Låt 3: Thrice all american

Dag 3/7 Neko Case – Thrice all american

“I want to tell you about my hometown
It’s a dusty old jewel in the South Puget Sound
Well the factories churn and the timbers all cut down
And life goes by slow in Tacoma”

Rakt söderut från Seattle, där jag bodde månaderna kring millenieskiftet, ligger Tacoma, stadens fattiga kusin. Inte mycket sägs om Tacoma, framförallt inget positivt. Det är, eller var, en nedkörd industristad långt från Seattles hipsters och mikrobryggerier, långt från framgångsrika storföretag som Boeing och Microsoft. Här startades inga musikaliska revolutioner.

Seattle hade Jimi Hendrix. Seattle hade Nirvana. Seattle har Fleet Foxes och Band of Horses. Men Tacoma har – eller hade under några år av hennes uppväxt – Neko Case.
Inte mycket positivt har sagts om Tacoma. Inte mycket positivt sägs väl heller i Neco Case låt Thrice all american. Men det är ändå en av de finaste kärleksförklaringar till en stad jag någonsin läst eller hört.

“There was nothing to put me in love with the good life
I’m in league with the the gangs, guns, and the crime”

Att det dessutom är väldigt enkelt att dra paralleller mellan låtens text och och mina egna hemstäder Göteborg och Malmö, städer som åtminstone har varit nedkörda industrisräder en gång i tiden, gör inte att låten hittar mindre hem hos mig.

“People who built it they loved it like I do
There was hope in the trainyard of something inspired”

Det som först fick mig att falla för Neko var dock varken hennes texter eller det att hon så tydligt har sina rötter i the pacific north west. Det var den där fullständigt enorma rösten. En röst så stor att den känns som att den på egen hand skulle kunna fylla ut Boeings jättelika flyghangarer söder om Seattle, breda ut sig över Olympiahalvöns tempererade regnskogar och jaga bort Puget-sundets dimbankar. En röst med råstyrka som ändå aldrig kompromissar med känslan.

När jag såg henne uppträda på Fox confessor brings the flood-turnén i det höga före detta kyrkorum som numera huserar rockklubben Sticky Fingers i Göteborg fick jag känslan att man lika gärna hade kunnat stänga av mikrofonen, rösten hade burit hela vägen fram ändå, över ljudet av bandet, över sorlet i publiken.

“Well I don’t make it home much, I sadly neglect you
But that’s how you like it away from the world
God bless California, make way for the Wal-Mart
I hope they don’t find you Tacoma”

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.