Isabel ”Syster Sol” Sandblom. Foto: Ralph Bretzer

På trötta fötter marcherar jag hem genom Malmönatten. Hörlurarna sitter på men jag har svårt att bestämma mig vad jag ska sätta på för musik. Syster Sol eller Partiet? Jag är på väg hem från Moriska Paviljongen där just Malmö Reggae Fest gått av stapeln. Det är svårt att sätta fingret på varför en genre så intimt förknippad med Jamaicas townships och stränder fått ett sådant starkt fäste i vårt kalla hörn av världen.

”Ingen sommar utan reggae” skaldade ju Markoolio en gång i tiden. Hans dagisreggae kan vi väl annars lämna därhän. Men kanske är det längtan efter varmare vindar att värma våra frusna själar med som skapat en grogrund. Dessutom har den, liksom punken och hiphop:en, visat sig vara en utomordentligt bärare av budskap – och det textmässiga arvet från proggen. Både Syster Sol och Partiet är strålande exempel på detta. Båda akterna är musikaliskt drivna; Syster Sols kompband, Kachingas band, tillhör de mest drivna och snortajta på våra breddgrader, medan Partiet är mer uppsluppna utan att vara sämre för det. Båda akterna är skamligt medryckande och vet hur man piskar upp ett party.

Syster Sol har jag sett ett antal gångar och hon levererar alltid med både energi, säkerhet och ett smittande gott humör. Så också när hon avslutar reggaefesten på Moriskan in på småtimmarna. Det går liksom inte att värja sig mot glädjen i låtar som Kärleksrevolt och Fullt fokus – eller för den delen i hennes framförande. Dessutom tycker jag att hon både sjunger och skriver bättre låtar för varje ny platta och varje ny spelning.

Partiet var det däremot premiär för mig att se. Det lär bli fler gånger. Jag tycker mycket om sångaren Fredrik Boltes blandning av personligt och politiskt – och inte minst hans sätt att hitta det personliga i det politiska och vice versa. Allt framfört med både humor, värme och innerlighet. Inte minst när de avslutar med en helt nyskriven låt som Boltes skrivit till sin bortgångne far i samband med att han själv fått veta att han skulle bli pappa för första gången. Låten framförs med stråkspelad kontrabas, banjo och blås och det är svårt att inte bli berörd.

Annars är det de politiska brandtalen paketerat i en hårdsvängande och dansant förpackning som lyfter festen. ”Om din politik inte går att dansa till, då har du lyssnar på fel sorts musik” (eller något ditåt – jag citerar ur minnet) sjunger Boltes med en textmässig vinkning mot Emma Goldmans klassiska ”Om man inte kan dansa till det är det inte min revolution”.
Nya singeln Pinsamt som går i polemik med främlingsfientlighet och Sveriges invandringspolitik väcker allsång, inte minst i själva konkusionen ”ingen människa är illegal”. ”Jag kan inte tänka mig någon plats jag hellre spelar den här låten än i den här delen av Malmö, säger Boltes.

Först ut på Moriskan denna lördagskväll var dock Markandeya – eller Marcus Berg som han egentligen heter – kanske mest känd från göteborgska reggaebandet Kultiration. Hans musik är mer introvert än de synnerligen utåtriktade akter som ska stå på scenen senare under kvällen. Han sjunger på engelska och hans texter känns mer spirituella och andliga. Till skillnad från kvällens övriga akter – och från Kultiration – kommer han utan stort band. Med sig har han en gitarrist som emellanåt pitchar ned sin gitarr till en bas och trumpads som han spelar själv.

Med den sparsmakade uppsättningen får han till en överraskande fyllig ljudbild och som sångare är han riktigt bra. Jag gillar också det musikaliska samspelet mellan honom och gitarristen Anders Augustsson. Dock kan jag känna att i sammanhanget, som startpunkten på ett party, blir det lite väl finstämt.

* * *

Det blev till slut Partiet som fick ackompanjera promenaden hem. Mest för att jag kände att jag lyssnat för lite på dem.

Syster Sol
Partiet

Markandeya