Värme och närvaro med Patti Smith

20130713_222311Mobilfoto: Ralph Bretzer

Låt oss strunta i att hon har skrivit en massa starka låtar. Låt oss strunta i att hon backas av ett kompetent band med ständige parhästen Lenny Kaye i spetsen. Låt oss strunta i att rösten sådär en 40 år in i karriären – trots en synnerligen oekonomisk sångstil – fortfarande är vid god vigör.

First Aid Kit
First Aid Kit

Manegen var krattad i Göteborg igår kväll. Det var en strålande sommarkväll i vackra Trädgårdsföreningen. Varmt och soligt utan att vara för varmt. Sverige spelade mot Finland i fotbolls-EM ett stenkast bort och hela staden var i festyra. 6 500 personer framför scenen. Alltid underbara First Aid Kit som förband.

Låt oss strunta i det också.

Det som gjorde Patti Smiths spelning på lördagskvällen så magisk – för det var den – var den värme hon utstrålade och hennes  humor och självklara närvaro på scenen. Leendet när hon kommer ut på scenen går rakt in i hjärtat och redan där har hon publiken i sitt grepp.

Hon struntar högaktningsfullt i alla konventioner för hur man strukturerar en spelning. Hon sparkar loss med klassiska Redondo Beach från debuten och redan som tredje nummer kommer superklassikern Dancing Barefoot, en låt som de flesta andra artister skulle valt att spara till extranumren om de skrivit den.

Redan där har jag känslan av att jag får vara med om något speciellt. Jag tror att hemligheten är att hon lyckas vara så intensivt närvarande på scenen, att det känns som varje ord – oavsett om det är en låt från debuten, Springsteen-samarbetet Because the night  (som hon skickar ut till ”the love of her life” den framlidne maken Fred ”Sonic” Smith) eller en nyskriven låt om Edward Snowden – att kännas som att det kommer rakt från hjärtat här och nu.

IMG_20130713_223847

Rockmusik handlar om ett evigt nu. Men ett nu som står på historiens axlar. Och det är precis det som Patti Smith bjuder på medan aftonsolen sänker sig över Trädgårdsföreningen. En cover på Eddie Cochrans Summertime Blues borde kännas apart men gör det inte. Smiths ordrika musik har lika starka rötter där som i mer ”finkulturella” uttryck. Det är lika delar pretentioner som uppsluppenhet. Det är monotont tuggande som får melodiska förlösningar . I centrum står hela tiden Patti Smith och orden.

Jag tror att det är den där känslan för nuet som får publiken att totalt strunta i all stel och missriktad värdighet och på kommando yla och skälla som hundar till en sång om operasångerskan Maria Callas hund. Efter det blir en avslutning med en extatisk Gloria – med den ikoniska inskjutna textraden ”Jesus died for somebodys sins but not mine” – och People have the power inget annat än en slutgiltig seger för konsten, för livet.

* * *

Det sägs att spelningen i Göteborg var den sista Sverigespelningen för en bra tid framöver. Nu ska hon ta en paus från musiken och ägna sig ett tag åt skrivande. Det blir en uppföljare till succén Just Kids och dessutom en deckare som ska utspelas på Hotell Eggers i Göteborg (!). Men än finns det chans att se henne på nära håll. På måndag spelar hon på Falconer i Köpenhamn. Missas på egen risk.

20130713_222328

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.