Kungen och drottningen

PicMonkey Collage

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Jag tillhör inte de allt igenom Håkan-frälsta. Jag tillhör inte heller hatarna. Jag tycker att han är en helt okej artist på skiva som i sina stunder blommar ut i full briljans. Jag kan bli oerhört frustrerad över hans sätt att skamlöst stjäla från andra artister samtidigt som jag i hemlighet blir lite förtjust när jag plockar någon ny referens (som inte är lika uppenbar som U2:s New years day i årets låt på P3 Guld-galan igår – Det kommer aldrig va över för mig.

På scen däremot, framförallt i hemstaden Göteborg, har jag inga som helst dubier mot Håkan Hellström. Där är han en storartad artist som bär arvet från klassiska entertainers som Bruce Springsteen och James Brown. All den kärlek som möter honom från publiken kastar han tillbaka till dem vilket gör det hela till en enda stor love-fest.

Det handlar inte bara om Håkan Hellströms pojkaktiga charm eller hans kvaliteter som estradör och popsnickare. Det handlar om att han har satt fingret på något som är lite av popens motsvarighet till den heliga graal. Det är den ytterst svårdefinerade och svårskapande samhörighetskäsnlan han lyckas skapa mellan sig själv och sina fans, den där vi mot världen-aspekten (inte att förväxla med det betydligt osympatiskare vi mot dom-tänket), som får honom att transcendera artistrollen och bli något mer än bara en musiker som spelar sina låtar.

Veronica Maggio är jag mer odelat positiv till. Redan på debutsingeln Dumpa mig från 2006 fanns det där. Även om det inte var den musik jag normalt lyssnade mest på föll jag som en sten för det där sorgsna draget som gick på tvärs med musiken som andades glättig pophit lång väg.

Sedan dess har hon bara växt sig starkare och starkare som artist. Jag älskar hennes lågmält finurliga sätt att använda svenska språket, sorgkanterna  – även när låten går i dur – och hennes sätt att inte stanna, att fortsätta att utvecklas och förändras från platta till platta utan att någonsin tappa kompassen för vem hon själv är i musiken.

Numera är de självklara giganter på tronen, kungen och drottningen av svensk pop just nu. Då är det rätt självklart att de plockar hem de största av de av lyssnarna framröstade priserna på galan igår, de som årets liveartist (Hellström) och som årets artist (Maggio).

* * *

Årets nykomling är Lilla Namo och årets pop Jennifer Wilson. Inte mycket att orda om det heller. Helt rätt tycker jag även om Linda Pira – som stod för galans höjdpunkt med sitt framträdande – kunde gett Lilla Namo en match i den förstnämnda kategorin. Personligen hade jag gärna sett Sveriges svar på The Donnas: Tiger Bell i rockkategorin men jag kan ju inte direkt klaga på valet av Ghost heller.

* * *

Så påpassligt att den här videon lades upp på Youtube i förrgår… För övrigt ett av mina favoritspår på Maggios senaste platta.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.