förväntningar kan bygga upp för ett platt fall. Loljuds spelning är allt annat än det. Trots teknikstrul som tvingar henne att ta om The Seagull’s Scream är det en strålande skickligt genomförd föreställning – det är i sammahanget ett bättre ord än konsert eller spelning – där jag känner att jag går helt upp i musiken.

Ljudbilden är extremt detaljrik och samtidigt kristallklar utan att för den skull kännas det minsta överlastad. Istället kändes det som att man blev indragen i den där hjärnan som hölls fram emot oss, som att man blev en del av det där medvetandet och kände det den kände. Stundtals är det lugnande för att sedan, bara några sekunder senare, skena iväg med en, liksom skära ihop eller tappa fotfästet och sväva iväg.

Normalt brukar jag älska att plåta spelningar men den här gången känner att jag att det är ett störomoment i det musikaliska och visuella psykodrama som utspelar sig framför oss. Jag vill bara låta mig omslutas av musiken och ta in det jag ser och hör. Ta in helheten. För det är en konsert som träffar en på flera plan samtidigt och som håller ihop det musikaliska och det visuella till ett gemensamt uttryck på ett sätt som inte så väldigt många spelningar jag sett gör eller ens försöker göra.

Läs mer: ”Något som jag måste få ur mig”

Gatpunk, glädje och sittdans

Om ett år firar Enrico De Angelis band Los Fastidios 30 år. Med ena vågskålen fylld till brädden med gatpunk och oi av den gamla skolan med band som The Business och Angelic Upstarts och den andra lika fylld med ska, rocksteady och Mano Negra har de under hela sin existens visat att skinhead-kultur inte nödvändigtvis måste handla om män med rakade skallar som hatar invandrare och alla som på något sätt är annorlunda än de själva.

De Angelis huvud må vara rakat men bandet står för den raka motsatsen; de vänder sig mot fascism och rasism, mot sexism och homofobi och för mänskliga rättigheter och djurrätt. Saker man kan tycka borde vara självklara men som i dessa dagar ter sig som allt annat än det.

På skiva är de kanske inte det mest spännande man kan lyssna på. Det är fotbollsrefränger och slagordslyrik och så värst originellt är det inte heller men det är onekligen medryckande och har såväl charm som jävlaranamma. På scen växer de rejält, inte minst på grund av frontmannen Enricos oförfalskade lycka när han skank-dansar där på scenen och på hans bandkamraters lika oförfalskade spelglädje.

I deras händer blir Manu Chaus klassiska Clandestino lika mycket en programförklaring som deras egna Antifa Hooligans eller deras reggaefierade tolkning av den nästan hundraåriga kristna (!) barnsången Joy Joy Joy som fått ge namn åt deras senaste studioalbum (årets akustiska ”From lockdown to the world”, som gett namn åt turnén där söndagens Plan B-spelning är sista stopp, oräknad). Ett mer oväntat inslag i setlistan är The Melodians tidiga reggaelåt Rivers of Babylon (som de flesta nog minns mest i Boney M:s version). Den får det att rycka rejält i mungipan – något som det gör under stora delar av spelningen.

Glädjen smittar. Inte minst gör den det när Elisa Dixan gör De Angelis sällskap vid micken med sin klockrena rude girl-frisyr (kortklippt, lugg och långt hår vid tinningarna) och en utstrålning som basunerar ut hur mycket hon älskar den där stunden på scen och den här musiken. Där någonstans når lyckokänslorna i rummet en ny nivå.

Det är ju bara det där med den tiden vi lever i just nu. Det här är musik som kräver att man studsar och hoppar och dansar som galningar och krockar in i varandra. Huvudet vill det, kroppen kräver det. Men där sitter vi vid våra bord på behörigt avstånd från varandra. Punkrock med sittande publik känns inte rätt och när den dessutom går i baktakt känns det ännu mer fel. Man sitter där och försöker på något sätt dansa på sin stol men det går sådär. Några kan inte hålla sig och ställer sig på slutet upp och dansar på sina platser (men de håller väluppfostrat distansreglerna). Det är en klen tröst.

