What is love… Haddaway. Foto: Ralph Bretzer
Visst älskar jag 90-talet, ändå. Okej, det var lasermannen, Ny Demokrati och ett användande av ironi som var närmast patologiskt. Men det var ju också så mycket annat.
När vi vände blad med 80-talet och klev in i det sköna nya årtiondet var jag 19 år och bodde i första egna lägenheten i Halmstad. Ny stad, nytt hem, nytt liv. Tio år senare firade jag nyår i Vancouver, hade universitetsexamen och förlovat mig. 90-talet var årtiondet jag blev vuxen. Eller nåja, nästan vuxen, skulle nog min mamma säga.
Det var också årtiondet när alternativmusiken plötslig lyckades ge mainstreamditon en rejäl smocka. I september 1991 släpptes Smells like teen spirit, den första singeln från Nirvanas andra album och världen förändrades. I ett slag blev hårfagra hårdrocksband och plastigt glättig glitterpop obsolet. 80-talet tog slut på riktigt. Insidan blev utsidan. Det alternativa blev huvudfåran. 1991: the year that punk broke döptes filmen om Sonic Youths och Nirvanas gemensamma turné till. Och så var det. 1991 var året som punken faktiskt till slut slog igenom på riktigt.
Parallellt med grungescenen i USA hände det saker i Storbritannien. I en synnerligen lyckad korsbefruktning mellan det stolta arvet från 60-talet och den trippiga dansscenen i Manchester föddes brittpopen. Band som Blur, Charlatans och Happy Mondays var samtidigt nyskapare och traditionsbärare.
The Beatles and the Stones
sucked the marrow from the bone
The Beatles and the Stones
made it good to be alone
Så sjöng House of Love med nostalgiskt tonfall. Och visst minde brittpopen om fornstora dagar, men den blickade också framåt. Samtidigt ska vi inte glöm all fantastisk hip hop. Den genren befann ju sig i en verklig guldålder.
The Promise Man… Basic Element med Malmöpågen Peter Thelenius.
90-talet var mina formative years och som alla andra som passerat 40 har jag en tendens att romantisera ungdomens musik. Det fanns ju mycket annat som var precis lika plastigt som det plastigaste från 80-talet. Eurodiscon existerade ju där i den andra ändan av spektrumet. Det var fiendens musik (och då menar jag inte Lundabandet med det namnet). Och i den mån man kunde undvika den musiken så gjorde jag det. Tack och lov spelades E-Type, Vengaboys och Drömhus sällan eller aldrig på de ställen jag rörde mig på i Göteborgs nattliv
Men det är just den musiken som står i centrum för danska paketturnén Vi elsker 90’erne som på lördagen tog Tallriken i Pildammsparken i besittning. Jag var där i ett par timmar för att plåta för Skånskan. Och jag kan väl inte påstå att Vengaboys omvände direkt. We’re going to Ibiza är fortfarande själva antitesen till allt jag söker hos musik.
Och danska systrarna i Me & Mys öppningslåt som jag inte vet vad den heter låter mer än lovligt som landsmännen i Aquas Barbie Girl. Ja, den låter faktiskt mer som Barbie Girl än Kill J:s egensinniga cover av samma låt från i vintras.
Samtidigt får jag ju ändå medge att Haddaways What is love faktiskt håller än som pophit. Och han kan ju faktiskt sjunga på riktigt, även om han själv klagar över att rösten inte är i toppform. men nej, jag blev ändå inte omvänd.
Så hade det inte sett ut på 90-talet…
Som ni märker är detta inte en recension av spelningen. Den kommer att skrivas av min kollega Peter Eliasson och ni kan läsa den på Skånskan.se på söndag och i Skånskans papperstidning på måndag