Låt 7: Tango till they’re sore

Låt 7/7: Tom Waits – Tango till they’re sore

“Jag gillade Tom Waits bättre när han spelade piano än nu när han spelar kakburk” sa min kompis Magnus Hallberg en gång i tiden… Jag vet inte, jag måste erkänna att jag gillar det där kakburksspelandet.

Sista låten i utmaningen och jag har en del ångest. Jag borde ju haft med Bossen, Gram och Emmylou, Neil Young, Lou Reed… Men jag kan inte förbigå Tom Waits.

Efter en fin men inte särskilt anmärkningsvärd debutplatta klev han ut ur Edward Hoppers målning Nighthawks at the diner (som han senare skulle döpa ett album efter) som en de urbana småtimmarnas jazzpoet med Bukowskis dikter i innerfickan och med all loserromantik som går att krama ur Los Angeles bakgator i sitt hjärta.

Han mejslade ut brännvinspoesin till perfektion på mästerverket Blue Valentines (1980). På den följande skivan började han söka nya vägar men det var med Swordfishtrombones (1983) och Rain Dogs (1985) han skapade något helt nytt. Han är kvar på bakgatorna men han har skruvat åt det hela ett antal varv. Det är snett och vint; noir möter beat, absurdism och amerikansk gotik.

Musikaliskt lämnar han de traditionella arrangemangen för något som skrapar, klonkar, gnisslar men alltid på ett extremt musikaliskt sätt. Det är dragspel och sargade elgitarrer, stämda stålplåtar, vansinnesblås och allsköns bråte. Det är på dödligt allvar och med största humor.

På Tango till they´re sore (från Rain Dogs) spelas det dock mer piano än kakburk. Ett precis lagom ostämt sådan och blåset är precis lagom berusat.

”Well ya play the tarantella
And the hounds they start to roar
And the boys all go to hell
Then the Cubans hit the floor

And they drive along the pipeline
They tango till they’re sore
They take apart their nightmares
And they leave them by the door”

På svenska tolkades Waits – inte minst låtarna från den här perioden – på ett alldeles ypperligt sätt av Göteborgscombon Bad Liver och hans brustna hjärtan (efter Waits-låten Bad Liver and a Broken Heart). Favoriten Tango till they’re sore blev i deras tappning Kamping i Kuoppio. Ett av genidragen i deras tolkningar är att byta alla latinamerikanska referenser mot finska diton.

Jag minns att jag såg deras smått legendariska spelning där de gjorde återbesök i Waitsland på Klaras Kök & Bar i Göteborg (när det fortfarande låg på sin ursprungliga adress) för, tror jag, precis 20 år sedan. Jag hade inte köpt förköp och såg till att vara där tidigt. Det var ett bra drag. Snart var det kö runt kvarteret. Jag stog längst fram vid kanten av den minimala scenen (alldeles för liten för ett stort band som Bad Liver) med huvudet mer eller mindre inne i tuban.

Någon större respekt för eventuella begränsningar av hur många som fick vara där inne tycktes man inte ha haft den kvällen för det var galet fullt. Och en allldeles fantastisk spelning. Nästan tillräckligt bra för att jag inte ska förbanna att jag inte fått se Waits live. Nästan.

* * *

Det var den sista av de sju låtarna i listan. Men känner jag mig själv rätt lär det nog dyka upp fler vad det lider…

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.