Från våldspop till Berlinmörker

WinnerbäckFoto: Erik Mårtensson/Scanpix

Jag har ett kluvet förhållande till Lars Winnerbäck. Ena stunden gillar jag honom och nästa tycker jag att han är rätt trist. Det där har gått upp och ned över tid och kan även skifta från timma till timma.

Jag minns när jag var med och arrade spelningar i musikföreningen Kulturlagret i Falkenberg i början av 90-talet; snacket som var efter att Linköpingspunkarna Snoddas hade spelat där, en spelning jag för övrigt missade. Deras ep, med den klämmiga titeln Snoddas serverar en skål nyvispad våldspop på singel, köpte jag dock och gillade. Under någon månad gick den het på stereon därhemma.

Att deras sångare skulle bli något stort var det inget snack om. Snack var det däremot om att han tydligen lirade visor vid sidan om punken och visst blev man nyfiken. Det var den andra svenska punkvågen och Dia Psalma (före detta Strebers) och De Lyckliga Kompisarna gick hand i hand med Stefan Sundström och Lars Demian.

Några år senare hade jag flyttat till Göteborg och en av mina polare pluggade på teaterlinjen på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv. Han berättade om en begåvad kille som gick vislinjen på samma skola. Jag kände igen namnet, visst var det han, Snoddas-sångaren! Kompisen fixade en demo åt mig och den spelade jag sönder och samman. Framför allt var det låten Balladen om Pippi, Rasmus och Ronja som gick rakt in i hjärtat. Låten skulle senare, under namnet Balladen om konsekvenser, finnas med på Lars Winnerbäcks andra platta, Rusningstrafik, som kom ut några år senare.

På skivorna i eget namn har jag aldrig riktigt gått loss på honom på samma sätt. Jag gillar hans texter, tillbakadragna framtoning och hur han i sina bästa stunder får till riktigt lyssningsvärda låtar. Å andra sidan har han, likt Ulf Lundell, en förmåga att emellanåt bara liksom mala på som gör att hans skivor blir lite tröglyssnade.

Lundell, naturligtvis, Vreeswijk, Springsteen och Dylan. De namnen  kommer alltid upp när man talar om Lars Winnerbäck. Han har det där lite ordrika och bredbenta kombinerat med en botten i vistraditionen.

* * *

Senast det begav sig var han långt ute i folkrockens vildvuxna ödemark; på en biltur i en rostig Amazon med Perssons Pack i bilbandaren. När han nu, fyra år efter  Daugava slår sig samman med, bland andra, tre femtedelar av forna Hellacopters landar han i… Thåström.

hosianna-23884350-frntlHosianna har svärtan och den laddade monotonin som äter sig in i medvetandet och skapar tryck samtidigt som Winnerbäcks melankoliskt lugna röst – på gott och ont – släpper på detsamma. Svensk urskog möter 80-talets Berlin.

På gott och ont för att förlösning kan vara välbehövligt men samtidigt gör hans lugn att trycket inte riktigt får bygga upp till bristningsgränsen. Lite mer desperaration, en skärande elgitarr som skapar oordning och den här plattan hade nått hela vägen fram.

Lärofader Thåström själv dyker upp i plattans enskilt vassaste spår, duetten “Gå med mig vart jag går”. Här bibehålls trycket rakt igenom samtidigt som en skön oljudsgitarr skär sönder arrangemanget. Här känns idén genomförd till sin logiska slutpunkt medan resten inte riktigt når fram.

Betyg: 3

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.