WOW Konfunderande The Knife

Knife1

Foto: Ralph Bretzer

På många sätt känns det som att fredagen var dagen som Way out West började på riktigt. Torsdagens bedrövelse var, om inte glömd, så i alla fall bitvis förträngd. Solen bröt igenom och det blev en riktigt fin festivaldag. Inte minst svarade en rad fina spelningar för att livslusten kom tillbaka.

Knife3Kvällen fick, till skillnaden från torsdagen, en rejäl avslutning i Slottsskogen även om The Knife inte drog riktigt lika mycket folk som Håkan Hellström gjorde tidigare på dagen. Så är inte ett The Knife till närmelsvis lika lättillgängliga som den gode Håkan. Det är inte så ofta jag går på en spelning där jag inte har en aning om vad jag ska förvänta mig men The Knife var ett sådant tillfälle.

Så här morgonen efter har jag inte färre frågor. Vad var det egentligen jag såg? Hur mycket var live och hur mycket förinspelat? Vem där i myllret på scenen är Karin Dreijer? Vem är Olof Dreijer? Är de ens på scen eller dväljs de i skuggorna? Spelar det någon roll?

Knife2Shaking the habitual – the show är just det, en show, mer än en konsert. Det är en visualisering av bandets musik i dans, i kostym, i ljusshow och med fantasiinstrument. Det är lekfullt och en fest för ögat och olikt något annat jag sett på scen. Själv står jag med munnen halvöppen en bit bort och undrar vad det är jag egentligen ser samtidigt som bilden på videoskärmarna panorerar ut över publiken under Silent shout och jag ser hur publikhavet är förvandlat till ett svettigt kokande dansgolv.

Det är rätt imponerande hur det lyckas få till dans med så pass utmanande musik som de gör. Kanske är det den ansiktsmålade hippieclownen Tariq som värmde upp publiken med ett kvartslångt aerobicspass (!) som är ansvarig för det…

Knife4Hur som helst är jag glad att jag slipper sätta betyg på spelningen. The Knife rör sig bortom en popkonserts normala ramar och då finns det egentligen ingenting att jämföra med. Och det är rätt stort i sig.

* * *

Karin Dreijer pratade i en sällsynt intervju med Faktum om att de sågs som så mystiska. Hon menade att de inte var det men att konstnärer gärna uppfattades så när de ville låta verket – i deras fall musiken – stå i centrum.

Jag kan bara undra om det i bland ändå inte är så att det där mystifierandet kan stå i vägen för just verket och på ett paradoxalt sätt sätta fokus just på artisterna.

Knife5

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.