Vitalt och vackert från skrotupplagspionjärerna

Einstürzende Neubauten. Foto: Mote Sinabe/Pressbild

Blixa Bargeld sitter ensam vid Landwehrkanal och blickar ned mot vattnet. Till tonerna av ett smäcktande dragspel tänker han tillbaka. Han tänker på hur de brukade sitta här under Berlins mörka himmel och kläcka idéer. Han tänker på Rosa Luxemburg, den polsk-tyska revolutionären som hittades mördad här för lite drygt hundra år sedan. Rösten låter lite trött och inåtvänd, snudd på nostalgisk – men under den och dragspelet lever det.

”Vi hade tusen idéer och alla var bra”.

På grund av dåligt väder hölls den tyska revolutionen inom musiken. Så skrev en gång i tiden Kurt Tucholsky. Jag är inte helt säker på att Rosa Luxemburg skulle ha hållit med om det. Så fick hon å andra sidan aldrig vara med om den musikaliska revolution som började här för 40 år sedan.

Det var då Einstürzende Neubauten började dekonstruera rockmusiken till dess minsta beståndsdelar. Dessa beståndsdelar tog de sedan och krossade med släggor. Det var ett industriellt oväsen med rytmer hämtade från skrotupplag och där en byggplats verktygsbod stod för instrumenten.Titlarna på bandets första kassett, Stahlwerk, respektive lp, Kollaps, säger det mesta. 

Sedan dess har de, med sällsynt konsekvens, bit för bit rekonstruerat sin egen version av intellektuell rockmusik med ett stort inslag av dadaism och avantgardistisk konstmusik. Längs vägen har man även skiftat skrud från postapokalyptiska punkare till välskräddade literati.

Alles in allem, bandets tolfte album, visar upp ett band i strålande form. Det har gått sex år sedan bandets förra skiva men det har inte växt någon mossa på det inrasande nybygget. De är vitalt och frågan är om de någonsin låtit så … vackert.

Hemstaden Berlin står i fokus. Det är inte bara Landwehrkanal som besjungs. Det är Tempelhof och Grazer Damm. Och i Wedding (som i stadsdelen, inte det engelska ordet för bröllop) läcker stadsdelens funna ljud in. Fåglarna kraxar och en skateboard (?) rullar förbi.

Stundtals deklamerar Blixa Bargeld lika mycket som han sjunger men det passar in i albumets reflekterande tonläge och anslag. Det ligger också i linje med bandets utvecklingskurva – en utvecklingskurva som är så rak och logisk att den känns uttänkt från början, som om de redan visste att de var hit de skulle när de stod på scen på Festival Genialer Dilletanten 1981.

Ryska viskningar och rop

IC3PEAK vid en konsert i Jekaterinburg 2018. Foto: Anton Basanayev/AP/TT

Anastasia ”Nastya” Kreslin ser stenhård ut sin i sin svarta hoodie, camouflagebyxor och hårt knutna fläta. Hennes röst går från viskningar till skönsång och häxlika skrik över de beats som hennes kollega Nikolay Kostylev rattar fram bakom sin elektronik.

Jag tittar på och förundras över en livevideo med den ryska duon IC3PEAK (utläses icepick), amatörinspelad på en klubb i staden Saratov vid Volga. King Dude (bra musik, sämre artistnamn) tipsade om dem i Fredrik Strages podd, jag kollade upp dem och fastnade i kaninhålet.

Jag kan inte påstå att jag har någon koll varken på rysk modern musik eller på häxhouse men i brist på levande musik söker sig musikintresset i nya riktningar. Nu är jag i det närmaste besatt av IC3PEAK och deras senaste album, До Свидания (”Hej då” på svenska), som i princip var dagsfärskt när jag började lyssna på det för ett par veckor sedan. Det varit varit nästan det enda jag lyssnat på sedan dess.

Det är ett strålande album som blandar influenser från de mest skilda håll – från jazz till folkmusik, konstmusik och stenhård electronica – men det är ändå i deras videos som de blommar ut till fullo. Hårt skruvade, inte sällan politiska och lastade med tung symbolik som de är fångar de mig som tittare. Audiovisuell terror kallar de det själva.

I den senaste, Плак-Плак. sugs vi in i en mardrömsvärld där en liten flicka som skulle kunna ha varit Nastya Kreslin som barn – eller hennes dotter – leker med dockor som liknar Nastya och Nikolay. Genom hela videon går en hotfull stämning av ond bråd död. Texten som handlar om våld i hemmet och patriarkala strukturer är svår att inte se som en kommentar till att Ryssland på senare år kraftigt sänkt straffen för, om inte helt dekriminaliserat, våld inom hemmets fyra väggar.

Det är inte första gången IC3PEAK varit ute på minerad mark. Redan tidigt karriären markerade de mot lagen som förbjöd ”homosexuell propaganda” och 2018, det år som spelningen jag tittar på gick av stapeln hade man svårt att genomföra hela konserter utanför hemstaden Moskva utan att de blev stoppade av lokala myndigheter.

”Även en halvt genomförd spelning är en seger för oss” sade Nikolay Kostylev till The Guardian då.
”De är nästan som under Sovjet-tiden när band brukade få ha sina spelningar i hemlighet, sade Nastya Kreslin i samma artikel.

Till The Independent sade Kostylev i samma veva:
”Vi gör ingenting olagligt, vi sjunger bara våra ofarliga, ironiska sånger men vi har funnit oss själva som målet för en häxjakt från säkerhetstjänsternas sida.”

Det som sannolikt orsakade repressionen är videon till låten Смерти Больше Нет (Det finns inte längre någon död) som kom det året. I den ser man Nastya Kreslin stå på trappan till den ryska regeringsbyggnaden och hälla en genomskinlig vätska över sig. Hennes olikfärgade ögon – hennes andra trademark jämte flätan – ser rakt in i kameran när hon visksjunger:
”Jag fyller mina ögon med fotogen / låter allt brinna / hela Ryssland ser mig / låt allt brinna”.

Sedan sitter hon och Kostylev på Röda Torget och äter rått kött framför Leninmausoleet.
”Jag går ut på gatan för att leka med en katt men en polisbil kör över katten”.

Nytt scenbyte: Kreslin och Kostylev sitter på axlarna på var sin kommandosoldat framför Ljubjanka, det ökända före detta KGB-högkvarteret som än idag inrymmer en del av den ryska säkerhetstjänsten.

Texten handlar om hur en ungdom utan hopp dövar sig med droger och internet medan landet runt omkring dem faller samman.

”När vi kom tillbaka till Ryssland [efter vår senaste utlandsturné, reds.anm.] och började ha samtal med ryssar så kände man den sorg, ilska och besvikelse som folk har här och man kan inte undvika den eller låtsas att man inte ser den”, sade Nastya Kreslin till The Guardian.

”Vi har sett många supertalangfulla, energiska, galna, fantastiska, vackra unga människor och det finns en dissonans mellan platsen de lever på och deras inre världar. Det är lite deprimerande ibland”, sade Nikolay Kostylev.

I videoinspelningen från Saratov avslutar IC3PEAK med Смерти Больше Нет. Publikens allsång överröstar nästan Nastya Kreslins röst. Om syftet med repressionen var att tysta duon gick det sådär. Videon har till dags dato setts drygt 43 miljoner gånger.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.