 Å andra sidan ger det upphov till nya fenomen som stående ovationer till ett punkband. Det ser man inte varje dag. Och bara det att få se levande punkrock igen känns stort. Och det till på köpet med ett utländskt band. Det trodde man knappt skulle hända i år.

Lekfullhet och briljans

Själen skriker efter näring efter ett halvårs ökenvandring och scenen där längst bort i den smala lokalen längs kanalen och Malmö Lives långsida ter sig som en hägring. Konceptet är genialt i dessa dagar. Biljetterna är gratis men om man bokar och inte dyker upp får man betala. Det är med andra ord fullsatt vid de nogsamt distanserade borden när Åkervinda kliver upp på scenen. Den folkmusikaliska vokalkvartetten som föddes på Skurups jazzlinje tog ett rejält skutt i karriären förra året då deras andra album grammisnominerades och de inbjöds att uppträda på Allsång på Skansen.

Läs mer: De sätter sången i allsången

Uppmärksamheten är välförtjänt. Gruppens båda album är helgjutna men står sig slätt vid sidan av upplevelsen att se dem uppträda live. Att medlemmarna har en bakgrund inom jazzmusiken märks, även om repertoaren står stabilt i den svenska folkvisans mylla. En sång som den skånska visan ”Ack ack” blommar ut i det intrikata vokala arrangemanget, med ordlösa partier som seglar iväg långt nedåt kontinenten i sina influenser. Jag tycker mig höra såväl östeuropeiska som judiska tongångar eka där. I inspelad version är det en av mina favoriter med bandet, nu blommar den ut till en verklig show stopper.

Det finns något fysiskt och taktilt i sättet de fyra sångerskornas röster smälter samman till ett gemensamt instrument. Det sitter i svänget, i lekfullheten och i deras briljanta rösthantering. De utnyttjar rösternas fulla dynamik från det sprödaste spröda till ren råstyrka och de gör det med en uppenbar glädje som smittar. Det är så påtagligt att det nästan går att ta på.

Läs mer: I Iris Bergcrantz musik möts jazzen och folkmusiken

När jag intervjuade Åkervinda-medlemmen Iris Bergcrantz inför deras medverkan i Allsången pratade hon om att sjunga var det bästa hon visste:
”Man andas tillsammans och man är så homogena. Man blir som en röst och kommer varandra nära i sången. Det finns en massa studier som visar att folk som sjunger i kör mår bättre, man får endorfiner av det …” sade hon.
Det känns det som att man får även av att lyssna på det.

Åkervinda
Jazzklubben Bullret, kanalscenen på Malmö Live. Måndag 7 september.
Medverkande: Lise Kroner, Agnes Åhlund, Linda Bergström och Iris Bergcrantz.
Betyg: 5

Stonerhopp från Västkusten

Nu får det vara slut på konsertkarantän (som jag förvisso fuskat lite med). Restriktionerna är inte släppta än men det händer ju ändå en hel del på konsertfronten.

Bohusländska Electric Hydra låter mer kalifornisk öken än svensk västkust. Tänk en amerikansk muskelbil med sufletten nere på en ändlös spikrak landsväg, en stekande sol som får luften ovanför asfalten att vibrera och cirklande asgamar som väntar på den ofrånkomliga katastrofen.

De har än så länge bara några singlar i bagaget men trots det, och trots att man väl får förmoda att de haft en konsertfattig sommar, gjorde de en solid insats framför den socialt distanserade publiken på Plan B. De hittar precis den där rätta kombinationen av tyngd, grundmurat sväng och svettigt ös som lägger basen för sångerskan Sanne Karlssons befallande stämma.

Referenserna är uppenbara. I åttakanalsbandaren under den där roadtrippen i öknen torde det ha varit band som Kyuss, Hawkwind (på den tiden Lemmy var med), Soundgarden, Fu Manchu och så klart Black Sabbath, uppskruvade på trumhinnesprängande och sinnesutvidgande volym. Det känns knappast som en musikalisk slump att de lirat förband till Johanna Sadonis och Nicke Anderssons band Lucifer, även om Electric Hydra är betydligt hårdare.

Senaste singeln, It comes alive, släpptes för en och en halv månad sedan och mer är på gång. I slutet av november släpps bandets debutalbum. Det ser jag fram emot.

 

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv