Sedan Majorna blitt kaffelatte-paradis, så är det en ganska märklig vy
MC-gäng och barnfamiljer delar by

Med en arbetarklassgöteborgska som allt mer sällan ekar mellan väggarna på landshövdingehusen i de gamla arbetarkvarteren kring Mariaplan i Göteborgs västra centrum och en ordglädje som står i skarp kontrast till texternas karga observationer har Roffe Ruff, den anonyme rapparen bakom dödskallemasken, gjort sig till först en lokal hjälte och sedan även lyckats ta sig utanför postkod 414.

Majorna och Kungsladugård är, demografiskt sett, märkliga stadsdelar. Jag har inte färska siffror men när jag flyttade till området 1997 låg det i topp i Göteborg när det gäller utbildningsnivå. Samtidigt var missbruksproblemen i området uppenbara och siffrorna över psykisk ohälsa var allt annat än uppmuntrande. Men redan då var stadsdelarna inne i en kraftig gentrifieringsprocess.

Idag är de flagnade träfasaderna nymålade, graffitin försvinner lika snabbt som den kommer upp och alkishaken har ersatt ställen med en viss… ehrm, hipsterprägel. Samtidigt sjuder området fortfarande av kreativitet – det sägs att stadsdelen är det område i Göteborg som rakar hem mest pengar via Stim… Det är en utveckling på gott och ont och ingen har satt ord på den mer negativa delen av utvecklingen bättre än Roffe Ruff.

Och den som oroar sig över gentrifieringen av Möllan kan se hit för att se vad som väntar om 15 år…

När dessa husfasader vittnar om ett öppet sår
Täcks det över med pastellkulören typ så fort det går
För det man inte ser det mår man inte dåligt av
Och alla håller käften tills de bygger upp en KVA
Då blir det åka av och hippien blir till moderat
Dom protesterar högt och vilt och släpper sina ideal

Efter det rasande albumet ”Ormar i gräset”, en uppsluppen EP tillsammans med Kapten Röds kapellmästare Hofmästarn, ”Panterparken”, och det uppgivna avskedsbrevet ”Barrabas” tackade Roffe Ruff för sig. Masken som skulle skydda honom och ge honom frihet att uttrycka sig utan press hade blivit ett fängelse, en gimmick. Trots anonymiteten hade han blivit just det han inte ville bli: en hjälte.

Otaliga är de gånger jag hört låten ”Majorna” (som citaten ovan är hämtade från) pumpas ut över låg- och mellanstadieskolan Kungens skolgård när jag kommit för att hämta mina barn och jag tror inte att jag gått Älvsborgsgatan fram en enda gång under de fem åren sedan ”Barrabas” kom utan att ha sett varenda elskåp prytt av ett Roffe-klistermärke eller -stencil. Hans låtar har blivit en del av stadsdelens dna, vare sig han ville det eller inte.

Och det är kanske inte så konstigt. Texterna är strösslade med referenser till Majorna, till Kungsladugård, till Frölunda. Men också till de klubbar inne i stan som jag själv, och många i min generation frekventerade i mitten av 90-talet. Klaras, Kompaniet, Unos… Det hittar hem, inte minst som de sorgkantat nostalgiska tillbakablickarna kombineras med sociala kommentarer som inte står Nationalteatern efter. Saknade under de här åren har varit stor, även om den i viss mån har överbryggts av att samlingen ”Bootlegs” kom ut på Spotify för några år sedan.

Så. Den 20 juni dök upp en kort video på sociala medier. Roffe lever igen. En intervju var på gång i gatutidningen Faktum och ett nytt album lika så. Det var länge sedan en musiknyhet fick igång mig på det viset.

Sedan en och en halv vecka tillbaka ligger ”Och han älskade dem alla” ute. Om det hade funnits någon oro för att Roffe inte skulle leverera på gammal god nivå stillades den redan av förstasingeln ”Bruna kuvert”. Nej, det är fortfarande stil och fason, för att låna ett Roffes favorituttryck. Hofmästarn visar god form i producentstolen och Roffe själv är fortfarande förbannad. Perspektivet är fortfarande underifrån och ilskan över sakernas tillstånd balanseras fortfarande av en påfallande ordglädje.

Sedan de kickade ut mig från Arbetsförmedlingen
Är jag inte längre en börda för regeringen
Har inget jobb, inget soc, jag är numera den papperslöse
Jag försvann med ett fingerknäpp, Keyser Söze

Skivan också av ett större musikaliskt självförtroende än sina redan klassiska föregångare. Jag tycker att Roffe rappar mer avslappnat och han behöver inte längre luta sig mot de tidigare allestädes närvarande göteborgsreferenserna. Svartsynen kombineras med vass humor (”Dr Phil”) och skarpa samtidsbetraktelser.

De ska se över sina satans rutiner
Det ser man alltid när de skapat rubriker
Men säg mig senast du såg dem bakom lås och bom
De pudrar upp den gamla pudeln och går fri från dom

Trots ovanstående rader så finns det en fokusförändring. Om  ”Och han älskade dem alla”  har en röd tråd så är det texter om kärleksrelationer. Och det är naturligtvis inga rosaskimrande kärleksbetraktelser som han levererar. ”Anna” får mig att tänka på hur det kunde ha låtit om Nationalteatern hade gjort en 2010-talshiphopversion av ”Törnrosa” ur proggmusikalen ”Sånger om kvinnor”.

Utifrånperspektivet i ”Anna” i all ära. Det är när i första person dissekerar kärlekens irrvägar, sina egna och andras villfarelser och alltings jävlighet i ”Sällskapsspelet”, ”Lika kass” och ”Du kommer aldrig få se mig” Roffe är som allra skarpast.

* * *

Fotnot: Keyser Söze är den enigmatiske skurken i filmen ”De misstänkta” från 1995. Rubriken är hämtad från en låttext på nya albumet.