Sätter småstaden i fokus

Sture Allén den yngre – också känd som Carl-Martin Vikingsson.
Foto Thomas H Johnsson

Tillsammans med bluegrassbandet Hillfillies byter hiphop och reggae-artisten, tillika Landskronaprofilen, Carl-Martin Vikingsson – mer känd som Sture Allén den yngre – musikalisk inramning och skildrar småstaden.

Det bortglömda Sverige. Småstaden. I sitt nya projekt tar sig Carl-Martin Vikingsson – känd som ena halvan av hiphopgruppen Svenska Akademiens frontmannaduo och från Stures Dansorkester – an ett annat land, landet utanför tullarna, bortanför Möllan och Linnéstaden: ett land bortanför storstadens gator, hippa klubbar och mediedebatt.
“Vi kommer från ett annat land / i en annan del av världen / tjusigt bo nån annanstans / men vi vet vårt värde / det bortglömda Sverige”, sjunger Vikingsson kompad av akustisk gitarr, mandolin och ståbas.

Storstaden – och då kanske framförallt huvudstaden som han själv numera är bosatt i – står i mediafokus och när man skeppar en guldbro över världshaven till Slussenbygget så rapporteras det som en nyhet som berör alla.

– Det är inget fel på guldbron men om det är en nationell nyhet kan man ju verkligen fråga sig, säger han.
– Jag hörde på Ekot en morgon att en byggkran inte rasade i Stockholms innerstad. Det går ut i riksnyheterna samtidigt som man flyttar hela städer i Kiruna och Gällivare. Det tycker jag är ganska påtagligt.
– När jag kom till Stockholm första gången kände jag redan till namnet på alla stadsdelar och alla gator och torg i centrum för att all populärkultur, alla nyhetsinslag, handlar om det.

Under några år arbetade Carl-Martin Vikingsson i regeringskansliet som pressekreterare. Han tycker sig ha sett samma perspektivförskjutning i maktens korridorer som i media.
– Det är ganska få som har Trelleborgsperspektivet. Det blir att det som inte är Möllevången är någon getbonde på fjälltoppen – inget ont om det men de är inte så många.
På singeln Bortglömda Sverige och det kommande albumet Det bortglömda Sverige har Carl-Martin Vikingsson bytt musikalisk skepnad. Istället för Svenska Akademiens hiphop och Stures Dansorkersters reggae hörs nu bluegrassbandet Hillfillies. Han berättar att Bortglömda Sverige var en låt som funnits med honom ett tag men inte hittat sin rätta musikaliska inramning förrän nu.

– Ibland har jag upplevt att reggae står i vägen för texterna. Det är svårare för de textintresserade att hitta fram för att reggae är lite av en sluten värld. Jag provade att spela lite ute med Hillfillies innan det blev totalnedstängt [på grund av coronaviruset] och jag kände att gensvaret blev väldigt bra.
– Ivan [Olausson Klatil, General Knas i Svenska Akademien] och jag har skämtat om det lite grann genom åren att han är coola killen och jag är bibliotekariernas favorit.

För Carl-Martin Vikingsson heter småstaden Landskrona. Det var hit han flyttade med sin familj från byn Sövestad utanför Ystad i andra klass och det var härifrån han drog efter gymnasiet, som så många av oss som växte upp i det bortglömda Sverige.
– När jag flyttade dit, då var det som att komma till Manhattan. Stora höga hus och en stad med mycket udda figurer.

Han talar om lodisarna och om en figur som sjöng för sig själv och dansade runt en bandspelare på gågatan; om att komma hem till en kompis med föräldrar som kom från ett annat land och att känna de annorlunda dofterna i bostaden.
– Från början var det verkligen stora världen. Likadant var det när det gäller musik. När jag var tonåring fanns det ett välutvecklat replokalsliv.

Småstaden kom också att påverka hans musikaliska resa. En begränsad mängd människor gjorde att det inte fanns de musikaliska bubblor man finner i större städer, där man bara kan umgås med människor med samma smak som en själv. Istället utsattes han för andras musik, andra influenser.

– Om man ska bilda ett band så har man inte ett helt community av northern soul-människor utan man får plocka ihop och där händer något konstnärligt intressant. Det är en punkare, en hiphopare och en musikestet som bildar band ihop. Även en musikintresserad soulmänniska har fått genomleva sina efterfester med black metal-skivor på repeat. Man tvingas utsättas för de andra och musikintresserade är en grupp i sig där.

