Tjurskallighet


Det finns en gammal intervju med Nick Cave & the Bad Seeds från tv-programmet MTV’s 120 Minutes. Det är en klassisk intervju där Nick Cave bland annat säger till intervjuaren Paul King att kanalen han just blir intervjuad i är en ond och cynisk kraft inom musikindustrin, detta alltmedan hans bandkollegor Mick Harvey och Blixa Bargeld – normalt knappast några blyga violer själva – skruvar besvärat på sig.

Mick Harvey, som väl då i brottet mellan 80- och 90-tal närmast var att beskriva som bandets kapellmästare, berättade också hur det gick till när Cave kom med en ny låt till bandet. Cave kommer in med en akustisk gitarr och hamrar på ett ackord medan han mässar fram texten. När han är färdig tittar medlemmarna i bandet på varandra frågande. ”Vad tusan ska vi göra med det här?” Sedan börjar de jobba med att förvandla råmaterialet till en låt.

trunk
Ulf Lundell
”Trunk”
(Warner)
Betyg: 3

Jag vet inte riktigt hur det går till när Ulf Lundell är klar med en ny låt men han hade definitivt behövt en Mick Harvey som styrde upp och gjorde klart de låtskelett han presenterar på allt för många album på senare år. Nya albumet Trunk är ingert undantag. Allt för ofta hamnar han i något slags E Street Band-harvande på tomgång. Då är musiken mer ett sound, ett groove och en bakgrund för honom att lägga ut texten över än verkliga kompositioner.

Och så har det ju inte alltid varit. Jag har lyssnat mycket på Lundell genom åren, framför allt den musik han gjorde under 70- och 80-talen. Det känns – utan någon inblick i hans studioarbete  – som att han i de konstellationer han jobbade i under de åren – inte minst tillsammans med Lasse Lindbom och Kjell Andersson när de gjorde megaklassikern Kär & galen – hade det bollplank och de personer som kunde hjälpa honom att ta gå från ax till limpa.

Ändå finns det något djupt uppfriskande med Ulf Lundells sätt att vara på konstant kollisionskurs med sin samtid, att liksom bara tjuskalligt köra på. Att han kör sitt eget race rakt in i kaklet. Och jag sveps med av det ursinniga drivet i Fritt fall, det sköna spikpianot i Vi är inte arbetslösa och vemodet i Kom hem igen. Och kanske mest av allt den fina betraktelsen över åldrandet i 63 i november.

Men är inte riffet på Gå på tvärs lite väl likt alla tiders mest utslitna gitarrfigur – den i Smoke on the water? Det känns lite som när Vanilla Ice snodde den nästan lika klassiska basgången i Queen och David Bowies Under pressure och ändrade ett enda slag till sin Ice ice baby.

* * *

Först släppte Bad Religion ett julalbum och nu kommer Attentat med en julsingel. När fan blir gammal släpper punkaren julplatta. Nytt djungelordspråk.

* * *

Nick Cave har för övrigt en ny liveplatta på gång. Live from KCRW – en liveradio-session inspelad i Los Angeles – släpps 2 december.

* * *

Lika som bär?

collage

Ulf Lundell? Obi Wan Kenobi?
Tipstack, Jon Rinneby! Foto: Scanpix

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv