En av årets viktigaste plattor

På storbolagsdebuten Ånger & kamp hade Kartellen tonat ned gangsterromantiken till förmån för självreflektion. På del två fortsätter de ned mot avgrunden. Av romantiken finns ingenting kvar, bara återfall och evighetslånga fängelsstraff; förstörd barndom och döda vänner.

Kartellen “Ånger & kamp del 2” (Universal)
Kartellen
“Ånger & kamp del 2”
(Universal)
Betyg: 4

Det börjar med ett  33 år gammalt tal av Olof Palme om bostadssegregationens Sverige. Det är lika slående som deprimerande hur lite som förändrats sedan dess och det är denna segregation som bildar bakgrund för en Golgata-vandring genom den svenska förorten, en vandring fylld av titelns ånger och kamp; knark och kriminalitet. Scarface möter Dostojevskis Brott och straff.

Ni minns historien, ni minns kvällstidningsrubrikerna. Kartellen. Sveriges kanske enda riktiga gangsterrappare. Sedan dess: storbolagskontrakt och Sebbe Stakset på Dramatens scen. Etablissemangets godkännande och tangentbordskrigarnas vässade pennor i kommentarsfälten.

För det är ju enklare att avfärda Kartellen som kriminella och knarkare än att lyssna på den nattsvarta sociala journalistik de ägnar sig åt i sina texter. För det är tungt att ta in den verklighet de skildrar, samtidigt är det viktigt att göra det om man har någon som helst ambition att försöka förstå samhället i sin helhet.

Det är lätt att dra paralleller till Labyrint även om de är betydligt ljusare och lättare i sin ton och kanske har de just därför större potential att nå fram. Det hindrar inte att Ånger & kamp del 2 är ett av årets viktigaste skivsläpp.

* * *

Det har ju redan varit mycket snack om det hot som Sebastian Stakset uttalar mot en viss partiledare i låten Svarta duvor och vissna liljor. Talmannen ville inte vara med och hylla Timbuktu, som medverkar i låten, till exempel, och jag drar mig till minnes det glada 80-talet. Då var det hårdrock och punk som var farligt och dess utövare läskiga typer som ville världen illa. Från 90-talet och framåt är det som bekant rapparna som tagit över den rollen.

Men de är ju inte ensamma om att sjunga/prata om våldsdåd och kriminalitet. Här kommer några som dyker upp i tankarna och som aldrig brukar få kritik för det:

From the town of Lincoln, Nebraska with a sawed-off .410 on my lap / Through to the badlands of Wyoming I killed everything in my path.

Bruce Springsteen Nebraska

She could drag me over the rainbow / And send me away / Down by the river I shot my baby / Down by the river, dead, shot her dead.

Neil Young Down by the river

When I was just a baby / My Mama told me, ”Son / Always be a good boy / Don’t ever play with guns,” / But I shot a man in Reno / Just to watch him die”

Johnny Cash Folsom Prison Blues

Early one mornin’ while makin’ the rounds / I took a shot of cocaine and shot my woman down / I went right home and I went to bed / I stuck that lovin’ forty-four beneath my head.

Johnny Cash Cocaine Blues

Jag minns att Neil Young själv tog upp det bisarra i att Ice T fick ta emot en skitstorm för låten Cop Killer medan han själv kan gå upp på scen varje kväll och sjunga Down by the river – en låt som skriver in sig i den stolta folkmusiktraditionen med mördarballader – utan att någon så mycket som lyfter på ögonbrynet.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.