Mytisk resa bland dolda minnen

Neil Gaiman

 Neil Gaiman. Foto: TT

På väg från en begravning kör den namnlöse protagonisten runt på måfå och hamnar av en slump (?) på sin barndoms landsväg. Numera är den inte längre så lantlig men i slutet av vägen ligger fortfarande Hempstocks bondgård och bakom den finns ankdammen som är en ocean – och något mycket större än så.

Neil Gaiman  “Oceanen vid vägens slut” (Bonnier Carlsen) Översättning: Kristoffer Leandoer
Neil Gaiman
“Oceanen vid vägens slut”
(Bonnier Carlsen)
Översättning: Kristoffer Leandoer

Han färdas tillbaka i minnet till när han var sju år gammal – ett ensamt barn som levde i sina böcker – till mötet med den några år äldre Lettie Hempstock som verkade så mycket äldre än sina år, till när hans barndom tog slut.

Oceanen vid vägens slut kommer ut på ett barn- och ungdomsboksförlag och det är definitivt en saga. Men att klistra på etiketten ungdomslitteratur på boken är att förminska den. Som huvudpersonen, tillika berättarjaget, säger:

“Jag gillade myter. De var inte vuxenhistorier och de var inte barnhistorier. De var något ännu bättre. De bara var.”

Ända sedan genombrottet med serieromanerna om Sandman har Gaimans verk genomsyrats av legender, myter och sagor. I Sandman kunde han han ta in allt från Shakespeare (både personen och hans verk) till grekiska gudasagor, i Amerikanska gudar skapade han en helt egen mytologi utifrån gamla gudasagor och i Neverwhere byggde han om London till en skuggvärld under ytan av det vi ser.

“Oceanen…” är inget undantag. Även här putsar han bort verklighetens fernissa för att hitta något större, vackrare och mer otäckt därbakom. En plats att fly från och fly till. Tonen är melankolisk, språket närmast poetiskt. Att den är relativt komprimerad, boken är bara lite drygt 200 sidor, bidrar ocskå till att den gör ett så starkt intryck.

Kristioffer Leandoers översättning är smidig och fångar väl Gaimans berättarton. Jag frågar mig dock varför han valt att förflytta vissa brittiska begrepp till svenska dito. När systern spelar Kalle Johansson – tänker han verkligen på musiken med det namnet? Tänker han inte på den som Chopsticks – dess engelska namn? Och varför kallar hans pappa honom för “Bildsköne Bengtsson”? Jag har svårt att tro att vanliga människor i 60-talets Sussex vet att referera till svenska 30-talsgangsters.

Det är dock en ytterst marginell anmärkning. Oceanen vid vägens slut är en stor liten roman för ungdomar och vuxna lika.

Eller med Lettie Hempstocks ord:
“Jag ska berätta något viktigt för dig. Vuxna ser inte ut som vuxna på insidan heller. Utanpå är de stora och tanklösa och vet alltid vad de håller på med. Inuti ser de ut som de alltid har gjort. Som när de var lika gamla som du. Sanningen är att det inte finns några vuxna. Inte en enda, inte i hela vida världen.”

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv