Gianlucas bilder fångar en klubb och en tid

De förstorade bilderna, inramade med delar av gamla lastpallar och inlindade i bubbelplast ska lastas i bilen och köras upp till Norrköping där de ska ställas ut på Arbetets museum. Tidigare har Gianluca La Brunas foton från Plan B varit utställda på Moderna museet i Malmö och snart ska de även visas på en gatufotoutställning i italienska Trieste. Foto: Ralph Bretzer

Gianluca La Bruna har ställt ut sina bilder från rockklubben Plan B på Moderna museet i Malmö och snart kommer några av dem att visas på Dokumentärfotosalongen på Arbetets Museum i Norrköping.
Men det är bara början. I höst kommer boken om klubbens år i den legala gråzonen.

I hans hörn av studion på Möllan, en studio som han delar med en annan fotograf och ett bokförlag, sitter svartvita bilder i skarpa kontraster uppnålade på anslagstavlan. Bilderna, är från den tiden Plan B var en medlemsklubb och visar ett kreativt kaos, gemenskap och en obändig skaparglöd.
På golvet längst in i studion står fem uppförstoringar av bilder som är inramade i delar av gamla lastpallar; lastpallarna är något av kännemärket för klubben. Tidigare, innan brandmyndigheterna hade synpunkter på det, var klubbens scen och bar uppbyggda av just lastpallar och än idag, sedan klubben flyttat snett över Norra Grängesbergsgatan till nya större lokaler, är uteserveringen byggd av dem – och en pall utsågad som ett B är klubbens logotyp.
– Jag ville ge bilderna en DIY-vibb [gör-det-själv-känsla, reds.anm] för det är det som Plan B är, säger Gianluca La Bruna.
De flesta som besökt Plan B känner nog igen mannen med det stora skägget och de vänliga ögonen som som med sin kamera dokumenterat såväl banden på scen, besökarna och de som hållit i det hela. Han har varit med sedan starten 2015 och har med sin kamera fångat hela resan från den blygsamma starten som medlemsklubb till att lämna den juridiska gråzonen och ha alla sina tillstånd i ordning.

Gianluca La Bruna och hans fru flyttade till Sverige från Italien sommaren 2014. Hans fru skulle studera för sin magisterexamen i lingvistik och han själv planerade att satsa på sitt fotograferande. Samtidigt hade de sitt första barn på väg.
– Ett halvår senare var det vinter och vi bodde i ett höghus i Lindängen och det var ganska deprimerande. Då läste jag i tidningen om Carlo [Emme, som tillsammans med bland andra Victor Hörber skulle komma att grunda Plan B]. Det var en bild på honom på förstasidan och i tidningen berättade han att han flytt från Italien på grund av [tidigare premiärministern] Berlusconi, att han bodde i ett kollektiv med en massa kompisar och musiker och att han höll på att grunda skivettiketten Kollektivet Records.

Hemma i Italien hade Gianluca La Bruna vid sidan av sitt vanliga jobb tagit mycket bilder på spelningar och festivaler.
– Jag hade inga andra projekt på gång och sa till mig själv att det här är någonting jag skulle kunna ägna mig åt.
Han ringde upp Carlo Emme och berättade att han ville göra ett fotoprojekt om Kollektivet. Responsen var: visst, men vi har inga pengar till det.
– Jag sade att jag har ändå inget att göra. Ring mig när ni ska arrangera någonting.
Och det började de göra. Gianluca La Bruna började fotografera de konserter som Kollektivet Records arrangerade, först i själva kollektivet och sedan på andra platser. Till slut hittade man en källarlokal på Norra Grängesbergsgatan som skulle bli Plan B:s första hem.
– Det blev en känsla av gemenskap. Vi var ett gäng som hängde där, byggde saker tillsammans och fixade till stället. Och jag var där och tog bilder.

Allting började i en källare på Norra Grängesbergsgatan. På bilderna från vänster till höger och uppifrån och ned: det svenska punk/krautrock-bandet Viagra Boys, grundaren Carlo Emme, ljudteknikern Zakarias Lindhammar, Malmöbandet Snor, chilenska The Holydrug Couple och isländska Pink Street Boys. Foto: Gianluca La Bruna

Fotoboken om Plan B som Gianluca La Bruna nu håller på att sammanställa skildrar perioden från den första tiden i källarlokalen 2015 fram till att man 2019 slog sig samman med Slaktkyrkan i Stockholm och efter lång tids hård kamp till slut fick sitt alkoholtillstånd, något som är nödvändigt för att verksamheten ska kunna bära sina kostnader. Att man fick tillståndet innebar också att verksamheten proffessionaliserades. Gianluca plockar fram en bild från Anna von Hausswolffs spelning I den ser man hur hon har gått ned från scenen och går genom publiken som respektfullt lämnar vägen öppen för henne. Ansiktsuttrycken ser tagna ut, någon gråter – sådana känslouttryck är en inte helt ovanlig reaktion på von Hausswolffs spelningar.
– Folk var verkligen rörda, konstaterar Gianluca La Bruna.
Spelningingen var den sista som genomfördes av Plan B innan man fick sitt alkoholstillstånd.
– På ett sätt var det en perfekt avslutning. Det var så mycket rök i lokalen att brandlarmet gick igång och ljuset tändes.

Varför väljer du att sätta punkt för din bok just där?
– Det är inte det att Plan B inte skulle vara bra nu, det är fortfarande ett av de bästa ställen jag har varit på och känslan finns fortfarande kvar men systemet är helt annorlunda och det kan man känna. Det behövde förändras och det förändrades åt rätt håll, inte åt fel, men det var något speciellt innan. På något sätt har man mer frihet när man gör saker utanför det officiella.
– På Plan B fanns alla subkulturerna runt om i Malmö samlade. Det var transgender-gemenskapen, antifa-gemenskapen [de antifascistiska rörelserna] och punk-gemenskapen och de hade chansen att se internationella artister som Seth Bogart, Black Lips och A Place to Bury Strangers. Samtidigt gav det spelmöjligheter för lokala band. Det var en smältdegel i en medlemskklubb-kontext.
– Jag tror att många av de människor som kom till Malmö från Polen, från USA eller var som helst bara kom till Plan B. Det blev ett ställe för de utstötta. Man kom dit och så blev det bara att man stod i dörren och kollade biljetter i en månad eller målade och städade. Folk såg något i Plan B och investerade sin tid och sitt kunnande i klubben.

Han beskriver det som att det fanns en Berlin- eller New York-känsla med det låga taket, synliga rör, pelare mitt i lokalen och klibbigt betonggolv. Under de fem år som det var en medlemsklubb såg han inte ett enda bråk.
– Det var ett ställe för bra vibbar, även om det var lite illaluktande ibland i källaren, säger Gianluca med ett skratt.
– Jag minns ett band, jag trot att det var ett metal-band, som hade riktigt blod, grisblod, på scen. Jag gick in och tog bilder och höll andan, sedan gick jag ut för att få frisk luft. Det var omöjligt att andas där inne. Carlo fick moppa taket efteråt.

Just nu håller den grafiska designern som svarar för utformningen av boken på med att bearbeta bilderna och skapa en layout utifrån de cirka 500 bilder Gianluca La Bruna valt ut.
Den kommer att ges ut av Kira förlag, som Gianluca delar studio med, och kommer att finansieras genom en crowdfunding-kampanj via Kickstarter i i slutet av september.
– Det är en allt eller inget grej. Antingen når man sitt mål och då får man pengarna, annars får man ingenting alls. Det är spännande. Men jag tror att det kommer att nå många människor genom Plan B och många verkar vara intresserade av boken.
– Jag vet ganska väl vilka bilder som ska vara med och vilket papper vi kommer att använda. Nu gäller det bara att få till ett utkast som vi kan lägga upp på Kickstarter-sidan. Jag tror att det är viktigt att involvera människor i själva produktionen.
Planen är att boken, förutom bilderna ska ha insprängda låttexter, om det går att lösa rättighetsmässigt, och han hoppas också få en introduktionstext av Carlo Emme.
– Jag tror att han skulle ha rätt approach. Han är en god kommunikatör och är bra på att uttrycka vad Plan B är för honom. Och det är hans och Victors baby.
– Min poäng med den här boken är att få ut de här bilderna så att folk kan se och fråga sig vad tusan Plan B var och upptäcka att sådana här ställen är möjliga.

Töntar i blått har hittat sitt sound

De kallar sig själva för töntar och hade workshop för att ta fram sitt bandnamn. Med sin andra ep, den 90-talsdoftande ”Nostalgia porn”, har Malmöbandet Majorelle Blue hittat sitt sound.

Bandet på Plan B:s stora scen, framför den coronamässigt exemplariskt distanserade vid bord sittande publiken, färgas i grönt och blått av scenljuset. Den djupblå färgen återspeglar bandets gruppnamn, Majorelle Blue, taget från den intensivt blå färgnyans som konstnären Jacques Majorelle upptäckte när han 1917 reste till Marocko. Musikaliskt har bandet dock inte så mycket att göra vare sig med Nordafrika eller det tidiga 1900-talet.

Istället talar vi om sång inlindad i distade gitarrslingor, ridande på ett Madchester-trippigt beat och utsmyckad med melankoliska syntar. Bandet står stadigt med ena benet i brittisk 90-talsindie och det andra i riotgrrl-scenen i nordvästra USA. Att de har en låt i setlistan som heter ”Not as cool (as Kathleen Hanna)” (efter riotgrrl-ikonen från band som Bikini Kill och Le Tigre) känns som allt annat än en slump.

När vi möts på Plan B:s uteservering – i princip hemmaplan för bandet som har replokal i huset – beskriver trummisen Konstantin Aistre dem som ett gäng töntar som gillar att spela musik ihop:
– Vi är väldig lite rockband. Sofia (Sparr) är ingenjör och Adam (Hallberg) och jag spelar [rollspelet] Dungeons & Dragons på helgerna, säger han.
– Och jag är lärare så jag är nästan så töntig man kan bli, säger sångerskan Nellie Mildh.
– Vi tycker väl att tönt inte nödvändigtvis behöver vara ett negativt ord. Man brinner för något, säger Sofia.

De pratar om inspiration från punk, garagerock och syntpop. Konstatin påpekar att 90-talskänslan inte är något man egentligen bestämt sig för från början utan det är något som bara blivit.
– Det var egentligen efter att vi började släppa musik som folk sa till oss att det låter 90-tal, säger han och fortsätter:
– Jag är personligen rätt förtjust i musik som är genuin och inte är överfixad. Det känns som att efter 70-, 80- och 90-talen har musiken blivit allt mer kvantiserad och polerad. Vi jobbar mycket med texturer; mer känsla än precision.
– Do it yourself-scenen och hela lo fi-soundet har varit väldigt viktiga för oss, säger Nellie.

Ute nu är färska ”Nostalgia porn”, bandets andra ep. Även om låtarna på den är skrivna vid olika tillfällen finns det en övergripande tematik, berättar Nellie.
– Det handlar om något slags uppbrott. Jag tänkte på det häromdagen att den är lite som de fyra stadierna av sorg. Att man tar sig vidare från något gammalt och lämnar det bakom sig, säger hon och Nils fyller på:
– Men det är inte nödvändigtvis ett romantiskt uppbrott, det kan vara med det förgångna eller en vän.

För Majorelle Blue som band handlar det också om att bryta upp från det som varit. Även om bandet funnits i sju år har det bytts mycket medlemmar innan det för två år sedan stabiliserade sig kring nuvarande kvintett. Debut-ep:n ”Forever etc” kom förra året och på den fanns det fortfarande med rester från tidigare projekt.
– Den här ep:n är mer oss. Vi har skapat en mer gemensam målbild utifrån vad alla gillar, säger Nellie.
– Jag tror att vi har haft mer demokrati i bandet, säger Nils.

– Vi har experimenterat mycket mer tillsammans. Innan har någon, Nellie i de flesta fall, kommit med en rätt så färdig låt. Nu är det mer att hon kommer med till exempel en syntloop och lite sång och utifrån det har vi haft en mer utforskande process i låtskrivandet, säger Konstantin.
– Vi har växt från vad som mer eller mindre var mitt soloprojekt. Jag kände att jag ville få in de här fantastiska hjärnorna jag har runt omkring mig, därför har jag bjudit in dem i låtskrivandet vilket har skapat det här gemensamma, lite mer speciella soundet, säger Nellie.

Den nya ep:n är inspelad på klassisk 90-talsmark i den smått legendariska Tambourine-studion.
– Vi hade bastrumman från Cardigans ”Lovefool”, berättar Nellie.
– Vi hade också en vibrafon som användes på många Cardigans-inspelningar, säger Nils.

Skivan är i huvudsak inspelad live med bara några få pålägg och sången lagd i efterhand.
– Det hänger ihop med vår ambition att allt kanske inte måste vara exakt rätt. Det ska vara känsla snarare än det, säger Nellie.

Så var det det där med namnet. Majorelle Blue är kanske inte något som alla vet vad det är (till exempel hade undertecknad ingen aning om det innan den här intervjun).
– När vi pratade innan om att vi är ett gäng töntar; alltså namngivningsprocessen var att vi samlades hemma hos mig med papper och penna. Sofia höll en workshop, säger Konstantin.
– Jag älskar workshops, säger Sofia med ett skratt. Vi kom i alla fall fram till en massa bra saker, men så skulle vi bara tänka lite till på det och så slutade det med …

– Att jag kom på det på det när jag kom hem, fyller Nellie i. Vi hade pratat mycket om färgen blå som har varit lite som en röd [!] tråd för oss. Jag har blått hår, vi hade blått trumset och blå bas. Jag satt på natten och kollade igenom alla nyanser av blått och hittade den här och tyckte att det var så snyggt så jag föreslog det för bandet.
– Det började som ett internskämt men blev ett bandnamn. säger Konstantin.

Fakta: Majorelle Blue

Medlemmar:
Nellie Mildh, sång synt text musik
Konstantin Aistre, trummor
Nils Spets Blomberg, gitarr
Sofia Sparr, synt gitarr sång
Adam Hallberg, bas
Diskografi:
”Forever etc”, ep, 2019
”Not as cool (as Kathleen Hanna)”, singel 2020
”Nostalgia Porn”, ep, 2020
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.