Brett grepp på ett progressivt 70-tal

För ett och ett halvt år sedan stog jag i det gamla tabernakel i Göteborg som utgör den övre våningen på rockklubben Sticky Fingers och kollade på Charta 77 och KSM3. Det var en bra kväll och det slog gnistor om framförallt de forna KSMB och Fas 3-medlemmarna i KSM3.

När det var dags att lämna lokalen tog jag en sväng om baren på den nedre våningen och noterade att ett band höll på att rigga upp för att spela. Fem killar som såg ut att vara i 20-årsåldern men med en stil och en klädsel som såg ut att vara på rymmen från 70-talet. När de väl började spela stod det klart att även deras musik står i tacksamhetsskult till det årtiondet.

Bandet visade sig heta Kvasar och ha sin bas i Göteborg. Namnet är hämtat från ett astronomiskt begrepp för en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxstjärna vilket naturligtvis passar utmärkt för ett band som håller den progressiva fanan högt. Sedan jag såg dem på Sticky Fingers har de hunnit släppa sin debut-EP och även filat bort en viss valpighet i sitt uttryck jag tyckte mig se den där kvällen för ett och ett halvt år sedan.

Igår spelade de så på Grand Öl & mat i Malmö framför en överraskande ung publik med tanke på vilken typ av musik de spelar. Å andra sidan kan jag bara gå till mig själv. Progrock är inte direkt vad som brukar gå varmt på stereon där hemma, ändå fastnade jag där framför lilla scenen på Sticky Fingers och ändå så trotsar jag det lite halvruggiga februarivädret denna fredagskväll. Och det ångrar jag inte.

Sångaren Dani Massaad Hellwig (även keyboards) är ett självklart blickfång på scenen och han veta att stjäla uppmärksamheten. Musikaliskt får han dock dela med sig av den till skicklige saxofonisten Caspar Svensson (även tvärflöjt och gitarr). Men hela bandet briljerar i en musik som bjuder på tvära kast, tempo- och tackbyten.

Med en bas i tung 70-talsrock som Deep Purple, Led Zeppelin och svenska November greppar man ut längs grenarna på det progressiva trädet. Lite Supertramp här, lite Steely Dan där. Lite King Crimson-galenskap och lite Beatles-harmonier. Och när de är som allra bäst låter de inte så lite som Trettioåriga kriget. (Progrockbandet, alltså, inte det faktiska kriget som nog lät allt annat än angenämt). Som till exempel låten För att jag älskar någon annan, en av spelningens verkliga höjdpunkter med sina dramatiska skiftningar där Massaad Hellwig får fritt spelrum för sin röst.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.