Övertygande Billy Bragg

Foto: Ralph Bretzer

Senast Billy Bragg var i Sverige var förra sommaren när han stod ensam med sin silvergrå Fender Telecaster på Way out Wests största scen. Då var det punktrubaduren vi såg; den Billy Bragg som för mer än 20 år sedan fick mig att fastna för hans musik. Sedan dess har albumet Tooth & nail släppts, en skiva som hämtar näring från den amerikanska folk- och countrytraditionen. Det är inte svårt att se den som en naturlig fortsättning på den albumtrojka han gjorde tillsammans med Wilco där de tonsatte Woody Guthries sena texter, de texter som Guthrie vid slutet av sitt liv var för sjuk att själv kunna sätta musik till.

Det är också den Billy Bragg som på onsdagskvällen klev in på KB:s scen tillsammans med fullt band. Den första tredjedelen av spelningen har en tydlig countryprägel där steelguitar och ståbas får mycket utrymme. Materialet kommer huvudsakligen från senaste platta och Guthrie-skivorna. Det i kombinationen med Braggs roliga och sympatiska mellansnack med självironi, skrönor från livet på vägarna och tjuvnyp mot såväl en roddare som självaste Morrissey skapar en gemytlig stämning. Nya spåret No one knows nothing anymore känns också som en blivande klassiker.

Det är dock när bandet går av scen och Bragg byter den halvakustiska Gibsongitarren mot den silverfärgade Telecastern och sparkar igång den rödglödgade klassikern To have and have not från 30-årsjubilerande solodebuten Life’s a riot with spy vs. spy som det tänder till på allvar. Då drar kvällens första riktiga allsång igång och spelningen lyfter till en ny nivå. Det blir inte sämre när han följer upp den med alltid lika vackra The man in iron mask och The milkman of human kindness.

Stämningen håller i sig när bandet kommer tillbaka på scen och nu är det mesta av den inledande countryn som bortblåst. Istället bjuds det på jangle-pop a la Byrds i Sexuality, rak rock i Reckoning  för att i en smått extatisk final landa i folkpunkiga Help save the youth of America. Däremellan hinner han med åtskilligt, däribland självklara höjdpunkten A new England (och där inte många av de cirka 600 personerna på KB tysta) och ett par politiska brandtal: mot kapitalismen, naturligtvis, och vad, enligt honom själv, värre är – cynismen.

När jag såg Billy Bragg på Way out West var det första gången för mig, trots att jag lyssnat på honom så länge. Jag gillade verkligen vad jag såg men jag var nog mest av allt glad att han levde upp till mina högt ställda förväntningar. På KB, och med band, höjer han ribban. Det blir av naturliga skäl en mer fullfjädrad spelning med ordentlig dramaturgi utan att han för den sakens skull tappar den närhetskänsla han har när han är ensam med gitarren.

* * *

 

Men det går alldeles utmärkt att klara sig på egen hand på scen. Det visade Kim Churchill, den australiensisk singer/songwritern som agerade uppvärmare åt Bragg. Han är ett nytt namn för mig men jag måste säga att hans knappt halvtimmeslånga set räckte för att övertyga mig om hans förträfflighet.

Ensam på scen med akustisk gitarr, en baskagge, tamburin, chimes och en del elektronik visade han att termen enmansband inte måste vara bara en kul gimmick, det kan faktiskt låta bra också. Vi pratar folkrock som för tankarna till såväl The Low Anthems ärkemusikaliska amerikanska folkmusik, Bob Dylan och klassisk aussie-rock. Enda covern, Dylans Subterranean Homesick Blues sitter fint på slutet utan att få hans egna låtar att skämmas för sig.

Med starka låtar, ett personligt sätt att spela gitarr, vasst munspelande och framförallt en riktigt bra sångröst gjorde han mig mäkta imponerad. Enda felet var att hans tid var allt för kort. Jag hade velat höra mer.

Churchills tredje album, Detail of distance, som släpptes förra året finns på Spotify. Det rekommenderas å det varmaste.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv