Black Flags återkomst?

SkrivbordBlack Flag-omslag från den klassiska eran. Alla, utom Damaged (längst upp till höger) och I Can See You (andra från höger i nedre raden) designade av Raymond Pettibon.

Black Flags betydelse för den oberoende amerikanska musikscenen kan knappast överskattas. Inte bara var de ett av banden som lade grundstenarna till det som skulle bli hardcore, de var även föregångare när det gällde att driva eget skivbolag – gitarristen och bandledaren Greg Ginns SST – och genom ett ständigt turnerande bland mindre orter USA runt kom de att lägga grunden för hela den infrastruktur som indie-band sedan dess levt på.

Det eviga turnerandet (lästips: Henry Rollins Get in the van) berodde till stor del på att ständiga bråk med polisen gjorde det svårt för bandet att spela på hemmaplan i Los Angeles men ledde till att de inspirerade unga band runt om i landet till att plocka upp sina instrument (lästips Michael Azerrads Our band could be your life – Scenes from the anerican indie underground 1981-1991). Till och med bandets omslag, flyers och inte minst den stiliserade logotypen – huvudsakligen designade av Ginns bror Raymond Pettibon – blev stilbildande.

Black Flag “What the…” (Border) Betyg: 2
Black Flag
“What the…”
(Border)
Betyg: 2

Jag är lite kluven till bandåterförreningar. Ofta handlar det bara om att mjölka de sista stålarna ur den döda kon. Å andra sidan ger det folk möjlighet att se band som man var för ung för att se eller bara missade första gången det begav sig. Hur som helst kan man nu åter se Black Flag på scen och på skivdiskarna ligger ett nytt album, deras första sedan 1986.

Black Flags karriär kantades av medlemsbyten och kanske är det inte så konstigt att två olika versioner av bandet nu existerar samtidigt. Grundaren Greg Ginn äger rättigheterna, därför är det den här inkarnationen som bär bandnamnet medan den andra, till Ginns förtret, kort och gott går under namnet Flag.

Med Ron Reyes bakom mikrofonen innebär “What the…” en återgång till det mer renodlade punksoundet som bandet hade innan Henry Rollins tog över som frontman. Energin finns där liksom en del snyggt gitarrarbete från Ginn men på det stora hela måste nog albumet ses som en besvikelse.

Låtarna är inte särskilt minnesvärda och det finns en obehaglig känsla av att det handlar mer om pengarna än musiken. Till och med omslaget (som inte är designat av Pettibon) andas hafsverk.

Känslan av cash-in blir inte mindre av att Reyes redan fått sparken och ersatts av en professionell skateboardåkare, vilket lämnar Ginn ensam kvar som medlem från den klassiska eran, om det reinkarnerade bandet ens existerar längre. Flag, å andra sidan, som leds av Keith Morris (som förutom Black Flag känns igen från Circle Jerks och Off!), av de youtube-klipp jag sett med dem att döma, verkar handla mer om att ha kul med gamla polare från förr vilket jag tycker är att föredra.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.