Jenny Wilson blickar tillbaka

 

Jenny Wilson 1Foto: Ralph Bretzer

Jag minns en spelning med First Floor Power på Jazzhuset i Göteborg. Det kan ha varit sent 90-tal eller möjligtvis tidigt 00-tal. Eller rättare sagt jag: minns inte en spelning med First Floor Power. Jag minns att jag var där men inte själva spelningen mer än att jag tyckte att det väl lät sådär. Den satte helt enkelt inga djupare spår i mig. Men så 2005, för tio år sedan, kom First Floor Powers dåvarande sångerska Jenny Wilson ut med sitt första soloalbum, Love and Youth. Det satte desto djupare spår. Uttrycket, ljudvärlden och Wilsons dynamiska sätt att sjunga var något helt eget.

Skivan är ett temaalbum om skolåren och ungdomen, en tid när, som hon själv beskriver det, ”då man är för stor för att leka på lekplatser men hänger fortfarande på dem i brist på bättre ställen att smygröka sina första cigg på”.

Att hon har styrkan och modet att utveckla det vidare och inte fastna i den framgångsrika formel hon hittade där har hon med all önskvärd tydlighet visat sedan dess. Den soulinfluerade uppföljaren Hardships, samarbetena med Tensta Gospel Choir och den monumentala senaste plattan Demand the impossible! har alla cementerat hennes roll som en egensinnig röst och musikskapare på den svenska scenen.

Love and youth fyller alltså tio år i år och det firar hon med en serie spelningar där plattan spelas i sin helt från start till mål; från Crazy summer till A brief story. Igår kväll ägde detta rum på Babel.

Love and youth är naturligtvis värd att fira när den nu fyller jämnt. Wilson gör det också med den äran trots att en förkylning gör att hon mot slutet av kvällen har tappat något av klarheten i rösten. Utmärkt uppbackad av en gitarrist, en trummis och en keyboardist och så den egna gitarren och synten, skakar hon nytt liv i klassiker som Summer time – the roughest time och Let my shoes lead me forward. Samtidigt når inte riktigt alla låtar från debuten upp till samma nivå och jag kan tycka att en bra spelning hade blivit ännu bättre med de inte sällan vassare nyare låtarna.

Jag kan också tycka att det känns lite märkligt att en så innovativ och annars framåtblickande artist som Jenny Wilson väljer att blicka tillbaka på det här viset. Men visst var det en riktigt bra spelning, och definitivt en som jag kommer att minnas bättre än den där på Jazzhuset.

* * *

Tanken var att Jenny Wilson skulle gjort en spelning även på lördagen i Malmö, då på Folk å rock i samband med Record Store Day. Den där förkylningen tog dock ut sin rätt och tvingade Wilson att ställa in.

Jenny Wilson 7

Jenny Wilson 3

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.