Kylan och mörkret inspirerar isländsk trio

Kælan Mikla är der isländska namnet på Isfrun i Mumindalen, en lika vacker som farlig kvinna, Det är också namnet på en ung isländsk trio som skickar tankarna till såväl 80-talets gothscen som till hemlandets folklore.
I torsdags gästade de Plan B i Malmö.

Tre kvinnor i svarta fotsida klänningar med påsydda spetsdetaljer kliver ut i det blå ljuset på scenen. Sångerskan Laufey Soffia har en mortel i händerna när hon går ned på knä längst fram på scenen, samtidigt som Sólveig Matthildur-Kristjánsdóttir och Margrét Rósa Dóru-Harrysdóttir gör sig hemmastadda bakom keyboards, respektive bas.
Laufey tar upp ett pulver ur morteln och blåser ut det i ett moln innan hon tänder rökelse. Så sparkar trummaskinen igång under Margrét Rósas drivande bas och Sólveig Matthildurs svävande synth.

Känslan av häxkonst och naturromamtik går igen från bandets nysläppta tredje album, Nótt eftir Nótt.
– Hela skivan är byggd runt vad som händer under natten. Det handlar om dröm, verklighet och det däremellan, säger Laufey Soffia när Skånskan träffar bandet inför spelningen.
– När vi började spela för sex år sedan var vi väldigt unga, vi var 18, och skrev mycket om inre problem, om mörker och kyla, men nu inspireras vi mer av det som finns omkring oss och om vår hemlängtan eftersom vi reser så mycket. Vi är väldigt inspirerade av isländsk folklore, säger Sólveig Matthildur.

Kælan Mikla, som just sparkat igång sin hittills mest omfattande turné på 30 dagar, tog sina första staplande steg som band i samband med en poesitävling hemma i Reykjavik 2013.
– Vi gjorde bara en låt tillsammans men vi vann tävlingen. Folk sa att de tyckte att vi skulle göra mer musik så det gjorde vi och vi började ge konserter, säger Laufey Soffia.
– Vi var väldigt experimentella och testade allt möjligt. Jag spelade trummor, Laufey sjöng och Margrét spelade bas. Vi var alla nya och oerfarna på våra instrument, säger Sólveig Matthildur.
– På den tiden var det mer punk men sedan dess har vi utvecklats till ett annat, mer elektroniskt sound.

Mörker, kyla, känslor av alienation. Att komma från en liten önation i norr sätter naturligtvis sin påverkan på människor och musik.
– Det gör det väldigt mycket. De långa mörka vintrarna där solen knappt kommer upp på hela dagen och känslan av isolation, det i kombination med naturen och folkloren har inspirerat oss, säger Margrét Rósa.
– Det finns i kärnan av många av våra sånger, säger Laufey Soffia och fortsätter:
– Jag tror att det faktum att det händer så lite hjälper till med kreativiteten. Egentligen tror jag inte att vi inspirerars så mycket av andra, vi gör bara musik. Inspirationen kommer inte så mycket från andra band som från naturen.

För en utomstående förefaller det som att Island, ett land med ungefär samma invånarantal som Malmö, har en oerhört livaktig musikscen, en bild som bekräftas av bandet.
– Ja, det finns många band per capita och vi känner och hjälper alla varandra, säger Laufey Soffia.
– Det kommer mycket kreativitet ur att känna sig miserabel i mörkret. Det är väldigt inspirerande och gör att folk får tid att skapa saker.

Det är svårt att inte associera Kælan Mikla med den våg av mörk postpunk som tog sin början i det tidiga 80-talet med band som Siouxsie & the Banshees, The Cure och Sisters of Mercy, en genre som då kallades goth men numera har fått namnet dark wave. Soundet föll på plats i och med att Sólveig Matthildur bytte från trummor till synth.
– Jag känner att vi egentligen alltid spelat punk. Det finns alltid där i kärnan av det vi gör, det har bara utvecklats, säger Sólveig Matthildur.
– Det hände bara av en olyckshändelse. Vi prövade nya saker och siktade inte på något speciellt sound, säger Laufey Soffia.

Punk eller goth? Oavsett vilket har de fått godkänt-stämpeln av verkliga ikoner i respektive genre. Den forne Black Flag-sångaren Henry Rollins snubblade över bandets plattor när han mellanlandade i Reykjavik och spelade dem i sitt radioprogram och från The Cures frontman Robert Smith kom det en dag ett mail med en inbjudan att spela på förra sommarens Meltdown-festival, en festival som han curerade.
– Vi trodde att det var ett skämt. Men vi skickade det vidare till vår bokningsagent som sade att det inte var det. Vi blev skriande glada. The Cure är en gemensam inspirationskälla för oss, säger Sólveig Matthildur.
– Vi spelade på Meltdown-festivalen och efter det bjöd han in oss att spela på The Cures födelsedagsfest (bandet fyllde 40, reds anm.) i Hyde Park, säger Laufey Soffia.
– Det var en dröm som besannades. Jag minns hur jag som barn åkte med pappa i hans bil och tyckte inte om någon av de cd-skivor han hade med sig utom en, som var med The Cure. Den ville jag att han skulle spela hela tiden.

Uppdatering 26/2: Jag tror jag precis hittade Kælan Miklas allra första liveframträdande, vid en poetry slam på Reykjaviks stadsbibliotek 2013.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.