Är det slut nu?

Hultsfred konkade, återuppstod och flyttade till storstan. Arvika, Siesta och nu den största av dem alla, Peace & Love. Alla är de borta.

Är det över nu?

Är detta slutet för den traditionella rockfestivalen. Den som föddes i Monterey 1967, exploderade på Woodstock ’69 och kom till Sverige med Gärdesfesterna året därpå, och som alltsedan dess fått ungdomar, och inte fullt lika unga, att ge sig ut på landet, eller till ett område i anslutning till en mindre stad, och slå upp sitt tält för att under några dagar utan samhällets vanliga regler festa, umgås och lyssna på musik.

The times they are a’changing.

Den nya tidens festival finns någon annanstans. Den är bättre klädd och den vägrar att campa. Den ligger i en storstad och har ett utbud som drar åt finsmakarhållet. Det duger inte längre med de akter som ändå är ute på turné varje sommar. Publiken vill ha något exklusivt. Som när Kanye West för en handfull år sedan, direkt efter att ha rattat klart sin nya platta, satte sig i bilen ut till flyget för att ta sig till Sverige och Way out west-festivalen.

Eller Stockholm Music & Arts som, när alla andra festivaler försvarade sin sneda könsfördelning med att det fanns så ont om kvinnliga akter, radade upp just intressanta sådana med Patti Smith och Marianne Faithful i spetsen.

Bekvämt, exklusivt, hög hipsterkvot och inte ett dugg lerigt. Dessutom med den extra säkerheten att finnas i städer stora nog att husera tillräckligt många musikintresserade för att bära festivalen även utan utsocknes tillresta om det skulle krisa. Det är antingen det eller nischade festivaler a la Sweden Rock med en äldre, mer välbeställd och inte så trendkänslig kundgrupp. Sådan ser tidsandan ut 2013.

Så är det över nu?

Är det till storstäderna vi får vända oss för våra musikaliska kickar i framtiden? Svaret är ja. Och nej. Det finns knappt några stora, breda, traditionella festivaler kvar i Sverige. Men tiden är en vågrörelse och de kommer säkert att komma tillbaka.

Det kommer att dyka upp en ny generation som upptäcker tjusningen med att rulla sig i lera, sova i tält våta av regn eller värre saker, dricka öl klockan åtta på morgonen och dansa genom natten till den typ av oväsen som faller just dem på läppen.

Everything dies,baby, that’s a fact
But maybe everything that dies some day comes back.

Bruce Springsteen Atlantic City 1982

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.