Andäktigt på Babel

Damien 1

 Foto: Ralph Bretzer

Det finns artister som bara skriker stjärna när man ser dem. Jag såg Conny Bloom, frontman i då insomnade och halvt bortglömda funkhårdrockarna Electric Boys, sittande i en kur, väntande på spårvagnen en gråkall Göteborgsmorgon någon gång i mitten av 90-talet. Trots att han var en bit från sin kändismässiga peak skrek hela hans uppenbarelse ”rock star”.

Damien Jurado är själva antitesen till det. Han ser ut som en nästan påfallande vanlig snubbe med allvarliga anletsdrag när han kliver upp på Babels scen på torsdagskvällen med sin gitarr under armen. Han börjar spela och även hans gitarrspel är påfallande oanmärkningsvärt. Det är visackord, han slår an med tummen vilket ger ett ganska diffust ljud.

Men så börjar han sjunga. Med ens har han den välfyllda lokalen i sitt grepp. Det vilar en andäktig tystnad över publiken. Han sjunger kanske inte skönsångarvackert men där finns en direktkontakt mellan orden och uttrycket som är väldigt gripande. Dessutom har han ett väldigt snyggt sätt att glida upp i falsett och använda den som ett soloinstrument i avsaknad av kollegor på scen.

På senare år har Jurados skivor blivit allt mer orkestrerade och det finns en rörelse bort från den renodlade singer/songwriter-genre som han startade i hemma i Seattle i slutet av 90-talet. På senaste albumet, årets Brothers and sisters of the eternal son, har progressiva element smugit sig in i ljudbilden och han har även lagt sig till med en sångstil på vissa spår som minner om Pink Floyd.

Av de progressiva elementen hörs naturligtvis inte så mycket i det avskalade formatet men när Jurado skruvar upp intensiteten allt eftersom kommer också de vokala Pink Floyd-vinkningarna upp till ytan och spelningen växer ytterligare några snäpp. Med det sagt är det ändå ett av de äldsta örhängena i settet som dröjer sig kvar i minnet: den avslutande Ohio från 1999.

Mest överraskande, för mig som inte sett Jurado tidigare, är att karln, sitt allvarsamma anlete och sorgsna sånger till trots, faktiskt är riktigt rolig också. Att kalla mellansnacken sparsmakade vore en underdrift – ända till han två tredjedelar genom sin spelning avbryter musiken för ett mellanspel som närmast kan beskrivas som stand up (eller snarare sit down) comedy. Det ger en motvikt mot det allvarliga och finstämda som ger spelningen balans.
Damien 2

  * * *

Stella 3

Uppvärmare för Damien Jurado var Malmöbandet Stella Lugosi. På ett sätt är de hans motsats, och på andra sätt inte alls. Där Jurado är ensam på scen (av ekonomiska skäl, berättar han) ställer Stella Lugosi upp 13 personer. Det är kör, gitarr, två keyboards, trumpet, bas och trummor. Det stora formatet tjänar dem väl, inte minst gör kören mycket till för att sätta bandets ljudbild.

De gör också en intressant uppenbarelse på scen. Inte minst i kontrasten mellan sångerskan och låtskriverskan Anna Bergvall och keyboardisten Valentina Mazzarelli. Bergvall är blond, bär vit klänning och har ett vitt kors hängande från mikrofonstativet. Mazzarelli. å andra sidan, är svarthårig, svartklädd och med ett pentagram hängande runt halsen.

Det illustrerar på sätt och vis bandets musik. Bergvalls sånger är vackra men med något mörkt och nästan lite olycksbådande som vilar under ytan. Det är en mörk och lite plågad gospel där Bergvall stundtals låter coolt blasé för att sedan växla på en femöring till innerligt uttrycksfullt.

När bandet lade upp sin första video, This war belongs to you, på Youtube för knappt två månader sedan blev jag helt golvad. Det starka intrycket står sig när jag ser dem live men även resten av materialet håller samma höga klass, vilket gläder mig. Det ska bli mycket spännande att höra deras första album som ska spelas in under sensommaren för släpp till hösten eller vintern.

Stella 4

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.