Rocken lever även i karantän

The Sounds spelar live i hemmets lugna vrå. Foto: Ralph Bretzer – övriga bilder är skärmbilder från respektive livestream.

Sist jag såg The Sounds hängde sångerskan Maja Ivarsson på kravallstaketet, så gott som omsluten av publiken på Stortorget i Malmö.
Sist jag såg Dalaplan var det framför en packad uteservering och dito trottoar i Göteborg.

Men tiderna förändras. I onådens år 2020 tar sig en reporter från brittiska NME till Malmö för att göra en grej på att ett lokalt band, Spunsugar, spelar inför 40 personer – fler än så får ju inte släppas in – på Plan B, en spelning som beskrivs som det enda giget i Europa. Över huvud taget.

Alltså sitter jag hemma framför tv:n en fredagskväll och tittar på livestreamade konserter från lokaler jag annars ofta och gärna besöker – och verkligen hoppas att jag får besöka igen när det här eländet är över. Det är en märklig, om än inte oangenäm, upplevelse. Karantänrock kallar Dalaplan sin spelning medan The Sounds döper sin efter singeln Safe and sound som släpps om en vecka. Båda titlarna passar utmärkt i sammanhanget.

The Sounds, som egentligen skulle varit på turné i USA just nu för sitt kommande album The things we do for love men den har som alla andra turnéer fått skjutas upp. Det märks att bandmedlemmarna är spelsugna och det låter bra om både dem och de låtar från The things we do for love som de spelar och inte minst Safe and sound känns som en hit.

Samtidigt är det en märklig upplevelse att se det hemma i soffan även om det låter bra genom stereons högtalare. Så mycket av liveupplevelsen sitter i närvarokänslan, att vara där när det händer. Det sitter i det taktila, i känslan av basen som slår i magen, publiken som rör sig som en gemensam enhet. Det sitter i lukten av öl och svett. Framför allt är det en kollektiv upplevelse; en upplevelse som uppstår i kommunikationen mellan band och publik och mellan medlemmarna i publiken och bandet sinsemellan.

Allt det faller naturligtvis bort när man ser det hemma framför tv:n. Visst, man kan dra ihop ett gäng kompisar (om man vågar i coronatider) och dansa loss i vardagsrummet men det blir nog inte riktigt samma sak det heller, trots att Dalaplan publicerat såväl låtlista som låttexter i förväg på sin hemsida för att underlätta allsången hemma i soffan. Jag kan tänka mig att grannarna skulle kunna tänkas ha synpunkter på det också …

Maja Ivarsson är en artist som lever på och andas publikens gensvar när hon är på scen. Nu känns hon vilsen, som att hon inte får det bränsle hon behöver för att bli den superfrontkvinna hon egentligen är. Hon tar själv upp det i frågestunden efter spelningen, att hon behöver den feedbacken från publiken på ett annat sätt än vad de andra medlemmarna i bandet, som har sina instrument att ställa sig bakom, gör.

Dalaplan lider inte av det på samma sätt. Dels beror det nog på att bandet i sin musik är mer inåtblickande än The Sounds – genom Maja Ivarssons scenpersona – ultraextroverta framtoning. Lika mycket handlar det om att Dalaplans sångare Niklas Svensson spelar gitarr och därmed och bara därmed får en barriär gentemot publiken även i vanliga fall.

Man kan inte heller riktigt jämföra upplevelsen av en livestream med att se en välgjord livefilm. Av naturliga skäl blir varje klipp inte perfekt avvägt när själva klippningen sker i realtid. I fallet med The Sounds på Kulturbolaget lider spelningen dessutom av KB:s brist på ljus framifrån som gör att bilderna ofta är antingen utfrätta eller mörka.

Ändå är de livestreamningar som nu får agera surrogat för the real thing inte så dumt, och det oavsett om de är lite mer nedtonade som när gamle punkhjälten John Doe från X sitter hemma i köket och spelar gamla folksånger eller när den färöiska sångerskan Eivør (som är aktuell för en ny Malmöspelning i september om allt vill sig väl) spelar sina egna sånger vid sitt köksbord eller med fulla bandspelningar på etablerade scener filmade med flera kameror som Sounds- och Dalaplanspelningarna.

Inte minst utgör nätets möjligheter till flervägskommunikation ett lyft för upplevelsen. De cirka 4 000 människor runt om i världen som såg på The Sounds kunde chatta med varandra i flödet på Youtube-sidan och frågor från den chatten lyftes sedan in i frågestunden med bandet efter spelningen.

