Årets bästa musikupplevelser

What’s another year?, frågade sig den gamle schlagerräven Johnny Logan en gång i tiden. En hel massa kul, spännande och berörande musikupplevelser, till exempel. Här är min topp 10.

1. Robert Plant & the Sensational Space Shifters.
För framträdandet på Roskildefestivalen den 4 juli.

Det är inte bara den forne Led Zeppelin-sångarens röst som behållit sin elasticitet upp i 70-årsåldern. Så tycks även hans musikaliska öra och nyfikenhet ha gjort. Att hans band dessutom är av yppersta världsklass och får gott om utrymme att skina gör inte saken sämre. Inte bara årets bästa spelning utan en av de bästa jag någonsin sett.

2. Lingua Ignota.
För framträdandet på Plan B den 3 april.

Det är sällan man känner sig känslomässigt utmattad efter en spelning men så var det efter den amerikanska noise/industri-artisten Lingua Ignotas spelning på Norra Gränges. Det var en total katharsis som pendlade mellan brutal industriattack och närmast sakral skönhet. Och mitt i alltihop en artist som driver ut de onda andarna från ett fröhållande fyllt av fysisk och psykisk misshandel.

3. Nadia Tehran.
För albumet Dozakh – all lovers hell och sina framträdanden på Malmöfestivalen och Plan B.

Dozakh – all lovers hell kan ha varit 2019 års mest spännande svenska album. Det är så väl musikaliskt visionärt som textmässigt knivskarpt. Spelningarna på Malmöfestivalen i somras och på Plan B nyligen befäste bilden av inte bara en artist utan en konstnär som förtjänar att höras av många, många fler än de som ännu upptäckt henne. Pop och avantgarde, punk och performancekonst.

4. Aurora.
För albumet A Different Kind of Human (Step 2) och framträdandet på Roskildefestivalen.

Såg du Skavlan igår? frågade kollegan någon gång i mars i år. När jag svarade nekande på den frågan berättade hon entusiastiskt om den norska artisten Aurora som varit med. Namnet var inte bekant för mig men jag kollade upp henne och föll som en sten. Med en uppenbarelse som ett naturväsen precis inkliven från urskogen och en röst och musikaliskt tilltal fylld av rå talang med rötterna i både Björk och Kate Bush var hon både underlig och djupt fascinerande. Albumet A Different Kind of Human (Step 2) som släpptes i somras och hennes spelning på Roskildefestivalen gjorde inte den fascinationen mindre.

5. Lizzo,
För albumet Cuz I love you, singeln Juice och för hennes NPR Tiny Desk Concert på Youtube.

Rösten, charmen och humorn är svåra att motstå. Den kompromisslösa catchigheten i en låt som Juice likaså. Lizzo känns på många sätt som en sjungande istället för rappande Missy Elliott för 20-talet. Egentligen borde hon ha varit högre på den här listan men det stupar på att jag missade hennes spelning i vårt västra grannland. Och efter vad jag hört om den spelningen var det en rejäl miss.

6. Eivør.
För spelningen på Kulturbolaget den 22 mars.

Trodlabundin, trollbunden, heter en av den färöiska sångerskan Eivørs mest kända låtar. Och trollbunden var just vad jag och många med mig blev en marsafton när hon uppträdde på KB. Delvis gör språket i sig att det blir en sagostämning och dels så har hon i sin röst och i melodiken på hennes sånger den där förmågan att svepa in en som lyssnare i sagans dimmor.

7. Majken.
För spelningarna på Plan B och Malmöfestivalen och, senkommet, för debutalbumet Young Believer.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge, heter det ju. Men när Anna Bergvalls debutalbum väl släpptes i december 2018 visade det med all önskvärd tydlighet att det var värt väntan. Tidlös pop där harpan får sätta tonen, som lyckas med den svåra balansgången att vara vacker utan att bli mesig. Och det med en konstnärlig skärpa i såväl texter som uttryck. Spelningen på Malmöfestivalen var magisk trots ett väder som inte riktigt var med på noterna.

8. Grandmaster Flash.
För spelningen på Moriskan 2 mars.

Hiphoparkitekten Grandmaster Flash uppfann många av de dj-tekniker som skulle bli bärande för hela genren från allra första början. Spelningen på Moriskan var en inspirerad lektion i hiphopens historia och en riktig fest.

9. Fontaines DC.
För debutalbumet Dogrel och spelningen på Roskildefestivalen.

The Falls Mark E Smith må ha gått ur tiden 2018 men hans arv lever vidare. Irländska Fontaines DC tar The Fall, och i viss mån The Smiths, och gifter det samman med Sleaford Mods giftigt urbana lyrik. På scen på Roskildefestivalen tedde sig frontmannen Grian Chatten närmast vilsen mellan låtarna men så fort han fattade mikrofonen var han benhårt fokuserad.

10. Toy Dolls.
För framträdandet på Plan B.

Kombinationen humor och musik är inte alltid [läs: väldigt sällan] lyckad men Olga och hans kumpaner i brittiska punkbandet The Toy Dolls lyckas med den balansgången. Spelningen var premiär för Plan B:s nya stora lokal och det firades in med en spelning som var ren glädje.

Bubblare:

Seinabo Sei på Malmöfestivalen; Jason Ringenberg på Folk å Rock; Dave Alvin och Jimmie Dale Gilmore på Folk å Rock, Nick Caves album Ghosteen, FKA Twigs album Magdalene och Billie Eilishs album When We All Fall Asleep, Where Do We Go?.

Allting går igen – payola då och nu

Till vänster Alan Freed med hustrun Inga 1959 på väg in till åklagarens kontor i samband med payola-skandalen. Till höger Dick Clark 1959. Foto: TT

Fyra välkammade unga män i vita skjortor på scenen på Bay Area Music Awards 1980. Över de vita skjortorna hade de sprejade S. Ingen anar oråd förrän de avbryter sin första låt och halar fram smala svarta slipsar och låter S:en bli dollartecken.
”Jag är trött på självrespekt, jag har inte råd med bil”, sjunger bandet Dead Kennedys sångare, den politiske upptågsmakaren Jello Biafra.
”Jag vill bli en förproducerad superstjärna”.
Och så senare i låten, Pull my strings, en omtolkning av The Knacks My Sharona: ”Drool drool drool, My Payola”.

En ung artist från ingenstans får en brottarhit och hamnar i fokus på all världens spellistor. Den ekonomiska belöningen låter kanske vänta på sig men den kommer. Tur och talang och mycket hårt arbete betalar sig. Så ser den ut, den musikkapitalistiska drömmen. Men är det så det fungerar i verkligheten?
Ibland, kanske. Men det finns också en massa fulspel och saker som gränsar till det.

I måndags avslöjade Dagens Nyheter hur köpta lyssningar, följare och placeringar på spellistor saboterade företagets statistik. STIM, som bevakar svenska tonsättares ekonomiska rättigheter, var upprörda och menade att det rörde sig om stöld. Och i en ekonomisk verklighet där intäkterna fördelas mellan upphovsrättsägarna i förhållande till hur mycket de spelas är det naturligtvis just det när man manipulerar statistiken.

Så. Är det ytterligare ett bevis på att det går utför med musikbranschen? Köpta strömningar är ett hot för densamma, konstaterar DN-artikeln i rubriken. Ett hot som kommer inifrån, i så fall. För visst är det snarare ett bevis på att Karl Gerhard hade rätt om att allting går igen och att det ur tidens grums och mögel dyker upp en skrämmande fantom.

Alan Freed var mannen som ibland ges credit för att ha myntat begreppet rock’n’roll. Han var en kedjerökande uppkäftig vit radio-discjockey som vägrade spela vita musikers coverversioner av svarta artisters låtar för att istället spela originalen. Pat Boones mesiga version av Little Richards Tutti Frutti? Nej, tack.

Det var också Alan Freed som fått bära hundhuvudet för det som kommit att kallas Payola-skandalen i slutet av 50-talet som handlade om den vanligt förekommande – men olagliga – sedvänjan att köpa radiospelningar.

Själv nekade Freed, liksom även den andre store dj:n på den tiden, Dick Clark, till att han någonsin tagit emot pengar för att spela en viss låt. Det hjälpte inte. Han dömdes för 26 fall av komersiella mutor till böter och villkorlig dom. Han fick sparken och blev persona non grata i radio-branschen. Han dog utblottad och kraftigt alkoholiserad fem år senare, 1965, 43 år gammal. Den mer slipade Dick Clark, som senare skulle säga till tidningen Rolling Stone att lärdommen han tog med sig från rättegången var att skydda sin röv hela tiden, kom undan med en varning. Han kom att bli känd som den evige tonåringen och var aktiv fram till sin död 2012. 82 år gammal.

Tog Freed emot mutor? Sannolikt. Men han var i så fall långt ifrån ensam om det. Att statistik manipuleras och att räckvidd köps är inget nytt. Där ett system finns kommer försök att manipulera det att göras och krafter måste sättas in för att stävja de manipulationerna. Men utanför strålkastarljuset har payolan fortsatt genom ett kryphål stort som en vägtunnel i den amerikanska lagstiftningen.

Allting går igen.

Världsmusik på riktigt

Ett komprommislöst groove på trummor och keyboards där det sistnämnda får fylla basens plats i ljudbilden på samma sätt som Ray Manzarek låter det göra i The Doors eller Bo Hansson i Hansson & Karlsson. De sitter mitt emot varandra på var sin sidan, trummisen Olivier Penu och keyboardisten Sofyann Ben Youssef, och har nära till ögonkontakten, till den ordlösa kommunikationen. Kring groovet snor Anana Harouna gitarrcirklar som skvallrar om hans arv från öknen.

Den belgiska trion Kel Assouf gästade Plan B igår och det blev min andra spelning för dagen. På många sätt står Sofia Karlssons och Martin Hederos å ena sidan och Kel Assouf å den andra oerhört långt ifrån varandra. De förenas dock av sin virtuosa hantering av sina respektive instrument.

Jag har alltid tyckt illa om benämningen världsmusik. Den har något kolonialt över sig. Det är liksom inte svensk, engelsk eller fransk folkmusik som menas, det är alltid folkmusik från Afrika, Sydamerika eller Asien som får det epitetet. Varför då inte bara kalla det för folkmusik?

För Kel Assoufs musik kan jag dock köpa begreppet. Rötterna går starka till den touareg-blues som Tinariwen satte världens blickar på men här finns mer. De afrikanska transrytmerna som den utmärkte Olivier Penu med sitt nyanserade spel frammanar ur sina trummor i tätt, tätt samarbete med Ben Youssefs orgel och Moog-synt bildar bas för Anana Harouna att ge sig ut på utflykter i Led Zeppelin och The Doors-land. Ömsom är det sprött och vackert, ömsom blytungt rockande.

Det är det som gör det här till världsmusik på riktigt, anser jag. Musiken bygger broar mellan kontinenter, mellan afrikansk folkmusik och amerikansk rock och jazz. Dessutom svänger det nästan mer än vad en regnig torsdagskväll kan tåla.

En smakfull jul i folkton

Gröna granar med kulörta kulor. Paket i massor. Självlysande renar och tomtar, Fusksnö i drivor. Få saker lockar till så mycket kitsch som julen. Så mycket roligare då att på torsdagen gå på en jul(lunch)konsert kliniskt befriad från den varan.
Från det svartmålade taket i Kuben på Malmö Live hänger i och för sig en mängd vita granar upp och ned och på dem projiceras, från en projektor monterad på den likaledes svarta väggen, fallande snöflingor. Men det är snarare smakfullt än kitschigt och i övrigt är allt ljus riktat mot scenen. Och helt rätt är det för det som sker på scen är väl värt att sättas i strålkastarljuset.

Sofia Karlsson kan mycket väl vara svensk folkmusiks klarast lysande stjärna när det kommer till sång. Och hon har så varit ända sedan hennes andra album, Dan Andersson-plattan Svarta Violer, släpptes 2005. Ytterligare ett kvitto på det kom på torsdagen i form av en grammisnominering i kategorin Årets folkmusik för hennes trioplatta tillsammans med Mattias Pèrez och Daniel Ek.
I Kuben visade hon med all önskvärd tydlighet varför. Rösten är utsökt välmodulerad och vacker i all sin klarhet men det är mer än så. Hon har en förmåga att inte låta perfektionen stå i vägen för uttrycket. Hela tiden är hon ständigt närvarande i rösten. Hon vrider och vänder sig inom melodin och skapar drama såväl som skönhet.

Ändå känns det nästan lite som en befriande spricka i det perfekta när hon spelar fel på sin gitarr i inledningen av O helga natt och tar om låten från början. Det som kommer sedan kan vara den vackraste tolkning av den klassiska julsången som jag hört.
– Varje gång jag ser henne blir jag förvånad över hur bra hon sjunger, säger min bordsgranne och jag kan bara hålla med honom.

Vid hennes sida står Martin Hederos, även han grammisnominerade under torsdagen. Dubbelt upp dessutom, i kategorin jazz. Dels nominerades hans soloplatta Era spår och dels albumet Masters of Fog med Tonbruket. Ibland känns det som att Hederos spelar med precis alla och jag har för länge sedan tappat räkningen över hur många konstellationer jag sett honom i.
Det finns naturligtvis en anledning till det. Hans musikalitet verkar inte riktgt känna några genregränser och hans känsliga fingrar behärskar inte bara klaviaturinstrumenten till fullo utan är även en utmärkt violinist. Här är han inte bara ackompanjatör utan är lika mycket stjärna som Karlsson.

Duoformatet blir lätt begränsat och lite avskalat men här fungerar det alldeles utmärkt. Att både Karlsson och Hederos behärskar en rad instrument hjälper naturligtvis till, liksom att hela den smakfulla anrättningen väljer bort de översötade delarna av julmusiktraditionen. Istället för Disney-jul bjuds det här svensk folkton, egna kompositioner och en fin cover på en av Everything but the girl-sångerskan Tracey Thorns julplatta.
Min enda anmärkning är att formatet med två korta set om vardera 20 minuter och med en timmas matpaus emellan gör spelningen lite kort. Jag hade gärna hört mer.

”Något jag måste få ur systemet”

Lotta Fahlén lät sin egen kamp med utmattningssyndromet bli temat för hennes debutalbum, vars andra del The Acute Phase släpptes i fredags och som, i sin helhet, bildar bas för föreställningen I’m out of order until further notice på Inkonst.
– För mig handlar det om utmattningssyndrom men jag tror att det för andra människor kan handla om någon annan typ av kris eller sjukdom, säger hon.

Det börjar med ett synt-arpeggio och låter harmoniskt nog. En metronom dyker upp i bakgrunden av ljudbilden. Den bara ökar i tempo. Tills det kraschar.
The Acute Phase är den nya EP:n med Loljud, den i Malmö bosatta electronica-artisten Lotta Fahlén. EP:n, som släpps på det feministiska skivbolaget och musikkollektivet Synth Babes, är del två i en planerad trilogi som började med The Pre Phase som kom för ett år sedan och The Recovery Phase som släpps tidigt nästa år. Tillsammans ska de bli Loljuds första album, The Phases.

Utgångspunkten för hela projektet är att Lotta Fahlén 2015 drabbades av utmattningssyndrom.
– Jag var väldigt dålig i flera år och kunde inte skapa någonting alls, berättar hon när vi träffas hemma hos henne på Gamla Väster i Malmö.
– När jag inte längre var mitt uppe i den akuta fasen kände jag att jag kunde börja skriva om det. Först tänkte jag inte att det skulle bli ett helt album men ju mer jag höll på desto tydligare blev konceptet.

I flera av de musikvideos som finns med Loljud på Youtube bär hon delar av tiden en bevingad mask. Även det hämtar inspiration från sjukdomen.
– Någonting jag funderade mycket på när jag blivit sjuk var att det kändes som att min kropp och min hjärna hade blivit frånkopplade från varandra. Kroppen hade sagt till länge innan jag kraschade men det var som att min hjärna inte fattade det alls, Jag började använda det genom att jag med masken fick representera kroppen, människans drifter, det:et och intuitionen medan jag utan masken var mer överjaget.

Masken fanns dock med redan i de tidigaste Loljud-videorna, innan The Phases.
– Då, när jag började med den, visste jag inte riktigt vad det betydde, den bara kändes rätt. Nu vet jag vad det.

Tänker du ofta visuellt när du skapar musik?
– Ja, det gör jag och det märkte jag också under arbetet med The Phases att det är det sättet jag ska jobba på, att arbeta konceptuellt. Redan i skrivandet av musiken ser jag det visuellt, i rörelser.
Var arbetet med musiken en del av terapin, av The Recovery Phase?
– Ja, absolut. Det har varit väldigt skönt. Jag är väldigt trött på utmattningssyndromet, på att vara utmattad och att prata om det, för att det varit en så stor del av mitt liv men jag tror att det är något jag måste få ut ur systemet. En annan viktig del i återhämtningsfasen var också att hitta nätverk som Synth Babes, Pink Ivy Management och Vem Kan Bli Producent, med likasinnade musikskapare som stöttar varandra.
– Jag gjorde några få spelningar medan jag var sjuk. Då var det som att jag, när jag väl var på scenen och i musiken, kände mig stark. Musiken gav kraften även om det sedan kunde krävas veckor av återhämtning.

Lotta Fahlén kommer ursprungligen från Stockholm men är uppväxt i Rydsgård i Skurups kommun och gick musikallinjen på gymnasium i Lund. När hon gjorde en roll på Operaverkstan lärde hon känna Malmömusikern Miranda Gjerstad. En dag fick hon ett sms.

– Det stod att hon skulle flytta till Berlin, hade en lägenhet och behövde någon att dela med. Hon undrade om jag ville följa med.
19 år gammal tackade hon ja till erbjudandet och lämnade lilla Rydsgård för det som man nog skulle kunna kalla den elektroniska musikens huvudstad i Europa.
– Den första tiden försörjde vi oss genom att sjunga svenska folkvisor på tunnelbanestationer.

I Berlin träffade hon en producent som hade projektet Pablo Decoder som hon sedan blev en del av.
– Han hade redan manager och skivbolag så det blev väldigt snabbt på en professionell nivå. Jag lärde mig väldigt mycket men det var också press. Jag minns första spelningen, det var den första bandspelningen som jag gjorde, så var det skivbolag, förlag och management som var där och skulle bestämma om det skulle släppas eller inte,
– Jag kom ju direkt från en musikalteaterskola och jag kommer ihåg att jag stod och smajlade nervöst genom alla låtar. Managern kom till mig efteråt och sa att det var bra men att jag kanske inte skulle le i de sorgliga låtarna.

I Pablo Decoder var det Pablo själv som stod för musiken och det tände gnistan för Lotta Fahlén att själv ta tag i den biten. 2013 flyttade hon till Malmö, skaffade utrustning och bestämde sig för att lära sig producera. I samma veva föds alteregot Loljud.
– I början kallade jag projektet för Lo men upptäckte att det var väldigt svårt att sticka ut på internet med det namnet.

Är det ett alterego eller är det bara ett namn?
– Det är kanske lite ett alterego. Nu när jag spelar live har jag också med mig en performer som får vara mig i masken.
Att producera musik, i det här sammanhanget, handlar om att designa och sätta ihop olika ljud och oljud, sätta volymer och placera dem i ljudbilden.
– För mig går själva låtskrivandet, mixandet och producerandet hand i hand. Det tror jag är ganska vanligt för folk som håller på med elektronisk musik.

Vid sidan om den egna musiken har Lotta Fahlén under en period även varit turnémusiker åt Maxida Märak något som började 2017.
– Det började med att jag letade management och kontaktade Maxidas manager. Det blev inte så att vi skrev kontrakt men de ringde ett par veckor senare och frågade om jag ville testa att vara hennes livemusiker. Jag hade precis sett dokumentären Sápmi Sisters och sade javisst.
– Det här var när jag fortfarande var sjuk men på bättringsvägen och det hjälpte mig att se att jag fortfarande kunde.

Nu på fredag och lördag kommer Lotta Fahlén, i ett samarbete med Absurdum Temporary Art som hon själv är en del av, göra ”I’m out of order until further notice”, en föreställning baserad på The Phases, inklusive den ännu osläppta tredje delen. Det är något annat än en konsert rakt upp och ned, den inkorporerar även video och performance. Själv kallar hon det för en immersivekonsert – en omslutande konsert.

Själva musiken spelas i ambisonic. Om man jämför det med vanlig stereo är det lite som att jämföra en skulptur med en tavla – det ena är i tre dimensioner, det andra i två. Via 16 högtalare projiceras olika ljud – och Loljuds musik är fulla av sådana, av radioknaster, vattendroppar och mobilalarm – till olika platser i rummet.

– Mitt album har fått fungera som manus, säger Lotta Fahlén. Sedan har Lisa [Mårtensson] intervjuat mig och jag har intervjuat henne. Hon är ju inte bara regissör utan hon var även anhörig när allt det här hände. De tre olika karaktärerna är kroppen, hjärnan och utifrånblicken.

– Jag har oftast kört med videoprojektioner och alltid sett det som en helhet, Jag minns inte riktigt när idén föddes att göra det här så pass konceptuellt men när jag väl gjorde det så var det som att det var så lätt att arbeta: Det var så jag här ska göra det; att låta det visuella ta så stor plats och att låta det vara en helhet.

* * *

Fakta: ”I’m out of order until further notice”
Spelas på Inkonst på fredag och lördag, 13 och 14 december med start 18.30.

Manus och musik: Lotta ”Loljud” Fahlén
Regi och dramaturgi: Lisa Mårtensson
Videokonstnär: Manel Ruiz
På scen: Lotta Fahlén, Eira Fråjdh och Esmeralda Ahlqvist.

 

Det gamla märkliga Amerika

En av mina absoluta favoritscener i filmhistorien är när Kyle MacLachlan och Dennis Hopper sitter på var sitt håll i en nattklubb och betraktar Isabella Rossellini på scenen sjunga filmens titellåt, Blue Velvet. Det är en fantastisk låt, en evergreen, men det är inte det som gör den. Inte heller är det Rosselinis vokala framförande som inte är fläckfritt. Det är den där känslan av old, weird America, för att låna en term från rockhistorikern och journalisten Greil Marcus.

Marcus använder termen för den ofta oroväckande och lite kusliga country, blues och folkmusik som verkar gå djupt i den amerikanska folksjälen. Det går naturligtvis att vidga den termen till andra sidor av den folkliga amerikanska kulturen; till 50-talets bilkultur och rockabilly, till carnys och freak shows under depressionen, till beatpoesi och popkonst, till konstnärer som Edward Hopper och Norman Rockwell.

Det är i den ådran av americana-kulturen som fotografen, författaren, filmmakaren och, framförallt, artisten Tav Falco och hans 40-årsjubilerande Panther Burns, som på fredagskvällen gästade Malmö och Folk å rock, måste ses. Det är lika delar folkkonst och performance-dito. Gustavo ”Tav” Falco har hunnit bli 74 år men ser yngre ut och verkar vara i god form.

Precis som Isabella Rossellinis är Tav Falcos tonträff inte den bästa men det är inte heller poängen. Båda sätter istället uttrycket och musikens laddade dramatik och det är i sammanhanget betydligt viktigare.  Som estradör och bandledare är han smått fantastisk med en förmåga att mana fram bilder i huvudet på publiken.

Falco har i en intervju sagt att hans konstnärliga syfte är att röra upp det undermedvetnas mörka vatten. Och visst fungerar det. Han må ha lämnat USA för Paris för gott och den nuvarande upplagan av hans band består uteslutande av italienare men det spelar ingen roll. Utanför Folk å Rocks skyltfönster är det i vanlig decemberordning kyligt och blåsigt. Här inne manar Falco och hans band fram visioner av solstekta bakgator i Memphis, sunkiga hak i ett mytologiskt Los Angeles och ett New Orleans där Marie Leveau aldrig försvunnit ur det allmänna medvetandet.

Det är inte bara Tav Falco själv som imponerar. Det gör också bandet med gitarristen och producenten Mario Monterosso i spetsen. Utan att stila allt för mycket visar han upp sin spelskicklighet och utsökta stilkänsla. Giuseppe Sangiardi på bas och Walter Brunetti på trummor är mer nedtonade men gör ett strålande jobb med att lyfta fram sina mer extroverta bandkollegor.

Tav Falco har alltid haft god smak i valet av samarbetspartners. Panther Burns långa, långa lista av tidigare medlemmar är imponerande med namn som Memphis-legenderna Alex Chilton och Jim Dickinson, Nick Cave och Lydia Lunch-trummisen Jim Sclavunos och Minutemen och Iggy & the Stooges-basisten Mike Watt för att bara nämna några,

Tav Falco gjorde inte det på Folk å Rock men det hade inte känts malplacerat om han brustit ut i en version av Blue Velvet med Kyle Maclachlan och Dennis Hopper sittande där i publiken och med en David Lynch som stod i skuggorna och regisserade fram sin allra mest oroväckande bild av ett Amerika på väg att lösas upp. Istället blandar han in ett par verser av Johnny Thunders protopunkklassiker Chinese Rocks och det känns på något sätt lika rätt. Och det säger väl något när en låt av en gammal punkare eller en som gjordes känd av Tony Bennett hade känts lika rätt i settet.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Bror Gunnar Jansson och Stevie Nicks.
Läser: Bruce Dickinsons och Prince respektive självbiografier.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.