Triumf över usla förutsättningar

Här kommer en fånig sång till. Men när jordens undergång står för dörren – vad är det då för mening att vara allvarlig?
Det frågas sig Rob Heron från Folk å Rock. Och det kan man ju undra.

Hur ska man förhålla sig till Coronaskräcken? Ska man låsa in sig och minimera alla kontakter med andra levande varelser? Och köra melodiefestivaler och idrottsevenemang utan publik? Eller ska man stirra ödet i vitögat och spotta på det (vilket torde vara ett högriskbeteende i dessa dagar)?

Själv valde jag det ända rimliga. Jag gick och kollade på Holy Moly & the Crackers på Folk å Rock. Det var den fjärde konserten under de fem senaste kvällarna för mig. Jag vet inte om det är ett tecken på att jag skulle ha en death wish eller om det är mitt sätt att jobba ihop en immunittet. Kanske borde jag följa upp det med att sova några nätter i väntrummet på infektionskliniken på Nya Karolinska, en snabb skidresa till Levigno och en reportageresa för att kolla in punkscenen i Wuhan …

Hur som helst var manegen allt annat än krattad för bandet från brittiska Newcastle upon Tyne. Det är söndagskväll. Det regnar. Bandet är tämligen okänt. Det är följdaktligen glest i publiken. Och till på köpet är den ena av bandets två volkalister, Ruth Patterson, kvar på hotellrummet på grund av sin ledvärk.

Trots det börjar det bra. Rob Heron, från bandet Rob Heron & the Tea Pad Orchestra, värmer upp ensam med akustisk gitarr. Han har bra driv i gitarrspelet, en sympatisk framtoning och en repertoar med fina låtar som andas gamla tider. Det är western swing, gangsterjazz, tidig country och rockabilly och ännu tidigare blues. Ändå når han fram hos den lite söndagsloja publiken.

När sedan kvällens huvudakt går på scenen är det lätt att glömma att det är sittande publik. Partymusik kallar de det i facebook-eventet och det är ett ord som i alla fall inger mig med onda aningar och vibbar av afterskiunderhållning och själlösa coverband. Men det är musik som är långt från det livsbejakande röj Holy Moly & the Crackers river upp på scen.

Jag antar att man kan kalla det för något slags folkrock även om det egentligen är musik som rör sig utan någon större respekt för det här med genregränser. De lyckas projicera bilden av sig själva (åtminstone i mina ögon) som ett slags omkringresande gycklarsällskap. Kvarvarande sångaren Conrad Byrd drar en skröna om när dragspelaren Rosie Bristow, som han kallar ”Squeezebox Rosie”, rymde med cirkusen och det är på något sätt rätt talande för bandets framtoning.

Musikaliskt är det en synnerligen livsbejakande blandning. Jag kommer att tänka på såväl The Levellers (fast inte lika mycket folk) som New Model Army (fast inte lika mycket punk) och Gogol Bordello (fast inte lika mycket galenskap). Conrad Byrd är en bra frontman även på egen hand, han gör ett trevligt intryck och vet att äga scenen och elda massorna som om det vore en full och fullpackad fredagskväll även om det egentligen är en tunnsådd och nykter söndag.

Det är show. Det är party. Men det är ett party med själ. Och det dessutom stående på en stabil grund av ett gott musikantskap där de flesta spelar två instrument på scen. Byrd spelar gitarr och trumpet. Squeezebox Rosie spelar även saxofon. Och trummisen Tommy Evans går ut och kör solo som sångare och gitarrist med maximalt utspel i säväl Velvet Undergrounds Waiting for the man, en Nina Simone-låt jag inte kommer ihåg vad den heter och i Screeming Jay Hawkins I put a spell on you.

Någon gång under spelningens gång glömmer jag bort att det är glest, glömmer bort att det regnar och glömmer bort att det är söndag. Jag tar en öl till och klämmer i på refrängen till gospelstandarden Ain’t no grave som Rob Heron kommer upp och kör tillsammans med Holy Moly & the Crackers. Det är en triumf över usla förutsättningar och jag hoppas verkligen att de kommer tillbaka för en fredagsspelning någon gång och då med Ruth Patterson.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.