Man får också hålla i beaktning att formatet är nytt. Det kommer att ta lite tid för det att hitta sin egen form, en form som inte försöker kopiera den traditionella livespelningens utan som bygger på dess egna unika möjligheter och begränsningar. Och när det gjort det säkerligen kan få ett liv även efter att pandemin är över. Nu gäller det bara att se till att artister klarar att hålla sig kvar i branschen och att spelställen överlever till dess.

Recension

The Sounds
Livestreamade från KB
Fredag 17 april 2020
Dalaplan
Livestreamade från Folk å Rock
Fredag 17 april 2020

Samarbetet med superstjärnan en språngbräda för Etzia

På fredagsmorgonen släpptes svenska reggaeartisten Etzias samarbete med storstjärnan Sean Paul, Let my spirit fly.
– När man parar ihop sig med en så stor artist blir det som en språngbräda, säger hon.

Den jamaicanska sångaren och producenten Sean Paul har listettor på den amerikanska Billboard-listan och duetter med storstjärnor som Beyonce och Sia på sin meritförteckning. Nu kan han också höras tillsammans med Etzias. Let my spirit fly släpps på Etzias egen etikett Mambia i samarbete med Malmöbaserade Rudeboy Records.
– Jag ville göra en duett på den här låten men jag visste inte med vem från början. Jag ville ha någon som stöttade budskapet och någon som passade röstmässigt. Jag började diskutera det med en vän och vi tyckte att Sean Paul hade varit så jäkla fet på den men samtidigt så tänkte vi: det är ju ändå Sean Paul, berättar hon och lägger eftertryck vid hans namn.
– Men jag tänkte: fan, vi gör det!

Vi möts i Drum’n’Blaze-studion i Göteborg där vi senast sågs för ett knappt år sedan i samband med att hennes första riktiga album, Motivation – där den ursprungliga versionen av Let my spirit fly finns med, släpptes.
– Sean Paul har sitt eget skivbolag, Dutty Records, där han gör mindre projekt, så det är inte ovanligt att han jobbar med mindre kända artister. Men för mig var det ändå en chock att höra att han gillade låten. Det var en long shot.
En månad efter att han hade gett sitt klartecken för att vara med åkte Etzia till Jamaica för att vara med i studion när han spelade in sin del.
– Man får ta chansen när man får träffa honom. Jag åkte ned för att träffa familj också men främst för att se honom arbeta på plats.

Etzia har rötter på Jamiaca men är född i New York och uppväxt i Göteborg. Resan till Jamaica var fjärde gången hon besökte landet där hon för tolv år sedan förstod att det var reggae- och dancehallartist hon skulle bli. Hon beskriver det som att det var ett lugn som kom över henne när hon kom tillbaka.
– Jag kände att jag var hemma, jag mådde hur bra som helst. Att komma till studion och träffa Sean Paul och hela hans crew och se hur de jobbar, det var helt fantastiskt.
Att ställas inför en av reggaemusikens största stjärnor var naturligtvis nervöst.
– Man blir lite som ett barn igen. Man tittar och avvaktar. Men han är ju en människa som alla andra. När han väl började prata så var det som det brukar vara, även om man har en viss respekt. Han är enkel, ödmjuk, upplyftande … en trevlig snubbe.

När vi möts har låten varit ute i ett halvt dygn, lite drygt, men Etzia har redan fått en hel del positiv respons.
– Originalversionen [som är med på Motivation, reds anm] har dessutom legat ute på Jamaica länge och det här har legat i luften men det har tagit lång tid att få till rätt tillfälle att släppa den. Jag har fått mycket fin respons från fans och andra människor. Reggaevärlden är liten och det sprider sig fort.

Om allt hade varit som det brukar hade det naturliga varit att ge sig ut och spela och smida medan järnet är varmt. Men allting är inte som det brukar. Några spelningar utanför Sveriges gränser i år är knappast troligt. Däremot gör Etzia en livestreamad spelning på Facebook under lördagskvällen.
– Vi kommer att jobba ut låten. BBC:s David Rodigan kommer att spela den på söndag. Bara att få vara med i BBC … det börjar hända saker. Vi ska försöka få ut låten och budskapet så mycket som möjligt.

Vilket är det budskapet?
– Det är att man ska har rätt att vara sig själv och bli respekterad som den man är.
– I och med att den kommer i den här jättekonstiga tiden känns det som att den har ett större syfte. Let my spirit fly. När ska jag få komma ur den här jättekonstiga buren?
Hur fungerar det att leva på musiken i det här läget?
– Det är streaming det handlar om nu. Men utöver det har jag fått äran att jobba på Plast Petter och paketera visir för sjukhus. Vi är ett gäng musiker där – alla letar ju jobb, säger hon med ett skratt.
– Utöver det så handlar det om att försöka fortsätta bygga, så får vi se vilka som står kvar efter det här.

