Själfullt och proggigt

Helt off 3

Foto: Ralph Bretzer

Det har gått 3,5 år sedan Jens ”Chords” Resch och Måns Asplund senast delade scen under namnet Helt off. Om de känner sig ringrostiga är det inget som märks på Babel på fredagskvällen. Gunget nådde säkert hela vägen ut på gatan. Som band är de, tillsammans med sina fem medmusiker, bärare av den finaste skånska roots reggae-traditionen från Peps och framåt.  Själfullt och proggigt på samma gång och hela tiden med ett skönt tillbakalutat groove.

Jag står uppe på balkongen och tittar ned i över den större delen av publiken. Det var mycket folk under bandet som spelade innan dem men nu har det tjocknat till ordentligt. Stället är knökfullt, skulle jag gissa, och bandet sparkar igång med en baktaktsversion Visa från Utanmyra innan ”Chords” själv kommer in till allmänt juvbel. En smula otippat, kan tyckas, att ta sig an den vackra folkvisan men bandets senaste platta är en cover-ep med just den typen av udda tolkningar. Och de får även de där tolkningarna att fungera även live, med möjligt undantag för Familjens Det snurrar i mitt huvud som jag tycker haltar lite.

Publikgensvaret är mycket gott och Resch gör en sympatisk figur på scenen. I normala fall kan jag tycka det är lite drygt att skita i extranummer, inte minst på lyckade spelningar, men när det görs med motiveringen att ”Jag vill iväg och se Looptroop” blir det ändå rätt gulligt. Det är festival och då ska man se musik. Ingen rast ingen ro.

* * *

Första dagen radade upp fina spelningar för min del. Det starkaste intrycket från dagen är ändå insikten om vilka fantastiskt bra spelställen Malmö har – vart och ett på sitt eget speciella sätt. Nog för att jag besökt dem tidigare men det blir så uppenbart när man går på fyra klubbar på en kväll.

Teatralt och personligt med Skilla


Skilla 3

Foto: Ralph Bretzer

Det var inte Skilla riktigt som vi är vana att höra dem som uppträde på Far i hatten på fredagskvällen. Elpiano och elgitarr var utbytta mot akustiska diton och trumsetet mot en rytmlåda (heter det så?). Alla utom sångerskan Nina Christensen satt ned på scen.

Ett sådant upplägg blir lätt lite sceniskt stelt vilket ställer stora krav på vokalisten – även i vanliga fall den naturliga fokuspunkten – att leverera även visuellt. Nu är dock Christensen en närmast magnetisk scenpersonlighet som uttrycker sig med hela kroppen och liksom gestaltar sången utan att det för den sakens skull känns framtvingat eller pretentiöst. Att hon dessutom är en underbart personlig sångerska gör inte saken sämre. Jag älskar hur hon liksom slänger upp rösten på de högre tonerna.

Den (nästan) akustiska inramningen (Vanja Gottlow behåller sin elbas) framhäver det även i elektrisk form tydliga teatrala draget i bandets musik, ett drag jag för övrigt är mycket förtjust i.  Med bandet i en halvcirkel runt den stående Christensen och med publiken sittande i en motsvarande halvcirkel bildas dessutom en scen i scenen. I kombination med Christensens utspel och vita gammaldags långklänning (och stundtals violin) ger nästan känslan att befinna sig på en litterär salong någonstans när förra seklet var ungt och det, tycker jag är en väldigt angenäm känsla.

DSC_0284

Skilla 2 

Lysande Fallulah

Fall

Foto: Ralph Bretzer

Svetten rinner ned längs ryggraden när jag går ut från KB. Det beror inte bara på det tveksamma i beslutet att bära skinnpaj denna sköna kväll. Inte heller är det svåra ljuset inne på klubben som gör det knepigt att få till vettiga bilder den primära orsaken till att jag svettas.

Det är Fallulahs fel. Hennes spelning var faktiskt snudd på fantastisk. Det sprutar energi om henne på scenen. Lägg därtill röst, karisma, charm och en låtkatalog som, trots att hon bara har två plattor i bagaget, redan känns helgjuten. Visst, ”Dried out cities”, ”Superfishyality” (jodå, den ska stavas så) och ”den gamle goe Fallulah-klassikern” ”Bridges” drar fram mest jubel men faktum är att varenda låt skulle kunnat vara en hit i sin egen rätt.

För dem som inte hört henne kan jag bäst beskriva henne som en dansk blandning mellan Linnea Henriksson, Amanda Jenssen och Lykke Li. Nej, förresten. för er som inte hört henne: lyssna!

Så går man ut från spelningen strax efter åtta på kvällen och tänker att egentligen kunde det varit nog nu. Jag är mätt. Det här hade varit en perfekt avslutning för att klämma ur det sista av energi i kroppen. Men, nej… Det kommer mer.

Fall2

Fall 3

Big Fox på Debaser

Big Fox 2

Foto: Ralph Bretzer

Så var Öresundsfestivalen igång. För mig började det stillsamt och melankoliskt på Debasers uteservering. Gott om folk, men inte för mycket, och avslappnad stämning till de vackra och lite sorgsna tonerna från Big Fox.

Hennes röst är nästan som en viskning till spröda och lågmälda arrangemang som dock inte ber om ursäkt för sig. Trots det nedtonade är det musik som tar plats och kräver uppmärksamhet. Arrangemangen är sparsmakade men ändå genomarbetade. Starkast skiner avslutningsnumret, tillika bästa låten från hennes hittills enda platta, ”Boring ones”, nya singeln ”Girls” som premiärspelades kvällen till ära och en låt som jag inte vet namnet på där det mitt i all melankoli smyger sig in lite solsken.

I den ljumma försommareftermiddagen känns det som en perfekt nedvarvning efter jobbet och inför kvällens övningar.

Big Fox 5

Big Fox 10

Festivaldags

Trots att jag ägnat mig åt att recensera skivor och spelningar i 12 års tid måste jag erkänna att jag har pinsamt dålig koll på musiken i vårt sydvästra grannland. Jag misstänker att jag inte är helt ensam i denna brist. Därför är Öresundsfestivalen en så bra idé. För ett i sammanhanget lågt pris får man möjligheten att ta del av musik både från den myllrande skånska scenen samtidigt som man förhoppningsvis bildar sig i den danska diton.

Inte minst är det en välbehövlig paus i Eurovision-hysterin. Själv ser jag framförallt fram emot superbegåvade danska stjärnskottet Fallulah, köpenhamnspunkarna Iceage liksom att äntligen få se Skilla och Big Fox som tidigare undsluppit mig. Helt off! och Agnes Obel står också på programmet.

Om jag nu lyckas ta mig in på alla ställen, vill säga. Vis av erfarenheten från Stay out west-delen av Way out west vet jag att det kan vara svårt att göra just det på klubbfestivaler.

Hur som helst: här på bloggen kommer jag under fredagen och lördagen lägga upp mina intryck i text och bild från festivalen. Låt festivalsäsongen börja!

Hiphopvår

collage

Det var för bra för att va sant som hiphop ’93

Så rappar Roffe Ruff på den 90-talsnostalgiska 93 från albumet Ormar i gräset som kom för ett par år sedan. Svensk hiphop har ju en viss hang up vid 90-talet. Det är kanske inte så konstigt. 90-talet var det årtiondet när svensk hiphop växte till sig. Det årtionde när genren utvecklades i stormsteg och plötsligt blev värdig att tas på allvar. Samtidigt är det lite ironiskt med tanke på att tillståndet i svensk hiphop just nu är så påfallande gott.

Utvecklingen känns igen från popmusiken i stort. Svensk 50- och 60-talsrock är, på det stora hela, inte mycket att hänga i julgranen. Mest var de svenska artisterna bleka kopior på amerikanska och engelska förlagor. Det var på 70-talet som musiken började bli en storhet i sin egen rätt innan det svenska musikundret kom igång på allvar på 90-talet. Samtidigt handlar det naturligtvis också om att det var då många av dagens stora namn var i den åldern att de började bli medvetna om musiken omkring dem.

Hur som helst: de gamla elefanterna är fortfarande kvar och levererar. Petter, Ken Ring och Looptroop har alla släppt nya album – de sistnämnda dessutom sitt första på svenska vilket är något av en dröm som blir sann. Men de riktigt roliga sakerna händer hos de nyare namnen. Personligen ser jag till exempel väldigt mycket fram mot Fröken B:s nya ep som ska vara på gång. Ett smakprov i form av en singel kom för någon månad sedan och den låter väldigt lovande. Recension kommer här när det blir dags.



vic-vem-villkorslös
Vic Vem
är ingen debutant. Han har tidigare släppt en platta under namnet Parham & Vic men nu kommer första soloplattan. På Villkorslös (Swing Kids/Mer än ord) har han förfinat sitt uttryck under de två åren som gått sedan P&V släppte sin platta. Svärtan är distinktare, lyriken direktare och fokuset ligger tydligare vid orden. Dessutom är det en väldigt personlig skiva som känns självbiografisk.

