Sir George Martin är död

OBIT HARRISONSir George Martin (till höger) 1995 tillsammans med Ringo Starr, Paul McCartney och George Harrison i samband med att den då ännu osläppta Beatles-låten Free as a bird skulle lanseras. Foto: AP/TT

Det finns flera sätt att se på The Beatles gärning. Där är det rent musikaliska nydanandet, där är genomslaget de hade inom ungdomskulturen och inte minst är där brottet med den amerikanska hegemonin inom populärkulturen.
Om managern Brian Epstein var central i den andra punkten så är det Sir George Martin som ska ha en stor del av äran för de övriga två. Det var han som lyfte ett gäng snorvalpar som spelade covers på amerikanska rock n roll-låtar på sjaskiga barer i Hamburg, visade dem vad de kunde vara och hjälpte dem utöka sin musikaliska palett.
Martin kom in i Beatlarnas liv 1962 genom Epsteins försorg. Det vore synd att säga att det var kärlek vid första öronkastet. George Martin tyckte att bandets låtar helt enkelt inte var bra nog.

Till skillnad från sina adepter hade Martin formell musikalisk utbildning. Redan i ungdomen närde han drömmar om att bli näste Rachmaninov och efter att ha lämnat det militära efter kriget studerade han oboe och piano på Guildhall School of Music and Drama. Efter examen började han arbeta för det EMI-ägda skivbolaget Parlophone, där han 1955 blev chef. Vid sidan om klassisk och barockmusik spelade han även in komediskivor med storheter som Peter Ustinov, Peter Sellers och Spike Milligan.

Det var, som sagt, inte kärlek vid första öronkastet när George Martin först hörde John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Pete Best. Men han gillade Lennon och McCartneys stämsång och han gillade bandets humor och vassa tungor.
När Martin 2012 gästade Lund för att dela ut The Sir George Martin Award summerade han bandets storhet med “de var karismatiska”.
Under hans vingars beskydd skulle de snabbt utvecklas. Inte minst förde han in de symfoniska elementen i musiken – en stråkkvartett i Yesterday, en piccolotrumpet i Penny Lane – bandmedlemmarna var väl inte alltid med på noterna men resultatet talade för sig självt.

The Beatles byggde, med herrar Martin och Epsteins benägna hjälp, en bro över Atlanten och lade vägen öppen för den brittiska invasionen. Brittisk pop- och rock-musik var inte längre andra rangens kopior av amerikanska förebilder utan hade något eget att lägga till i mixen.

Vid sidan av The Beatles har Martin producerat en lång rad storstjärnor inom ett brett spektrum av populärmusiken. Han har rattat inspelningar med artister som Elton John, Celine Dion, Cilla Black, Ultravox och Kenny Rogers. Inte minst producerade han två av de allra mest kända James Bond-låtarna: Shirley Basseys Goldfinger och Wings – med ex-Beatlen Paul McCartney och hans dåvarande hustru Linda – Live and let die.

Så sent som 1997 producerade han en nyinspelning av Elton Johns Candle in the wind till en Prinsessan Diana-hyllning. Den inspelningen gick, som så många av hans tidigare, upp på förstaplatsen av Englandslistan.

Det där med att nå förstaplatsen var nog ganska viktigt för honom. I Lund på den där presskonferensen 2012 berättade han med viss emfas hur han fortfarande grämde sig över felbeslutet att göra Penny Lane och Strawberry Fields Forever till en dubbel A-sidessingel istället för att göra dem till två separata singlar. I och med att den släpptes som en dubbel A-sida delades försäljningssiffrorna upp på respektive låt vilket gjorde att ingen av dem lyckades ta sig om Engelbert Humperdinck – av alla människor – på förstaplatsen.

Sviktande hörsel, med ålderns rätt och efter ett liv av yrkesmässigt slitage på trumhinnorna, skulle dock tvinga Sir George Martin att till slut ställa stövlarna på hyllan och igår gick han bort vid 90 års ålder. Hans död blev offentlig i och med att Beatles forne trummis Ringo Starr twittrade: “”God bless George Martin peace and love to Judy and his family love Ringo and Barbara George will be missed xxx”

* * *

I samband med att George Martin var i Lund 2012 hölls en presskonferens. Från denna gjorde jag ett tudelat webb-tv-inslag där han berättar om sina minnen av att arbeta med The Beatles. De kan ni se här nedan…

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Bror Gunnar Jansson och Stevie Nicks.
Läser: Bruce Dickinsons och Prince respektive självbiografier.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.