Kärlek och frihet

Jag skriver den här texten till tonerna av The Savage Roses album Babylon från 1972. När det släpptes var det danska bandet redan fem år in i en framgångsrik karriär som tagit dem till andra sidan Atlanten och hyllningar från självaste Lester Bangs. De skulle dock ta ett kliv tillbaka efter att ha vägrat spela för amerikanska soldater. I Danmark är de en institution, ja, något av en nationalklenod men här i Sverige har de förblivit märkligt okända.

Själv upptäckte jag albumet Babylon någon gång i början av 90-talet och blev fullständigt golvad av Annisette Koppels (då: Hansens) röst, liksom av hennes livskamrat Thomas Koppels låtar. Den där rösten hade förmågan att förena element av Aretha Franklin, Janis Joplin och Sister Rosetta Tharpe. Den var urstark och uttrycksfull med ett vibrato som kunde skaka ned berg.

När det stod klart att Savage Rose skulle komma till KB stod det lika klart för mig att jag måste vara där. Så blev det nu inte. Miriam Bryant spelade samtidigt på Malmö Arena men lösningen fanns där i form av en spelning på Pustervik i Göteborg dagen efter.

På de närmare 30 år som gått sedan jag upptäckte bandet har jag hunnit arbeta upp rätt rejält med uppskruvade förväntningar. Samtidgt: hur mycket har man rätt att förvänta av ett band 53 år in i karriären. Sedan Thomas Koppel avled plötsligt, sittande vid flygeln där han just avslutat inspelningen av sitt senaste soloalbum, 2006 är Annisette dessutom enda kvarvarande originalmedlem och den stora majoriteten av dagens bandmedlemmar var inte ens födda när bandet bildades.

Men Savage Rose har ända sedan 70-talet varit något av en plantskola för unga begåvade danska musiker och dagens upplaga visar upp både spännvidd, smak och spetskompeten. Det är lika delar soul, rock och gospel med inslag av jazz, hippiedrömmar och showmanship.

Savage Roses musik sätter ned foten på många platser över den musikaliska spelplanen men bandet lyckas ändå skapa en enhet av det där en klassiker som Wild Child från 1973 sitter naturligt jämte Homeless och Harassing från förra årets alldeles utmärkta album. Annisette själv fyller 72 år i år men hennes röst förefaller märkligt lite berörd av tidens tand. Den är fortfarande enormt kraftfull och hennes vibrato kan ännu sätta ryggmärgen i dallring. Och den spricker fortfarande upp lika snyggt nu som då.

Spelningen bygger upp stadigt under de två timmar den pågår (inklusive en kort paus) och har inga riktiga svackor. Svänget är grundmurat och arrangemangen stensnygga. Andra halvan av andra settet är i det närmaste som det extatiska crescendot under en gospelmässa i den amerikanska södern. The Messenger Speaks från Babylon-plattan är en självklar höjdpunk där kören, vars ena halva utgörs av paret Koppels dotter Naja Rosa, får fritt spelrum.

Den enda minuspunkten är väl egentligen att det är ganska uppenbart att göteborgspubliken inte förstår ett ord av vad hon säger mellan låtarna. Den uppsvenska oförmågan att förstå danska (som jag tyvärr själv lider av) är knappast något som bandet kan lastas för. När jag går ut i Göteborgsnatten ringer finalens uppfodrande mantra om fred och kärlek fortfarande ringande i huvudet och en varm känsla i bröstet.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.