Musiken som gav röst åt flykten

dd892133069586956791563ab36684b7-600x317Foto: AP/TT Montage: Ralph Bretzer

”From Oklahoma City to the Arizona line,
Dakota and Nebraska to the lazy Rio Grande,
It fell across our city like a curtain of black rolled down,
We thought it was our judgement, we thought it was our doom.”

Vi står på ett fält någonstans i Oklahoma 1934. Ett stort svart moln växer vid horisonten, kommer allt närmare och rullar in över oss. Luften färgas svart av flygande jord. Det är knappt att ljuset klarar av att tränga igenom och av bostadshuset ett stenkast bort syns bara konturerna, av ladan inget alls. Ibland ser man bara någon meter framför sig. Jorden fyller luftrör och lungor.
Men det är inte det värsta. Jorden som flyger i luften är vårt levebröd, där våra grödor ska gro, växa och bli till mat för våra barn att äta och till pengar att betala våra skulder till banken med. Och när pengarna inte kommer in tar banken vårt hem. Den stora depressionen har redan pågått i fem år. Grannens gård har redan blivit återtagen av banken och snart är det vår tur.

”Yes, as through this world I’ve wandered
I’ve seen lots of funny men;
Some will rob you with a six-gun,
And some with a fountain pen.”

Då var ändå jordstormarna sommaren 1934 bara den första av tre likadana stormperioder som drabbade framförallt Oklahoma och Texas under 30-talet. Tusentals och åter tusentals familjer tvingades bort från sina hem och begav sig västerut i hopp om arbete och ett bättre liv, bort från sjukdomar som kom i jordens spår, den hotande svälten, förödda marker och gårdar som man inte längre ägde.
Flykten gick längs den numera mytomspunna landsvägen Route 66 med riktning mot Los Angeles. Men det var inte the land of milk and honey som väntade där, vid delstatsgränsen på andra sidan Colorado-floden.

”Now the police at the port of entry say:
”You’re number fourteen thousand for today””

Som tema är flykten ett av de mer centrala inom rock, blues och folkmusik. Det må vara eskapism eller en mer handfast, påtvingad flykt från området eller staden man bor i; från familjen, från den samhällsklass och de begränsade framtidsutsikter man fötts in i. Det är ett tidlöst tema.
I litterär form har The Dust Bowl – som jordstormarna kom att kallas – skildrats mest framgångsrikt av John Steinbeck i Vredens druvor och Om möss och människor.
Musikalisk är det framförallt Woody Guthrie som blivit dess store uttolkare. 1940, i princip samtidigt som den sista jordstormsvågen ebbade ut, klev han in i studion och spelade in det som skulle bli den kanske första temaplattan: Dust Bowl Ballads.

Flyktingens och migrantarbetarens liv låg nära till hands för Woody Guthrie, som till skillnad från Steinbeck hade förstahandserfarenheter av sitt ämne. Han föddes 1912 i Okemah, Oklahoma. När han var åtta år gammal hittades olja där och Okemah förvandlades till en boom town och tusentals människor sökte sig dit, tills oljan 1931 sinade lika plötsligt som den upptäckts.
Guthrie lämnade staden för Pampa i Texas panhandle-område, ett område som kom att drabbas hårt av jordstormarna.
Så gav han sig, som så många andra, ut på vägarna för att kunna försörja sin familj där hemma i Pampa. Han gick, liftade, åkte godståg; tog småjobb och spelade och sjöng på salooner längs vägen mot Kaliforniens förlovade kustlinje, en resa hans skildrade i boken (och sedermera filmen) Bound for glory.

My brothers and my sisters are stranded on this road
A hot and dusty road that a million feet have trod
Rich man took my home and drove me from my door
And I ain’t got no home in this world anymore

Men vägen hade ett slut. Han kom fram efter betydande umbäranden och inte minst smädelser, hat och till och med fysiska angrepp från kalifornier som vände sig mot invandringen från mindre lyckligt lottade delstater.

”California is a garden of Eden,
a paradise to live in or see;
But believe it or not, you won’t find it so hot
If you ain’t got the do re mi.”

För många slutade flykten i flyktingläger och kåkstäder. Woody Guthrie fick jobb på en radiostationen KFVD där han sjöng sina egna och andras sånger och det var här han hittade sin röst som folksångare i de svagas tjänst.
Men det kringflackande livet hade fått fäste i honom och 1940 drog han österut, till New York. Det var här han spelade in sina Dust Bowl Ballads och grundlade sin egen berömmelse.

”Wherever little children are hungry and cry
Wherever people ain’t free
Wherever men are fightin’ for their rights
That’s where I’m a-gonna be, Ma
That’s where I’m a-gonna be”

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.