En musikalisk resa

Mark 4Foto: Ralph Bretzer

Jag gillar verkligen det Mark Olson gör på sitt senaste album, ”Good-Bye Lizelle” från i höstas. Med The Jayhawks var han under andra hälften av 80- och första hälften av 90-talet med att lägga grunden för det som skulle bli americanavågen. Den tog han sedan vidare tillsammans med The Original Harmony Ridge Creekdippers, bandet han hade tillsammans med dåvarande hustrun Victoria Williams.

Mark 2Redan på förra soloalbumet började han dock röra sig i en annan riktning och på det nya kastar han och hans norska fru och tillika medmusiker, Ingunn Ringvold, förtöjningarna helt och seglar ut i en större musikvärld där en armenisk qanun (en sorts harpa) samsas utmärkt med appalachisk dulcimer (en typ av cittra), afrikansk djembetrumma, farfisaorgel och elgitarr. När jag intervjuade Mark Olson för en vecka sedan pratade han om att han var trött på traditionella blues- och countryprogressioner och att han aldrig känt sig låst till modern rock som form.

Det må så vara men jag tycker ändå att det är ganska imponerande att en artist i mogen ålder och med en gedigen låtkatalog inom modern countryrock att luta sig tillbaka mot väljer att inte göra just det. Visst fick vi klassikerna när paret Ringvold/Olson på onsdagskvällen uppträdde på Kulturbolagets scen (”Blue”!) men det var det nya materialet som sken klarast, låtar som ”Lizelle Djan”, ”Running circles”, ”Jesse in an old world” och min personliga favorit, den hårdsvängande och acidrockdoftande ”Poison oleander”.

Mark 3Här finns ett ärligt sökande som aldrig känns sökt, en musikalisk öppenhet och nyfikenhet som för tankarna till hur många rockband i slutet av 60-talet utforskade rockens gränser. Att sedan samspelet med supermusikaliska Ringvold sitter alldeles utmärkt gör ju inte saken sämre. Hennes sångstämmor är sublima och hon skiftar till synes utan ansträngning mellan de mest skiftande instrument.

Framförallt är det väldigt kul att få följa med på den där musikaliska resan.

* * *

Uppvärmare för Mark Olson var Malmös egen Richard Lindgren. Om Olson lämnat den amerikanska musikvärlden bakom sig går Lindgren all in med den. Tankarna går till den unge Tom Waits med gitarr istället för piano. De musikaliska bilderna ger lika amerikanska associationer de. Det är kalla nätter down at the depot och heta nätter i Monterey. Det är Steinbeck och Bukowski.

Stämman är varm och han har en förmåga att få orden att gå fram; låtskrivandet är flyhänt och känns som att det flödar ur honom naturligt. Formatet ensam kille med akustisk gitarr blir lätt begränsat, för att inte säga tråkigt. Men Lindgren klarar av att variera sitt spel på ett sätt som håller intresset vid liv.

DSC_0149

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.