Ett annus horribilis för kulturen

2016 blev ett år när många stora svenska såväl som utländska kultur- och nöjespersonligheter gick ur tiden. Och 2017 kan bli etter värre…

Liemannen borde kunna ta ett friår. 2016 har han jobbat för högtryck. Redan i våras pratades det om 2016 som ett annus horribilis för kulturen i allmänhet och popmusiken i synnerhet. Då hade David Bowie och Prince gjort Umberto Eco och Bodil Malmsten sällskap till the great gig in the sky. Och sedan har det fortsatt. Olle Ljungström, Freddie Wadling och Josefin Nilsson; Dario Fo och Lars Gustafsson och nu på slutet Carrie Fisher och hennes mor Debbie Reynolds.

Men varför har just 2016 blivit ett så fruktansvärt år för kulturen? Är det bara en slump?

Till att börja med kan vi väl slå fast att rockstjärnor verkligen dör tidigare än oss andra. Det är inte så som en kristen amerikansk organisation gjorde för ett tiotal år sedan – för att bevisa något slags tes om djävulens musik – att man lätt kan ta alla döda rockstjärnors ålder vid frånfället och slå ut ett medelvärde. Men det är ett faktum att man som turnerande musiker lever i ett större antal riskmiljöer än de flesta andra. Man spenderar mycket tid i turnébussen och trafiken är som bekant inte ofarlig, dessutom befinner man sig på kvällarna i miljöer där alkohol och droger figurerar i överflöd.

Men, och det är ett stort men, rockmusiken är fortfarande relativt ung som form. Den första rock n rollgenerationen som skapade den musik som hördes på 50-talet har det senaste decenniet kommit upp i den ålder att de börjar dö på naturlig väg. Och det flesta rockmusiker som har levat gör så fortfarande, vilket innebär att majoriteten av de som dött gjort så i förtid på ena eller andra sättet.

Vi kan också tänka oss antalet rock- och popmusiker som en pyramid där toppen är startpunkten och basen är nutiden. Det finns otroligt många fler popmusiker idag än vad det någonsin gjort tidigare. De första riktigt stora, i antal räknat, rockgenerationerna, de som kom i slutet på 60- och början av 70-talet har nu kommit upp i väldigt riskabla åldrar. För männen har innebär det till exempel att risken för prostatacancer är väldigt mycket högre nu. Och just cancern har varit en stor dråpare i år. David Bowie, Greg Lake från Emerson, Lake and Palmer, skriftställaren AA Gill och självaste professor Snape, Alan Rickman, är bara några av dem som i år tagits i förhållandevis unga år av cancern.

Redan i april publicerade BBC en artikel där man slog fast att det inte bara varit ovanligt många ”celebrity deaths” i år utan även att det är en kraftigt uppåtgående trend. Som en förklaring tar man upp vad man kallar ”the baby boom factor”. I USA exploderade befolkning i storlek efter kriget. Inte mindre än 23 procent av landets befolkning är född mellan 1946 och 1964. Dessa har nu nått upp i den ålder där människor har högre risk att ryckas bort än tidigare.

Vi är fler människor än vad vi någonsin varit tidigare och åtminstone i västvärlden har befolkningen blivit äldre. Dessutom har vi idag ett samhällsklimat som producerar mycket fler kändisar än vad som någonsin gjorts tidigare. Internet och sociala medier har fragmenterat och spritt kändisskapet. Andy Warhol kan inte ha anat hur rätt han hade när han pratade om att i framtiden skulle alla vara kända i 15 minuter. Och av enkel logik följer att om vi har fler kändisar kommer fler kändisar också att dö.

Av detta följer också att det med all sannolikhet inte är slut här. Liemannen kommer inte att kunna ta något friår – tvärt om riskerar 2017 att bli ännu svartare.

Fotnot: Annus horribilis betyder fruktansvärt år på latin. Uttrycket populariserades av drottning Elisabeth i ett tal till sitt 40-årsjubileum som drottning 1992, ett år som kantats av en lång rad motgångar för det brittiska kungahuset.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Bror Gunnar Jansson och Stevie Nicks.
Läser: Bruce Dickinsons och Prince respektive självbiografier.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.