Hjärta, humor och rock n roll

Del Lords 1

Foto: Ralph Bretzer

Om man vänder på omslaget till Lou Reeds LP New York kan man läsa texten You can’t beat two guitars, bass and drums. Även om det naturligtvis är en förenklad syn på musik (vilket jag tror att Reed hade varit den förste att erkänna) så ligger det något i det.

Det, om inte annat, bevisade Reeds fellow New Yorkers, The Del Lords, när de på torsdagen spelade hos Dr Rock på St:Gertrud i Malmö. Bandet som egentligen kastade in handduken för mer än 20 år sedan är sedan tre år tillbaka på vägarna och nu, dessutom, med en ny platta i bagaget som väl håller måttet mot klassikerna från 80-talets andra hälft. Inte minst When the drugs kick in är väl så bra som favoriterna från förr.

Torsdagens spelning var utsåld och det var rejält svettigt inne på Pub Kuntze. Så utsåld, faktiskt att man lagt in en extraspelning på onsdagen. Det började dock lite skakigt, trots att bandet sparkar igång med Flaming Groovies fina Jump in the night. Ett par låtar in, när egna pärlan Cheyenne kommer, släpper det och sedan blir det bättre och bättre ju längre spelningen lider.

Det enda som drar ned intrycket något är att Eric Ambel är rejält förkyld och att de låtar där han sjunger lead på grund av det inte riktigt lyfter. Man ser hur han lider men han ska en eloge för att han kämpar.

You can’t beat two guitars, bass and drums.

Vi snackar rock n roll utan krusiduller. Rock n roll som skriver in sig själv i ett historiskt sammanhang från Blind Alfred Reed (vars How can a poor man stand such times and live sparkar igång Del Lords debutalbum och även var med på spelningen igår) via 60-talets garagerock och Velvet Underground till den tidiga punken där både frontmannen Scott Kempner (tidigare i Dictators) och nye basisten Scott Almaas (från Minneapolis-punkarna Suicide Commandos) har sitt musikaliska ursprung.

Det är rock n roll med ett stort varmt hjärta, en smula humor, en gnutta attityd och en hel massa jävlaranamma. Ibland behövs inte mer än så. Dessutom ska de ha en eloge för den känslosamma hyllningen till Kempners forne granne Lou Reed, en artist som Del Lords för övrigt turnerade med på det glada 80-talet.

Fotnot:  Om någon till äventyrs undrar vad bandnamnet kommer ifrån så var Delmer ”Del” Lord mannen som regisserade The Three Stooges-filmerna.

Del Lords 2

Del Lords 3

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv