Miriam Bryant behöver inget trollspö

Att världen är full av artister som behöver studiomagikernas trollspö för att låta bra ska gudarna veta. Jag minns ett gammalt radioreportage om hur Britney Spears röst, så som vi hör den på skiva, i själva verket är ett komposit av ett flertal olika röster och vem minns inte det där klippet som sägs avslöja hur Enrique Iglesias egentligen låter (om det nu är äkta)?

Men faktum är att för mycket studiotrolleri kan sänka en bra röst. Jag störde mig rejält på autotunereffekterna som Mariah Careys röst dränktes i på flera av spåren på Memoirs of an imperfect angel. Och att hon kan sjunga råder det väl knappast något tvivel om, oavsett vad man tycker om hennes musik.

En annan artist som jag tycker på skiva hämmas av för mycket teknik i studion är begåvade göteborgska Miriam Bryant som rivstartade karriären i våras. Förra sommaren jobbade hon som servitris på Liseberg och på torsdagen hade hon tagit steget upp på nöjesparkens näst största utomhusscen. Det lär inte sluta där.

Bryant hajpades rejält och av goda skäl inför släppet av hennes debutplatta, Raised in rain, i mars. Så här skrev jag då i min recension i Skånskans papperstidning:

Miriam Bryant är en strålande sångerska. Visst låter hon mycket som Adele, vilket inte minst underbara singelhiten “Finders keepers” tydligt vittnar om, men sämre röster kan man bli liknad vid.

Låtmaterialet är inte dumt det heller på debuten som dock tyvärr sänks av en produktion som gränsar till ett totalt haveri. Istället för organiska arrangemang som lyfter fram Bryants största tillgång, rösten, så fyller man på med elektroniska ljud som håller den tillbaka. Än värre är att man lagt en massa effekter på sången som att man inte vågat lite på att den bär av egen kraft.

När jag på torsdagskvällen ser henne på scen för första gången tänker jag på den där recensionen; på hur mycket bättre hon låter utan allt det där studiotrolleriet. Rösten har en bärighet, karaktär och pondus som inte behöver någon hjälp på traven och de starka låtarna kommer här mer till sin rätt.

Visst låter rösten mycket som Adeles men på scen blir likheten inte lika uppenbar. Det känns inte som att det är den typen av artist hon vill vara. Det är mer dansant och mer tryck även om det bultar ett värkande hjärta hos sångerna.

Jag kan tycka att det även live är lite för mycket elektroniska ljud men det stör inte alls på samma sätt. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur magnifikt det kunde ha låtit om hon tagit med en gitarr och bett keyboardisten att ratta fram ett lite mer akustiskt pianoljud. Och stråkar till det.

Lite fler låtar hade inte heller gjort ont. Inledande Finders keepers får repriseras när det blir extranummer, mer material finns inte. Men det lär väl fixa till sig av sig självt – Miriam Bryant har de kvaliteter som skapar en långvarig karriär.

Hon har också en säkerhet och energi på scen, trots att den sittande och ponchoklädda publiken inte ger så mycket tillbaka, som anstår en betydligt mer erfaren artist än en 22-årig debutant.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.