Men stegvis började småstaden kännas liten. Carl-Martin Vikingsson brer på Landskronadialekten lite extra när han citerar en kompis som blev kvar i stan: “om man släpper en brakare hemma i lägenheten så heter det snart att man sketet på torget”.

– Strax efter att jag flyttat så var jag väldigt trött på det men nu är jag ändå väldigt tacksam över att ha fått växa upp där med allt som fanns då av musik och politiska diskussioner.
– Det ger ett annat perspektiv att veta lite mer om hur snacket går och ha ett lite mindre snävt perspektiv. Det känns som att många i beslutspositioner bor antingen i lite fräsigare områden i storstäder eller är uppväxta i rejäla områden med framtiden för sig.

Än så länge är två låtar från Det bortglömda Sverige släppta. Förutom Bortglömda Sverige är det en textmässigt omarbetad version av Dag Vags låt Musik. Resten släpps successivt digitalt innan hela skivan släpps som en signerad och numrerad vinylbox tillsammans med sex konsttryck av Landskrona-fotografen Thomas H Johnsson. Boxen släpps i 261 exemplar med en blinkning till Landskronas postnummer som inleds med just de siffrorna.

– Det är både små personliga berättelser och så zoomar jag ut lite grann. Generellt skulle jag säga att jag hittat ett personligare tilltal som utgår från mig men i ett berättande som förhoppningsvis är intressant för någon annan också, att jag inte bara glor i sin egen navel.

Fight for Rock n Roll i coronans tidevarv

”We fight in the name of rock n roll”, sjunger Guernica Mancini, bandet Thundermothers lundabördiga sångerska. Och ibland får man slåss lite mer i dess namn. När detta skrivs plingar det mer eller mindre konstant från Facebook. Nej, det är inte så att jag plötsligt blivit så populär att alla vill nå mig. Det är de inställda Facebook-evenemangen som står som spön i backen. Spelning efter spelning som blivit inställd. Men söndagskvällens blev av i alla fall.

Publiken på KB är gles. Thundermother brukar dra mer folk än så här. Nu är de dessutom här som förband till klassiska Rose Tattoo. Det börjar märkas även i rocksvängen att coronaviruset satt skräck i folk. Egentligen är Thundermother och Rose Tattoo precis mitt i sin månadslånga Europaturnén men hastigt och mindre lustigt har det blivit turnéfinal en söndagskväll i Malmö när gränser stängts och turnerande blivit mer eller mindre omöjligt.

Gitarristen Filippa Nässil och Majsan Lindberg på bas – den sistnämnda har gått från prospect till fast medlem sedan jag såg dem sist, på Sweden Rock – dricker Corona-öl på scen men det är trots vad det kan tolkas som inget statement, eller utsträckt långfinger till viruset. Mexikanskt öl står tydligen med på deras rider [kravlista till arrangören] även i vanliga fall.

Även om det kanske inte riktigt tänder till som det gjorde på Sweden Rock i somras bjuder Thundermother på vital hård-rock n roll med tonvis av hunger och vilja. Mancini och Nässil delar systerlikt på rampljuset och de vet att bjuda på en show. Samtidigt skapar Lindberg och trummisen Emlee Johansson ett grymt driv bakom dem.

Hårt turnerande har gjort dem till en sammansvetsad maskin som med synbar lätthet kör över och sparkar liv i en till en början lite söndagsseg publik. Inte minst när de i finalen låter We fight for rock n roll glida över i en cover av Beastie Boys gamla rap/rock-crossover hit Fight for your right to party. Och det är ju det vi gör: vi slåss för vår rätt till rock n roll-party så länge det går.

* * *

Det är alltid riskabelt det här med förband. Det är alltid en risk att det är någon som är yngre och hungrigare än en själv. Jag minns hur Helloween nästan blåste ett uppenbart turnétrött Iron Maiden av scenen på Scandinavium 1988 (märkligt nog var Maiden oändligt mycket hungrigare 20 år senare på Ullevi). Och lite så är det ju nu också. De australiensiska veteranerna kommer inte i närheten av Thundermothers hunger och urskraft.

Å andra sidan har Angry Anderson en värme och en chosefrihet som bär långt. Hans band må vara evigt dömt att vandra i skuggan av sina landsmän i AC/DC, ett band de är sammanlänkade med på många sätt. Deras tidiga plattor är producerade av Vanda och Young, producentduon som förutom att ha rattat åtskilliga AC/DC-plattor till hälften består av Angus och Malcolm Youngs storebror George.

Dessutom har flera medlemmar i det bandet under någon period spelat i Rose Tattoo. I den nuvarande upplagan finns Mark Evans med som hade hand om de tjocka strängarna under större delen av deras bästa år, när Bon Scott höll i mikrofonen.

De må ha hamnat i skuggan av AC/DC men det vilar ändå inga sorger över deras musik som befinner sig någonstans i gränslandet mellan glamrock, tidig New Wave of British Heavy Metal och bluesrock a la Savoy Brown. Och man skojar inte bort vare sig Dai Pritchards slidespel på gitarren eller en låt som Nice Boys (don’t play rock n roll) – det är inte en slump att Guns n Roses gjorde en cover av just den låten på Live like a suicide-EP:n

 

 

 

Glömd historia som vi behöver minnas

Sjón på bokmässan i Göteborg 2012. Foto: Ralph Bretzer

En ung man dör på ett tåg från London som är på väg in mot stationen Cheltenham Spa i augusti 1962. Genom hans hjärna far de sista bilderna, de sista tankarna han ska tänka innan hans liv försvinner ut i intet.
Det är minnesfragment från barndomen. Vad den unge islänningen gör där, i Storbritannien, och vad han dör av är oklart, i alla fall till en början.

”Rågblont hår, grå ögon”
Författare: Sjón
Översättning: John Swedenmark
Förlag: Rámus

Gunnar Kampen kommer inte från en nazistisk familj, inte alls. Men där han växer upp i Reykjavik under krigs- och efterkrigsåren finns nazismen, först ovan jord sedan, efter krigsslutet, under den. I lille Gunnars liv dyker den först upp som små tecken som han registrerar men inte riktigt tolkar. Den kommer att få en allt större roll i hans liv.
Han korresponderar med Göran Assar Oredsson som grundade Nordiska Rikspartiet, NRP, med den amerikanske nynazisten George Lincoln Rockwell och filosofen Savitri Devi Mukherji (känd för sina strävanden att föra samman nazism och hinduism). Han grundar Sjävständighetspartiet (eftersom han inte gillar orddelen socialist i nationalsocialist) som han senare lämnar för att skapa den isländska sektionen av NRP.

Den isländske författaren Sjón har uppträtt med rockbandet Sugarcubes och skrivit sångtexter åt Björk, däribland till sångerna i filmen Dancer in the dark. Som författare har han med en lång rad diktsamlingar och prosaböcker tagit en allt större plats på den nordiska litteraturscen och fick 2005 Nordiska rådets litteraturpris.
Rågblont hår, grå ögon – hans nya roman – spårar hur den nazistiska ideologin och det nationalistiska tankegodset efter kriget gick i träda utan att egentligen försvinna. Människorna fanns ju kvar även om de inte längre talade högt om sina åsikter. Giftet höll sig där under ytan och bidade sin tid. Sjón berättar med skarpa, väldigt exakta och detaljerade stycken prosa i fragment.
Språket är koncist, utan överdrivna känsloyttringar men för den skull inte kallt och det finns en lyrisk aspekt hos hans prosatexter. Han lämnar ett utrymme mellan de minnesbilder, brev och tidningsartiklar som utgör boken Rågblont hår, grå ögon för läsaren att måla sin egen bild.

Gunnar Kampen må vara en fiktiv person men han är inskriven i en högst reell verklighet och de personer i rörelsen utanför Island som figurerar i boken, om än i indirekt form, har alla funnits. Året 1962, det år som Kampen dör på det där tåget, är inte slumpvis valt. Det är året då World Union of National Socialists bildades i Storbritannien av George Lincoln Rockwell och Colin Jordan och Cotswoldfördraget (de sju principer som ramade in organisationens världsbild) skrevs under av bland andra Rockwell och Savitri Devi Mukherji.
Det är också året som Sjón själv föddes och därmed en historia som bär arvet från nazismen vidare från ett grått (brunt) förflutet och in i författarens egen tid. Det är en glömd historia som vi behöver minnas i en tid när den nazistiska rörelsen åter tycker sig vädra morgonluft.

Triumf över usla förutsättningar

Här kommer en fånig sång till. Men när jordens undergång står för dörren – vad är det då för mening att vara allvarlig?
Det frågas sig Rob Heron från Folk å Rock. Och det kan man ju undra.

Hur ska man förhålla sig till Coronaskräcken? Ska man låsa in sig och minimera alla kontakter med andra levande varelser? Och köra melodiefestivaler och idrottsevenemang utan publik? Eller ska man stirra ödet i vitögat och spotta på det (vilket torde vara ett högriskbeteende i dessa dagar)?

Själv valde jag det ända rimliga. Jag gick och kollade på Holy Moly & the Crackers på Folk å Rock. Det var den fjärde konserten under de fem senaste kvällarna för mig. Jag vet inte om det är ett tecken på att jag skulle ha en death wish eller om det är mitt sätt att jobba ihop en immunittet. Kanske borde jag följa upp det med att sova några nätter i väntrummet på infektionskliniken på Nya Karolinska, en snabb skidresa till Levigno och en reportageresa för att kolla in punkscenen i Wuhan …

Hur som helst var manegen allt annat än krattad för bandet från brittiska Newcastle upon Tyne. Det är söndagskväll. Det regnar. Bandet är tämligen okänt. Det är följdaktligen glest i publiken. Och till på köpet är den ena av bandets två volkalister, Ruth Patterson, kvar på hotellrummet på grund av sin ledvärk.

Trots det börjar det bra. Rob Heron, från bandet Rob Heron & the Tea Pad Orchestra, värmer upp ensam med akustisk gitarr. Han har bra driv i gitarrspelet, en sympatisk framtoning och en repertoar med fina låtar som andas gamla tider. Det är western swing, gangsterjazz, tidig country och rockabilly och ännu tidigare blues. Ändå når han fram hos den lite söndagsloja publiken.

När sedan kvällens huvudakt går på scenen är det lätt att glömma att det är sittande publik. Partymusik kallar de det i facebook-eventet och det är ett ord som i alla fall inger mig med onda aningar och vibbar av afterskiunderhållning och själlösa coverband. Men det är musik som är långt från det livsbejakande röj Holy Moly & the Crackers river upp på scen.

Jag antar att man kan kalla det för något slags folkrock även om det egentligen är musik som rör sig utan någon större respekt för det här med genregränser. De lyckas projicera bilden av sig själva (åtminstone i mina ögon) som ett slags omkringresande gycklarsällskap. Kvarvarande sångaren Conrad Byrd drar en skröna om när dragspelaren Rosie Bristow, som han kallar ”Squeezebox Rosie”, rymde med cirkusen och det är på något sätt rätt talande för bandets framtoning.

Musikaliskt är det en synnerligen livsbejakande blandning. Jag kommer att tänka på såväl The Levellers (fast inte lika mycket folk) som New Model Army (fast inte lika mycket punk) och Gogol Bordello (fast inte lika mycket galenskap). Conrad Byrd är en bra frontman även på egen hand, han gör ett trevligt intryck och vet att äga scenen och elda massorna som om det vore en full och fullpackad fredagskväll även om det egentligen är en tunnsådd och nykter söndag.

Det är show. Det är party. Men det är ett party med själ. Och det dessutom stående på en stabil grund av ett gott musikantskap där de flesta spelar två instrument på scen. Byrd spelar gitarr och trumpet. Squeezebox Rosie spelar även saxofon. Och trummisen Tommy Evans går ut och kör solo som sångare och gitarrist med maximalt utspel i säväl Velvet Undergrounds Waiting for the man, en Nina Simone-låt jag inte kommer ihåg vad den heter och i Screeming Jay Hawkins I put a spell on you.

Någon gång under spelningens gång glömmer jag bort att det är glest, glömmer bort att det regnar och glömmer bort att det är söndag. Jag tar en öl till och klämmer i på refrängen till gospelstandarden Ain’t no grave som Rob Heron kommer upp och kör tillsammans med Holy Moly & the Crackers. Det är en triumf över usla förutsättningar och jag hoppas verkligen att de kommer tillbaka för en fredagsspelning någon gång och då med Ruth Patterson.

Kärlek och frihet

Jag skriver den här texten till tonerna av The Savage Roses album Babylon från 1972. När det släpptes var det danska bandet redan fem år in i en framgångsrik karriär som tagit dem till andra sidan Atlanten och hyllningar från självaste Lester Bangs. De skulle dock ta ett kliv tillbaka efter att ha vägrat spela för amerikanska soldater. I Danmark är de en institution, ja, något av en nationalklenod men här i Sverige har de förblivit märkligt okända.

Själv upptäckte jag albumet Babylon någon gång i början av 90-talet och blev fullständigt golvad av Annisette Koppels (då: Hansens) röst, liksom av hennes livskamrat Thomas Koppels låtar. Den där rösten hade förmågan att förena element av Aretha Franklin, Janis Joplin och Sister Rosetta Tharpe. Den var urstark och uttrycksfull med ett vibrato som kunde skaka ned berg.

När det stod klart att Savage Rose skulle komma till KB stod det lika klart för mig att jag måste vara där. Så blev det nu inte. Miriam Bryant spelade samtidigt på Malmö Arena men lösningen fanns där i form av en spelning på Pustervik i Göteborg dagen efter.

På de närmare 30 år som gått sedan jag upptäckte bandet har jag hunnit arbeta upp rätt rejält med uppskruvade förväntningar. Samtidgt: hur mycket har man rätt att förvänta av ett band 53 år in i karriären. Sedan Thomas Koppel avled plötsligt, sittande vid flygeln där han just avslutat inspelningen av sitt senaste soloalbum, 2006 är Annisette dessutom enda kvarvarande originalmedlem och den stora majoriteten av dagens bandmedlemmar var inte ens födda när bandet bildades.

Men Savage Rose har ända sedan 70-talet varit något av en plantskola för unga begåvade danska musiker och dagens upplaga visar upp både spännvidd, smak och spetskompeten. Det är lika delar soul, rock och gospel med inslag av jazz, hippiedrömmar och showmanship.

Savage Roses musik sätter ned foten på många platser över den musikaliska spelplanen men bandet lyckas ändå skapa en enhet av det där en klassiker som Wild Child från 1973 sitter naturligt jämte Homeless och Harassing från förra årets alldeles utmärkta album. Annisette själv fyller 72 år i år men hennes röst förefaller märkligt lite berörd av tidens tand. Den är fortfarande enormt kraftfull och hennes vibrato kan ännu sätta ryggmärgen i dallring. Och den spricker fortfarande upp lika snyggt nu som då.

Spelningen bygger upp stadigt under de två timmar den pågår (inklusive en kort paus) och har inga riktiga svackor. Svänget är grundmurat och arrangemangen stensnygga. Andra halvan av andra settet är i det närmaste som det extatiska crescendot under en gospelmässa i den amerikanska södern. The Messenger Speaks från Babylon-plattan är en självklar höjdpunk där kören, vars ena halva utgörs av paret Koppels dotter Naja Rosa, får fritt spelrum.

Den enda minuspunkten är väl egentligen att det är ganska uppenbart att göteborgspubliken inte förstår ett ord av vad hon säger mellan låtarna. Den uppsvenska oförmågan att förstå danska (som jag tyvärr själv lider av) är knappast något som bandet kan lastas för. När jag går ut i Göteborgsnatten ringer finalens uppfodrande mantra om fred och kärlek fortfarande ringande i huvudet och en varm känsla i bröstet.

Personlig Miriam Bryant charmade på arenan

I övermättat rött ljus står hon där och sjunger Raised in rain. När Miriam Bryant öppnar torsdagens spelning på Malmö Arena, det näst sista stoppet på turnén som igår kväll gick i mål på hemmaplan på Scandinavium, med titelspåret från debutplattan från 2013 är det svårt att inte tänka tillbaka på första gången jag såg henne.

Det var sommaren efter att albumet släppts. Hon verkade så oförställd och personlig i sitt tilltal på scen. Sommaren innan hade hon sommarjobbat på Liseberg och nu stod hon på nöjesparkens scen. Förvisso den lilla, men ändå. Debutalbumet hade blivit med rätta hyllat och när hon sjöng med den där råstarka, personliga rösten var det knappast någon tvekan att det var början på en lång karriär vi såg.

Ja, ni vet vad som hänt sedan dess. För fyra år sedan klev hon in i stora delar av svenska folkets hjärtan i Så mycket bättre i kraft av sina starka låttolkningar och, inte minst, en personlighet som var filterlös på ett charmigt sätt: lite för rolig för att bli en sad girl a la Lana del Rey fullt ut.

Precis som när hon sjunger tycktes hon både där och i senare mediala framträdanden blotta sitt hjärta utan att på något sätt bli jobbig eller gnällig. Tvärt om ter hon sig sympatisk och underhållande; som en person att identifiera sina egna hjärtesorger med för att sedan dansa bort dem under discokulans glitter.

Där på Liseberg backades hon av två musiker och eftersom solen redan var framme behövdes inga större scenljusanordningar. Malmö Arena må vara något avskärmat jämfört med när Rihanna eller Lady Gaga intog arenan, det är ändå en avsevärd skillnad både i publikstorlek och i sccenapparat.

Ljuset är riktigt snyggt, inte minst när de roterande strålkastarna riktar sig ut mot publiken under Push play och tycks förvandla hela arenan till en nattklubb där vi dansar tillsammans med Miriam Bryant i motljuset. Sexmannabandet som nu backar henne svarar upp mot Bryants hjärtesorger och känsla för musikaliskt drama.
Det sistnämnda är inte minst tydligt i Niklas Strömstedt-tolkningen One more time. Den var en riktig showstopper i Så mycket bättre men har växt ytterligare sedan dess. I den här tappningen bygger den upp som en James Bond-låt för att i sitt crescendo golva en fullständigt.

Framgångarna efter succémedverkan i TV4-programmet förefaller inte ha förändrat hennes personlighet. Däremot tycks den ha gett henne självförtroendet att dra ned på effekterna som används på hennes röst och att växla över till att sjunga på svenska. Båda är helt och fullt av godo. Bryant är en utmärkt sångerska och och det finns absolut inga skäl att släta över den rösten. När hon tar i så att rösten nästan spricker i Martha Wainrights Bloody mother fucking asshole så gör det bara sången ännnu starkare.

Allra starkast är dock låtarna från senaste svenskspråkiga ep:n (eller vad man ska kalla det – det är första halvan av det album som nu under våren ska få sin andra halva), inte minst titelspåret Blåmärkeshårt (Mi Amor) och Neråt/Uppåt. De visar upp en artist som växt upp och hittat sin egen röst och sitt rätta uttryck. Och det får mig att verkligen längta efter uppföljaren.

Moon Duo inuti discokulan

Genomskinlig duk skärmar av scenen på fyra sidor. Där inne står bandet i ett hav av ljus som kommer från projektorer utanför inhägnaden. Ljuset tecknar geometriska former och skuggor på duken. Trummorna är repetitiva och hypnotiska, syntarna bygger stämning och runt den snirklar sig intrikata och egensinniga gitarrfigurer. Över det svävar rösterna lätta och drömskt vackra.

Moon Duo, som på onsdagen gästade Plan B och Malmö, är en scenisk upplevelse utöver det vanliga. Och det utan att man egentligen ser så mycket av duon Ripley Johnson (gitarr) och Sanae Yamada (keyboards) eller deras turnétrummis John Jeffreys. Man ser dem som silhuetter och projektioner när de skuggar projektorernas ljuskäglor.

Johnson är känd från det psykedeliska rockbandet Wooden Shijps och han lämnade på intet sätt det psykedeliska hemma när han bildade Moon Duo tillsammans med hustrun Yamada. De bär sina Suicide-influenser tydligt synliga på utsidan. Inte minst var det tydliga på 2017 års dubbelsläpp Occult Architecture volym 1 och 2. Men Moon Duo har sina geografiska rötter i San Francisco (även om de flyttat därifrån) och inte på The Bowery och det finns en ljusare och vänligare ton i deras musik, ett mer harmoniskt anslag.

Ljuset är ännu tydligare på senaste plattan, 2019 års Stars are the light, där bandet hämtar inspiration från disco, och då lika mycket eller kanske till och mer, från den fysiska platsen än från musiken i sig. De drar in oss i sin värld, in i discokulan och omsluter oss i den fysiska upplevelsen av musiken och av ljuseffekterna. De sistnämnda går under namnet The Lightship och är signerade den Manchesterbaserade konstnären Emmanual Biard.

Det känns som bomull för själen. Samtidigt är det lite som att se på en konsert inuti ett akvarium. Upplevelsen pendlar mellan att man blir indragen och distanserad. Ändå faller känslan till största delen över på den förstnämnda sidan. Det är något magiskt över både The Lightship och bandets musik, och då inte minst i kombinationen mellan de två. Det känns som att ljuset och musiken bildar en enhet, att de hör ihop. Att ljudet på Plan B igår dessutom var väldigt bra gör inte saken sämre.

Och när Moon Duo sedan avslutar med att som extranummer köra en nervigt vibrerande version av Suicide-frontmannens Alan Vegas Jukebox Baby känner jag mig bara helt tagen av det jag ser och hör.

För den som till äventyrs skulle vilja veta hur Ripley Johnson och Sanae Yamada ser ut så fick man ta till mobilen efteråt:

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.