Rösten och orden i centrum

Tanten

Kajsa Grytt på Tant Struls sista spelning, på Pustervik i Göteborg i november förra året. Foto: Ralph Bretzer

Det mörka, alternativa, 80-talet står högt i kurs just nu. De gamla hjältarna håller fanan högt samtidigt som unga band som Vånna Inget, Tysta Mari och Knivderby – eller varför inte Dalaplan – vars första albulm är recenserat här nedan – bär den vidare.

Kajsa_Grytt_-_Jag_ler,_jag_dör_artworkEfter förra årets mycket lyckade “tack och farväl”-turné med sitt gamla band Tant Strul hade det varit lätt för Kajsa Grytt att fortsätta i samma spår och göra en retroskiva. Men Grytt är en alldeles för intressant artist för att upprepa sig själv på det sättet.

Visst gör hennes speciella röst, poetiska texter och mörkret i musiken att man tänker på Tant Strul men tillsammans med producenten och gitarristen Jari Haapalainen.har hon på “Jag ler, jag dör” (Playground) fått till en varierad och intressant ljudbild som känns både samtida och djupt personlig.

I centrum står ändå, som alltid med Kajsa Grytt, rösten och orden och de förtrollar till och med mer än den snygga och spännande musikaliska omgivningen. Betyg? Fyra pantrar.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Stevie Nicks, Miley Cyrus och Jinjer.
Läser: De levande döda av Gunilla Jonsson & Michael Petersén.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Arkiv