Än lever Nationalteatern

Foto: Ralph Bretzer

Visst var de barn av sin tid, Nationalteatern. Samtidigt har de något som får deras musik att leva och andas ännu idag, till skillnad från många andra band från proggens guldålder. Deras texter var mindre dogmatiska och mer anarkistiska. De gav röst åt förortsungdomarna med sina sånger, hämtade från de egna teaterföreställningarna, som äger relevans än idag. På många sätt var de punk innan punken.

Att deras musik lever råder inget tvivel om. Det hördes igårkväll på KB. Det hördes i styrkan på allsången, det märktes i åldersspridningen på publiken, på leendena när klassiker efter klassiker radades upp. Inte minst märktes det på publiktrycket. När jag kommer 20 minuter innan utsatt starttid ringlar sig kön längs Bergsgatan, runt hörnet och en bra bit in på Friisgatan. Spelningen sålde ut på två veckor och hela turnén är utsåld. Det är tydligen fler än jag som är tacksamma att Ulf Dagebys utsago från 2015 att det var ”noll procents chans till en återförening” kom på skam.

Man skulle naturligtvis kunna hävda att det närmast är ett coverband som står på scen. Av de som var med när den stora majoriteten av låtarna spelades in är bara Ulf Dageby kvar. Anders Melander lämnade för länge sedan, Totta Näslund dog för drygt tolv år sedan och även Nikke Ström har lämnat. Men den tanken bleknar av kraften i de medlemmar som kommit i stället för dem som hoppat av och det faktum att det alltid skiftats medlemmar i bandet i och med deras ursprung som teatermusiker.

Det är djupt imponerande att höra hur Dageby, 73 år gammal, lyckas väcka liv i den ungdomliga vreden i uppväxlingen i Barn av vår tids andra hälft. Hänget i rösten kanske inte är vad det varit men glöden är det inget fel på. Kanske är det med ålderns rätt han lämnar så mycket av sånginsatserna över till Mattias Hellberg, som kom in i Tottas ställe 2005. Hellberg, som av många nog mest känns igen som Håkan Hellströms sidekick, gör en strålande insats i låtar som Spisa, Kolla kolla och Lägg av. Istället för att imitera de inspelade versionerna gestaltar han dem och fyller dem med blod, inlevelse och uppkäftighet.

Ett nyare tillskott till line up-en är Steget-sångerskan Matilda Sjöström som axlar de kvinnliga rösterna. Hon gör en strålande insats i Hon flytta’ ut till Bergsjön, Ingelas sång och, inte minst, Hanna från Arlöv som, vid sidan av Livet är en fest, skapar kvällens kraftfullaste allsång. Den växer i hennes händer enormt jämfört med när Dageby själv stod för sången när jag såg dem senast. någon gång i mitten av 90-talet. Sjöström är en lysande värvning med en förmåga att samtidigt med sin röst projicera sårbarhet och styrka.

Det är naturligtvis mycket nostalgi en sådan här kväll. De flesta av oss i publiken har levt med Nationalteaterns musik åtminstone i någon period av våra liv, somliga av oss hela livet. Man sjöng med i Kåldolmar och kalsipper på dagis, festade till Livet är en fest i ungdomen (Är det Sveriges mest missuppfattade låt? Den handlar ju om att livet inte är en fest, egentligen) och gråtit till Stranden och Bara om min älskade väntar. Där, på KB, slås jag av hur i princip varje textrad finns ingraverad i ryggmärgen.

Men det är inte bara nostalgi. När den knutna näven åker upp i klimaxet på Hanna från Arlöv är det lika mycket tidsskildring som högst levande kampsång. Sångerna lever, inte bara i våra minnen.

* * *

Låtlista:

Set 1
Bängen trålar (Mattias på sång)
Sent en lördagskväll (Ulf)
Hon flytta’ ut till Bergsjön (Matilda)
Ge mig mitt liv (Matilda)
Barn av vår tid (Ulf)
Spisa (Mattias)
Ut i kylan (Ulf)
Barn (Ulf – från en av hans soloplattor)

Set 2
Stranden (Ulf)
Jack the Ripper (Mattias)
Hanna från Arlöv (Matilda)
Kolla kolla (Mattias & Matilda)
Vi fortsätter spela rock n roll (Ulf)
Ingelas sång (Matilda)
Doin’ the omoralisk schlagerfestival (Matilda)
Livet är en fest (Ulf med Mattias & Matilda)

Extranummer
Lägg av (Mattias)
Bara om min älskade väntar (Ulf med Matilda)
Speedy Gonzales (Matilda med Mattias och Ulf)

* * *

Det ska fan ha en udda favortitlåt. Nationalteatern körde (naturligtvis) inte Sveriges styvbarn 2. Jag hade älskat att skrika med i rader som:

Det var vi som slängde rektorn ut från andra våningen
Elda i en lägenhet för 2 000 spänn [det var mycket 1972, reds. anm.]
Gangsterungar är djävulens barn
Missanpassade förortsbarn är vi.

* * *

Jag kan för övrigt varmt rekommendera att kolla in Matilda Sjöströms andra musikaliska projekt. Back in the day återfanns hon electroreggae-duon Äkta kärlek tillsammans med Stina Göransson (sedemera känd som Mästerkatten i dancehallgruppen Serengeti och numera som soloartisten Stina Velocette) men numera hörs hon i fina piano-och-sång-duon Steget.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Bror Gunnar Jansson och Stevie Nicks.
Läser: Bruce Dickinsons och Prince respektive självbiografier.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.