Med det skrivna ordet i centrum

STOCKHOLM 20041120 Umberto Eco, författare Italien. Foto Björn Larsson Ask / SvD / SCANPIX Code 30092Foto: Björn Larsson Rosvall / SvD / TT

“Manuskript kan inte brinna” säger djävulen i Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margerita. Det är en mångbottnad replik som på ytan naturligtvis inte är sann men som bär en djupare sanning. Det skrivna ordet lever sitt eget liv, långt efter att dess upphovsman är borta. En dikt, ett teatermanus eller en bok lever i det att den blir läst och kan påverka de levandes tankevärld i årstusenden efter att de författats.

Ingen visste det här bättre än den italienska författaren, semiotikprofessorn och litteraturkritikern Umberto Eco som gick bort igår kväll, vid 84 års ålder, i sitt hem i Milano.

Ecos skönlitterära genombrottsverk, Rosens namn från 1980, hämtade som så många av hans böcker sin näring i ordens och böckernas makt, i hur farliga tankar sätter skräck i de som har makten. Boken gjorde Eco till en litterär stjärna som skulle skina ännu klarare efter att den på ett mycket bra sätt filmatiserats med Sean Connery och Christian Slater i huvudrollerna.

På ytan är det en detektivroman där franciskanermunken William of Baskerville – med typiskt Eco:ska blinkningar till William of Ockham (han med Ockhams rakblad) och Sherlock Holmes – under medeltiden kommer till ett kloster för att lösa ett antal mord som ägt rum där.

I kärnan av berättelsen fanns naturligtvis ett manuskript, och inte vilket manuskript som helst. Aristoteles stora verk om diktkonsten, Poetiken, består av två delar, Om tragedin och Om komedin. Den sistnämnda delen finns inte bevarad och det är om den kampen om ordet utkämpar sig i romanen.

Men manuskript kan brinna. Boken rämnar i en eldsvåda som förgör klostrets magnifika bibliotek och med det är Aristoteles Om komedin för evigt förlorad, minnet av den finns bara kvar i titeln.

Rosens namn är, precis som alla Ecos verk, fyllda av klassisk bildning. Lika mycket som en historisk detektivroman är det en lektion i filosofi, kulturhistoria, logik och semiotik (läran om tolkandet av tecken). Vid sidan av spänningen slår man igen boken med känslan av att faktiskt vara lite mer bildad än man var när man började den, och det är ju inte en alldeles oangenäm förnimmelse.

Eco skulle i resten av sin litterära gärning förbli texterna trogna. De finns där i kärnan av alla hans berättelser. Det må vara tecknade serier i Drottning Luanas mystiska eld, det förfalskade antisemitiska dokumentet Sion vises protokoll i Begravningsplatsen i Prag eller tabloidpressen i Upplaga Noll, hans senaste roman som släpptes på italienska så sent som i januari förra året. Eller det konspirationsteoretiska påhitten av ett gäng småskojare i förlagsbranchen i min egen favorit, Focaults pendel, som tar sig an ett eget liv och snart försätter dess upphovsmän i livsfara.

Ecos böcker är, som sagt, spränglärda men han berättade med ett så frejdigt gott humör och med en sådan kärlek till den goda skrönan att det inte känns som att man får en historielektion, även om man de facto får det. Bildning har sällan varit mer underhållande än när den kom genom Umberto Ecos penna.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.