Vic skriver naket om droger, kriminalitet, skeva skönhetsideal och utanförskap. Inte minst skriver han – framförallt i avslutande “Hopp” – om en väg ut ur skiten. Inga originella teman i genren förvisso men han gör det väl och det känns äkta och rakt från hjärtat. Det är en solodebut som definitivt ger mersmak.


Stor-Shere-Khan-568x565Mixtapen
“Den nya skolans ledare” slog upp dörrarna för Stor och gav honom en P3 Guld för bästa hiphop. Den ”riktiga” debuten har dröjt i fyra år men var värd att vänta på. Den tar det bästa av det av 90-talet och placerar det i samtiden. Och det till en utomordentlig Salazar Brothers-signerad produktion som åtminstone i mina öron andas Dr Dre.

Shere Khan XIII (Redline/Universal) är ett både underhållande och varierat, men ändå sammanhållet, album. Små roliga och ibland gripande mellanspel  binder ihop skivan till en nästan filmisk enhet. I ett minnesvärt sådant korsmixar han ett barnsamtal (från Stors egen barndom?) med ljudklipp från lättviktiga underhållningsprogram på 90-talet med nyhetsinslag om Lasermannen och Ny demokrati.

Från partyspår som ”Flyger högst” och ”Shotgun” via samarbetena med briljanta debutanten Linda Pira, på ”Rom & Kush” och ”Psycho”, till den varma ”Pappas låt” tillsammans med Dani M är den inte bara ett tecken på hur bra Stor är utan även hur välmående den svenska hiphopkulturen är just nu.

anton-kristianssonOm Stor är Stockholmsnatt är Anton Kristiansson Göteborgsdito. På småtimmarna vandrar han geneom ett göteborgskt skymningsland på gränsen mellan vakenhet och dröm. I öronen ringer Broder Daniel och gammal britpop medan munnen går i ett ständigt flöde av ord. Han deklamerar likt en spoken word-poet mer än av han egentligen rappar och det lite maniska ordflödet klär musikens drömska sida.

På debuten fick Kristiansson mycket uppmärksamhet för sitt sätt att blanda de “oförenliga” storheterna hiphop och indiepop. När han nu följer upp den med Fred på jorden (Luxury/Border) har han tagit det hela ett steg längre och gör grejen fullt ut. Visst, här finns beatsfesten “Som blommar”, där han går i clinch med Timbuktu, men har han renodlat och förfinat det som gör honom unik. Och det gör han naturligtvis alldeles rätt i.

Det tre skivorna ovan gav jag alla 4 pantrar av fem möjliga i betyg. Men ”gamlingarna” Petter och Ken skämde inte heller ut sig när de släppte nytt i början av april. De fick båda treor i betyg.


secondColumnJag hustlar cash och jag gör det med stil men jobbar med mig själv, försöker ändra mitt liv.

Jag kan störa mig på Petters ibland rätt yxiga skrytrap och självrefererande. Han kallar sig både folklig och rebell. Det må vara sant i första ledet, men i det andra? Samtidigt har han på sina senare plattor blivit allt mer självreflekterande och eftertänksam. Början på allt (Baba) är inget undantag. Det gör att han vid 39 års ålder känns mer relevant än någonsin. Det tarvar respekt.

Pardoxalt nog är det ändå skrytrappen “King” med sitt Mission Impossible-driv och grymma gästspel från Lilla Namo som verkligen får mig att gå igång.

ken-ring_akustiken-568x568Det är något med Ken Ring. Det känns ibland som att han saknar ett filter mellan tanke, känsla och ord. Det har, framförallt i yngre dagar, lett honom till att hamna på löpsedlarna men det gör också honom till en intressant rappare med en stor trovärdighet. Det finns liksom inget tillgjort, skapat eller tillkämpat över honom.

Glaset halvtomt eller halvfullt? Är han störig och gråtmild eller en ärlig socialrealist? På Akustiken (Universal) lutar jag åt det senare.

Ett fantastiskt omslag

IMG_20130503_174709 (1)Jag gick förbi min lokale vinylhandlare idag och då stod den där och såg ensam ut i skyltfönstret. Ett album med den gamle jazztrumpetaren och -vokalisten Jonah Jones.

Jonah Jones hade en lång och framgångsrik karriär som inleddes redan på 20-talet. Han turnerade med Cab Calloway och Earl Hines, spelade in med Sidney Bechet och ledde sina egna band. Men det var inte därför jag genast måste gå in och köpa albumet I dig chicks från 1959.

Jag menar, har ni någonsin sett ett så fantastiskt bokstavligt albumomslag? Det är så töntigt att det blir coolt och ska omedelbart ramas in. En orsak så god som någon att köpa vinyl hellre än cd och nedladdningar!

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.