Storstadsnatt. Regnvåt asfalt, blinkande neonskyltar som som reflekterar sig i vattenpölarna. Hemgång. Hjärnan värker. Hjärtat värker. Plånboken är tom. I huvudet dunkar en basgång. Virvelkaggen smattrar medan gitarren lägger sina egna kantiga rytmer och syntarna bygger stämningen.
Le Muhrs musik är lite som en dröm; halvvägs mellan mardröm och det ljuva livet. Det är storstadsdekadens och soc-misär. Det är murriga syntar och knivskarpa beats och gitarrer. Det är dansant postpunk, synt, new romantic och powerpop. Det är Tant Strul och Lustans Lakejer i ljuv förening. Eller pandapop, om man så vill.
Musikaliskt hittar de hem hos mig. De bär godset från det tidiga 80-talet väl, utan att det för den skull låter musealt eller som en retropastisch. Men det är orden som verkligen får mig att falla. Från referensen till The 27 Club på Mitt rock n roll-jag dog när jag var 27 till Gunnar Ekelöf-parafrasen i Ge mig drömmar att leva eller gift att dö – låtarna som ramar in både senaste albumet och huvuddelen av gårdagskvällens spelning på Grand i Malmö – finns en poetisk skärpa som går i perfekt samklang med musikens stämningar och estetik. Att de har en sångerska i Maria Loohufvud som verkligen förmår att få textem att gå fram även live gör knappast saken sämre.
Senaste albumet som kom i april är förmodligen den enskilda skiva som jag lyssnat mest på i år. Därför gläder det mig att de visar sig vara precis lika bra live. Det enda jag egentligen saknar är väl lite mer röj på publiken i sista extranumret, Arga barn, med sin våldsamma punkurladdning.