Med skärpa och självförtroende

Lindi Ortega 3

Foto: Ralph Bretzer

Det är skärpan som gör det. Skärpan i rösten, i uttrycket, i låtskrivandet och i det visuella. Det var liksom aldrig någon tvekan när jag hörde Lindi Ortega för första gången – jag hade en ny idol. Och det är uppenbarligen inte bara jag som fallit för den Torontofödda och till Nashville flyktade country noir-sångerskan som träffande beskriver sig själv som lika delar Johnny Cash och Wonder Woman. När den brittiska tidningen The Telegraph skulle personifiera ”the new wave of Nashville” gjorde man det med Ortega och Taylor Swift.

Lindi Ortega 2

Nu är det förvisso två mycket olika artister. Swift är som bekant mer pop än country och uppträder på idrottsarenor medan Lindi Ortega är traditionalisten som än så länge är en angelägenhet för en smal finsmakarpublik. Frågan är dock hur länge till det går att se henne på nära håll på små klubbscener. När hon på söndagen beträdde Pusterviksbarens scen i Göteborg var lokalen fullpackad och gensvaret entusiastiskt. Och det är välförtjänt.

Det är som sagt skärpan som gör det. Och självförtroendet. I det drygt timslånga settet väljer hon att plocka in tre av den amerikanska musikhistoriens mest sönderspelade låtar: The Eagles Desperado, Johnny och June Carter Cashs Ring of Fire samt Hank Williams fantastiska I’m so lonesome I could cry. Det är ett kvitto på hennes egenart och obändiga tro på sig själv som artist att hon vågar göra dessa heliga kor till helt och hållet sina egna. Inte minst är så fallet med den sistnämnda som på många sätt är den kvintessentiella countrylåten.

Här låter Ortega den egna gitarren stå och koncentrerar sig till fullo på sången medan gitarrfantomen Champagne James Robertson med sin elgitarr växlar mellan att göra brottstycken av ett komp till att låta gitarren yla sin egen sorgesång. Hans spel är skitigt och vackert om vart annat och tillsammans med Ortegas röst blir den avskalade helheten så bra att nackhåren reser sig.

Mycket av det som gör hennes framträdande – och för den delen av hennes plattor – så bra handlar om hennes personlighet. Hon lyckas kombinera stilkänsla med vänlig charm och en dragning åt det lite bisarra och att vara totally bad ass. Att hon dessutom har en säkerhet som bara kan komma av åratals nötande av scenens tiljor gör liksom inte saken sämre.

Jämfört med sommarens Sverige-besök, där hon bland annat besökte Malmöfestivalen, då hon uppträdde enbart tillsammans med Robertson har hon förstärkt sitt lag ytterligare genom att ta med sig en trummis. Det ger ytterligare en dimension och även om jag kan sakna en bas så täcker Robertson upp väl med sitt dynamiska och personliga spel. Med senaste albumet, den utmärkta Tin Star, i bagaget har hon dessutom stärkt sin egen låtkatalog som redan tidigare höll mycket hög kvalitet.

På onsdag spelar Lindi Ortega på Vega i Köpenhamn. Ta chansen att se henne. Som sagt tror jag inte det kommer dröja så länge innan hon växlar upp till de lite större arenorna.

Lindi Ortega 1

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.