I brist på livespelningar under våren och sommaren kommer Etzia att börja jobba på nytt material. En ep planeras som ska heta Devestation som ett slags motpol till den mer upplyftande Motivation.
– Jag brukar inte prata så mycket om destruktivitet och den känslan men jag kommer att gå in lite mer i den känslan här. Jag tror att folk kan behöva höra lite sådant också, inte minst i den tid som är nu. Och inte minst från mig som alltid är så positiv.

Han tog vägen via smilbanden till hjärtat

Foto: Mark Humphrey/AP/TT

Artisten och låtskrivaren John Prine avled på tisdagen som en följd av covid-19. Han blev 73 år gammal.

Det var Magnus Johansson som introducerade mig för John Prine. Vi satt i källaren till hans farmors hus på Hisingen, jag minns inte riktigt men förmodligen drack vi öl och spelade gitarr. Vi brukade göra det, Magnus och jag. Det var 90-tal och det som skulle bli americana hade börjat spira från den mylla Townes Van Zandt och Guy Clarke krattat upp.

Jag hade växt upp med countrymusik i allmänhet och Johnny Cash i synnerhet och hade börjat hitta tillbaka till genren, inte minst med hjälp av cowpunkarna Jason & the Scorchers och alt.country (som det som skulle bli americana kallades på den tiden) som Uncle Tupelo och The Walkabouts.

Hur som helst plockade Magnus fram en platta och sa: du måste höra den här. Namnet på omslaget sade mig inget och bilden såg väl inte sådär jätteinspirerande ut – en man i vår egen ålder med 70-talsfrisyr och kass hållning som satt på en halmbal. Det som strömade ur högtalarna tydde dock på allt annat än slapp hållning.

Illegal smile som öppnade plattan må handla om haschrökning men låtskrivarhantverket är oklanderligt och skvallrar om en glasklar, snarare än av rökverk tillgrumlad, arbetsprocess. Spanish Pipedream följer det lätta anslaget med humor och en formuleringsglädje som smittar. Men det är på det fjärde spåret som han verkligen drabbar med historien om Sam Stone, soldaten som kommer hem från en vända i armén och inser att medaljerna inte är värda så mycket när verkligheten trycker på.

There’s a hole in daddy’s arm where all the money goes
Jesus Christ died for nothing I suppose
Little pitchers have big ears,
Don’t stop to count the years,
Sweet songs never last too long on broken radios.

Den följs upp av den nostalgiskt färgade Paradise – om den lille pojken som vill att hans far ska visa honom sin hemby som han så ofta talar om, en by som dock har skövlats av det stora gruvföretaget. Den har kommit att bli en av mina favoriter att spela när jag plockar fram gitarren.

Skivan, John Prines självbetitlade debutalbum från 1971, visade upp en en enastående låtskrivare. Berättelserna verkar bara flöda ur honom. Inte sällan, som Spanish Pipedream, komiska. Ofta, som Paradise, skenbart enkla och raka men med något som får dem att träffa i hjärtat. Det har för mig blivit en av de där plattorna jag alltid kommer tillbaka till.

Sångerna på den har fått konkurrens av en lång rad från hans penna:  Christmas in prisonSpeed of the sound of loneliness som Nanci Griffith gjorde en fin tolkning av, underbara Iris DeMent-duetten In spite of ourselves – en lätt ekivok skildring av mogen kärlek – och låten med den fantastiska (och oväntat sjungbara) titeln Come Back to Us Barbara Lewis Hare Krishna Beauregard för att bara nämna några personliga favoriter. Det sympatiska tilltalet, den okonstlade formuleringsglädjen och förmågan att ta vägen via smilbanden till hjärtat känns som den röda tråden genom hans konstnärskap.

“Om gud har en favoritlåtskrivare så tror jag att det är John Prine” ska Kris Kristofferson – som en gång i tiden upptäckte John Prine – ha sagt om honom.

Det är 25 år sedan den där eftermiddagen i Magnus källare. Magnus gick bort för 15 år sedan. Till skillnad från honom tog sig John Prine igenom sin cancer. Han gjorde det dessutom två gånger om, först i strupen och sedan i lungorna. Han fortsatte trots det, och trots att behandlingen förändrade hans röst och gjorde den rejält skrovlig, att berätta historier och göra musik och så sent som i februari i år i Sverige.

När han kom hem till USA efter den turnén var han dock sjuk. Han diagnosticerades med covid-19 och igår gick han ur tiden.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.