The (wo)man in black (and red)

DSC_0635 2

Lindi Ortega på Malmöfestivalen i somras. Foto: Ralph Bretzer

The man in black är borta men i hans frånvaro har en woman in black seglat upp. Eller: en woman in black and red är en mer korrekt beskrivning på Lindi Ortega, den Toronto-födda men sedan en tid tillbaka till Nashville utflyttade sångerskan som är aktuell med sitt femte album Tin Star (Last Gang/Border).

I en värld full av begåvade sångerskor är det svårt att stå ut. Inte minst om man sysslar med countrymusik i en stad där det är ökänt svårt att locka folk till spelningar eftersom staden är så full av artister. En stad där, enligt Bobby Bare JR, the worlds greatest living guitar pickers can deliver you a pizza or sell you weed.

Men Lindi Ortega står ut. Hennes visuella uttryck är lika distinkt som hennes musikaliska är. Själv beskriver hon träffsäkert sin stil som Frida Kahlo meets Wonder Woman meets Johnny Cash. Det korpsvarta håret och klänningen kontrasteras med knallrött läppstift och dito cowboyboots – en mundering som dessutom refereras till i mer än en av hennes låttexter genom åren.

Little red boots and a little black dress
For every occasion I’m wearing my best

Lindi-Ortega-Tin-Star-300dpi-1500pxDet är naturligtvis en ytlig sak och till syvende og sidst oväsentligt för kvaliteten på musiken. Men minns vilka växlar Johnny Cash drog på sig själv som just The man in black – ett epitet som ju dessutom återkom i både en låt- och en albumtitel. I sången gavs klädseln en mening. En mening som, kan det tilläggas, var påhittad i efterhand. Cashs svarta kostym kom från att det var just en sådan hans mamma sydde till honom att ha på sig på scen i hans ungdom. Men oavsett om det var slumpen eller uttänkt så var The man in black bilden han högst medvetet kom att projicera.

Ytligt eller inte, det är ett tecken på en helhetssyn, på en vision, inte minst som det visuella går hand i hand med musiken. Utan att någonsin göra några avsteg från den visionen har Ortega utvecklat sitt hantverk från platta till platta.

Rött och svart. Blod och mörker. Hon tar avstamp i country noir och sydstatsgotik men har lite för gott humör för att till fullo omfamna mörkret. Istället låter hon på Tin Star  sin musik med säker hand greppa om hela americanaspektret från sentimentala countryballader till punkig rockabilly. Hon skriver en kärlekssång för de avlidna, besjunger livet på vägarna, hyllar favoritstaden New Orleans och dissekerar uppbrottets klischéer.

Det är vittomfattande såväl till innehåll som uttryck utan att bli splittrat. För det har Ortega ett alldeles för distinkt personligt avtryck. Rösten är stark och hon låter lite som en tuffare Dolly Parton men hon backar samtidigt inte för att släppa fram det sårbara. Det vokala uttrycket har samma bredd som det tematiska.

Likt husguden Johnny Cash är hon traditionalist och nyskapare på en och samma gång. Rötterna går djupt ned i den amerikanska rotmusikens traditioner men hon är ändå inte bara en förvaltare. Det finns något väldigt samtida över hennes musik och uttryck. Det sitter delvis i attityden och i en frihet i sättet att röra sig mellan genrer. Allt det imponerar på mig men inget av det hade ju varit värt någonting om hon inte varit en så fantastiskt bra sångerska och låtskriverska. Men det är hon nu, en gång för alla, både på scen och på skiva.

I’ll still be singing when noones around
I’ll be singing a song straight from the heart
Songs about loving and just letting go.

Betyg: 4

* * *

DSC_0112

“If there is one thing I can respect more than anything, it’s individuality in music. And I think back in the early era of country music that was so apparent. Like you could really tell your Johnny Cash from your Waylons from your Merles. They all had a distinct thing happening. And they were all really great at what they did. It was really important for me to etch out my own thing as a student of that.”

– Lindi Ortega till sajten Savingcountrymusic.com

* * *

DSC_0328

Kim Gordons återkomst

Sonic Youth 7

Kim Gordon under en Sonic Youth spelning på Accelerator-festivalen i Göteborg 2005. Foto: Ralph Bretzer

Kim Gordon och Thurston Moore är separerade och Sonic Youth, bandet de ledde i 30 år, ligger på is. Kanske är de nedlagda men något sådant besked har inte kommit. I väntan på det fortsätter det att strömma soloalbum och nya projekt från bandets medlemmar.

Det är svårt att överskatta den betydelse Sonic Youth hade för den alternativa rockscenen på 90-talet. Redan då var de något av genrens elder statesmen. Inte bara var de själva sinnebilden av New York City Cool utan även traditionsbärare som kom in i matchen i slutet av No Wave-eran som förenade punk med frijazz och modern konstmusik. Ett sant avant garde som i Velvet Undergrounds efterföljd rev barriären mellan populärkultur och konst.

De turnerade som förband till Neil Young – mycket till Young-publikens förskräckelse – och skulle själva plocka upp det då relativt okända Nirvana som förband för den legendariska turnén som finns förevigad i filmen 1991 – The year that punk broke. Albumen Goo och Dirty från 1990 respektive 1992 lyfte upp dem från ett smalt konstpunkband till en världsangelägenhet; de fick hitsinglar, spelades på MTV och spelade in tillsammans med Chuck D från Public Enemy. Där och då, i det tidiga 90-talet fanns det inget coolare band och coolast av alla var basisten och sångerskan Kim Gordon.

body-head-coming-apartÄven om Sonic Youth var ett band som på många sätt var sinnebilden av den intellektuella miljön i New York flyttade Gordon och Moore tidigt ut på landet i västra Massechusetts och kring deras nya hem växte det fram en livaktig improvisationsmusikscen. Av den märks en hel del på Kim Gordons första post Youth-projekt, duon Body/Head. Medan Thurston Moore och snart albumaktuelle Lee Ranaldo huvudsakligen ägnar sig åt låtdriven indierock som tar vid där Sonic Youth slutade går Gordon åt andra hållet.

TIllsammans med gitarristen Bill Nace gräver hon sig på Coming apart (Matador/Playground) vidare i de noise-, frijazz- och konstmusikaliska element som alltid fanns där i bakgrunden hos Sonic Youth, inte minst under bandets 80-tal. Stundtals gör det ont att lyssna på och det erbjuder en del tuggmotstånd att för första gången ta sig igenom vinyldubbeln 70 minuter i en sittning men det är inte alltid det lättlyssnade som är det mest lyssningsvärda.

Här finns i princip inga beats alls, både Nace och Gordon spelar gitarr. Musiken bygger istället på stämningar och melodisjok. Gitarrerna är söndertrasade och Gordons röst låter samtidigt bräcklig och okrossbar. Titeln, Coming apart, och en låt som Last mistress antyder att det skulle vara skilsmässoplatta. Hur det är med den saken spelar väl egentligen ingen roll. Huvudsaken är att det musik som känns; musik som gräver och rotar i det undermedvetna.

Även om mycket av musiken uppenbart bygger på improvisationer så finns här låtstrukturer även om de ligger långt bortom traditionella rocklåtar;  till och med när de tolkar en traditionell folksång som Black is the colour of my true loves hair förhåller de sig fria i sitt uttryck. Däremot nyttjar de den begränsade palett de med formen givit sig själva med både dynamik och variation. Det är, som sagt, allt annat än lättlyssnat men det är en utmaning värd att ta sig an.

Betyg: 4

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv