Nöjesbloggen

Ralph Bretzer bloggar om musik och populärkultur

Månad: april 2013

Country baklänges…

Publicerad

Vad får man om man spelar country baklänges? Hustrun kommer tillbaka, pick up:en börjar gå och hunden börjar leva igen.

Första gången jag hörde det uråldriga skämtet var i tv-serien Lagens Änglar (LA Law) någon gång i mitten av 80-talet och det dyker upp i tankarna när jag hör de fantastiska öppningsraderna i Ashley Monroes Like a rose:

I was only thirteen when daddy died
Momma started drinking and my brother just quit trying.

Det blir inte mer country än så.

Och soundet… Vi snackar country som den lät en gång. Medan mainstreamen översvämmas av utslätad popcountry a la Taylor Swift går Monroe all in med traditionerna. Lyssna bara på duetten med Blake Shelton, You ain’t Dolly (and you ain’t Porter), som inte bara till sin titel skickar tankarna till ett av countryns riktigt stora duettpar, Dolly Parton och Porter Wagoner.

Den får mig också att tänka på när Scarlett greppar mikrofonen tillsammans med Gunnar i tv-serien Nashville. Deras roller, rent musikaliskt, i serien är ju att vara en genuin, traditionalistisk motvikt mot Rayna Jaymes bredbenta rockcountry och Juliette Barnes glittriga popdito. Och även om jag själv snarare lutar mot punkig alt-country måste jag erkänna att jag gillar det jag hör hos Ashley Monroe. Hon snappar upp och förädlar det bästa hos det sena 60- och tidiga 70-talet utan att för den sakens skull bli museal.

Ashley Monroes andra soloalbum, som liksom låten här ovan, bär titeln Like a rose, kom i början av mars. Arrangemang, produktion och inte minnst hennes röst är på den finslipade till perfektion – men utan att bli så där urtvättade som de gärna blir i countryns mittfåra.

Jag hoppas bara att solokarriären inte innebär att hon hoppar av bandet Pistol Annies som hon utgör en tredjedel av. De är lite rockigare, ungefär som en korsning mellan Dixie Chicks och Gretchen Wilson, och definitivt värda en lyssning.

* * *

Ashley Monroe ska också ha cred för att hon på sitt debutalbum, som släpptes efter långt om länge 2009, gör en cover på sorgligt bortglömda australiensiska countrydrottningen Kasey Chambers fina Pony.

* * *

Monroes namn hade helt gått mig förbi innan jag läste texten 9 women who could immediately make country better på bloggen Savingcountrymusic.com. Bland övriga namn på listan märks min personliga favorit Lindi Ortega och våra egna First Aid Kit. Om de sistnämnda kan man läsa:

”These absolutely spellbinding sisters from Sweden are a perfect example of how you can take a sincere passion for the traditional foundations of country music, and infuse them with a more progressive, more modern sound to make them universally relevant to the current ear. Their close harmonies and ear for composition are unparalleled in country music right now.”

Japp. Så sant som det är skrivet.

Mr Penumbra’s 24-hour bookstore

Publicerad

Jag är väldigt förtjust i böcker om böcker. Alltså inte i första hand faktaböcker om litteraturvetenskap, bibliografi eller bokbinderi – även om jag inte har något emot sådana. Jag menar romaner där böckerna själva spelar en stor roll. Dessutom är jag larvigt förtjust i små skumma antikvariat.

livre-mr-penumbra-s-24-hour-bookstore-2170-0Därför var det med förtjusning jag nappade på chefens boktips om en skrift med den för mig lockande titeln Mr Penumbra’s 24-hour bookstore av författaren Robert Sloan som kom ut på engelska förra året. Jag blev inte besviken. När jag väl fastnat i den var det en sådan där bok som gör att man är vaken halva natten och läser i stället för att, som man borde, gå och lägga sig,

Boken utspelar sig på ytan huvudsakligen i San Francisco men i verkligheten är spelplatsen i brytningspunkten mellan gammal och ny kunskap; mellan internet och handinbundna manuskript; mellan Google och hemliga sällskap. Lägg därtill en konspiration lika gammal som boktryckarkonsten själv. Se det som en uppdaterad version Stuart Copelands Microslavar korsad med Umberto Ecos bibliofila romaner som Focaults pendel och I rosens namn.

Till skillnad från Microslavar så hajar man dock inte grejen och tröttnar efter en tredjedel. Mr Penumbra håller intresset vid liv hela vägen ut. Dessutom håller den mig konstant googlande, vilket är passande med tanke på bokens handling. Vilka personer, företeelser och organisationer finns eller har funnits i verkligheten? Har till exempel boktryckarna Aldus Manutius och Griffo Gerritszoon existerat? I det första fallet ja, i det andra nej. Det var Manutius som uppfann det moderna bruket av mitt absoluta favoritskiljetecken; semikolonet. Däremot var Griffo efternamn på en venetsiansk renässans-typsnittsmakare och samarbetspartner till Manutius.

Är det då en slump att Gerritszoon, som spelar en central roll i boken, delar efternamn med den kände munken Erasmus eller att namnet på lagret för museiföremål i Nevadaöknen är en akronym för cult? Är författaren förtjust i den tyska skådespelerskan Franka Potente (från Spring Lola och The Bourne Identity/Supremacy) eller är det bara jag som läser in det för mycket i att huvudpersonens flickvän har det snarlika namnet Kat Potente? Inte heller titelkaraktärens namn, eller för den delen protagonistens efternamn, verkar vara någon slump. Frågorna är många och Sloan lämnar klokt nog svaren öppna åt läsaren att grubbla över.

Se där: ett boktips fört vidare.

Musik i skymningslandet

Publicerad


banner

Öresundståget rullar in på spår fyra på Malmö Central. Jag slår av datorn och pluggar lurarna i telefonen. Klickar fram rätt platta och trycker på play. Ett statiskt brus fyller lurarna. Samtidigt som jag kliver ned på plattformen under jorden börjar basen pumpa. Folkmassan viker av mot rulltrappan som leder upp.

Av en ingivelse viker jag av åt motsatt håll. Går längs den tomma delen av plattformen, mot ett rullband jag inte är riktigt säker på vart det leder. En distad, ödslig, cello och en nedtonad trummaskin gör basen och bruset sällskap. Men det är inte längre i lurarna. Ljudvågorna har trängt in i medvetandet och blivit till en del av verkligheten.

Min blick är halv sänkt. Jag ser på rullbandet framför mig och i periferin ser jag några gula jackor som åker nedåt medan jag är på väg upp. Jag förväntar mig att komma ut någonstans men finner mig i en ny tunnel. Tom. Övergiven. Nästan ny. Väldigt ren och oskadd för en offentlig plats i en stor stad.

15797802-origpic-a63923Samtidigt börjar en mansröst humma en vaggsångsliknande melodi. En trappa så är jag uppe på ytan igen. Anna Lindhs plats. Det är tomt. Övergivet. En tilltagande känsla av overklighet drabbar mig. Överallt spår av mänsklig verksamhet, av modernitet, men trots alla ljusen, allt glas och all betong syns inte en människa till.

Musiken transformerar verkligheten. Jag är inte längre i Malmö utan i ett annat medvetandetillstånd, i ett skymningsland. Det är Sällskapets nya album Nowy Port (Razzia) som jag lyssnar på. Thåström och Osslers gemensamma projekt tar inga hänsyn. Hos dem finns ingen Fan fan fan eller Karenina; ingen säljande ballad som ger radiospelningar och höjer skivförsäljningen. De är pretentiösa och kompromisslösa och skäms inte för det.

Titelspåret hade, med sången högre mixad, kunnat vara med på senaste Thåström-plattan medan annat, som den inledande Flodvaktaren, rör sig i mer ambient miljö. Där målar de med ljud och skapar bilder.

Nowy Port är en stadsdel i Gdansk och det vilar en distinkt känsla av Östeuropa kring tiden för murens fall över Sällskapets andra album. Krypande skräck, en dröm i förfall, en värld på kanten till avgrunden. Jag får bilder i mitt huvud av övergivna industrilandskap, uppbruten betong och rostad metall. Kontrasten är stark mot den allra modernaste och mest nybyggda delen av Malmö som jag kliver upp i. Men det spelar ingen roll. Musiken har redan tagit över verkligheten.

Betyg: 5

* * *

Fotnot: Poeten Bruno K Öijer dyker upp på ett av spåren. Det är naturligtvis kul för en gammal Imperiet-fan. Han gästade ju som bekant Thåström och company på Imperiets album Synd från 1986.

Av någon anledning vill inte bloggverktyget att jag ska bädda in videoklippet som skulle vara till det här inlägget, låten Såg dom komma. Därför länkar jag den här istället.

 

Dagebys dag

Publicerad · Uppdaterad

Så var kommande säsongs Så mycket bättre-gäng spikat. Jag måste erkänna att jag blev glad när jag såg att landets kanske meste Göteborgare, i alla fall sedan Sten-Åke Cederhök och Kent Andersson gått ur tiden, Nationalteaterns eminente Ulf Dageby är med på listan. Jag ser redan fram emot hans dag. Visst finns risken att det blir lite som när P3:s Rally-gäng kärleksfullt slaktade bland annat Nationalteatern på sin Lyxprogg-skiva. Men ändå!

Det här vill jag höra på Dagebys dag:

Lill Lindfors. Bara att få höra henne – av alla människor – sjunga progg är ju stort nog. Samhällets Styvbarn II, ni vet den som börjar med ”Det var vi som slängde rektorn ut från anra våningen” vore något av en önskedröm. Men det är klart, Doin the omoralisk schlagerfestival blues känns ju given för henne.

Agnes. Bängen trålar eller Spisa. Eller vilken som helst av låtarna som handlar om knark, kriminalitet och förortsmisär. Bara för att det borde låta så apart kommande från glamorösa Agnes.

Ebbot Lundberg. Helst skulle jag vilja att han drog till med en riktig rocker a la Jack the Ripper men jag misstänker att det blir något lite mer udda nummer som den flummiga Aldrig mera krig från Tältprojektet eller Hon flytta’ ut till Bergsjön från debuten.

Tityo. Hanna från Arlöv eller Bara om min älskade väntar.

Ken Ring. Om inte Ken gör antingen Samhällets styvbarn II eller Barn av vår tid är något väldigt fel i världen.

Bo Sundström. Får jazza till Stena Olssons Compagnie ännu mer.

Men snälla ni! Skit i Livet är en fest. Den kan vi alla utantill.

Berättelser från Engelsfors

Publicerad

engelsfors4

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har berättat att de, när de först lärde känna varandra, bondade över en gemensam kärlek till Buffy the Vampire Slayer. Det märks tydligt i de två delar som ännu kommit ut i deras Engelsfors-trilogi.

engelsforsSom Buffy-fan känner man igen sig i själva formen där en krets av ungdomar, som förvisso representerar arketyper men som ändå fylls med så mycket kött och blod att de aldrig blir stereotypa, utsätts för en magisk verklighet som är på samma gång skrämmande som lockande. Här, liksom i Buffy, finns det alldagliga livet som står i kontrast till den magiska världen och det mystiska rådet som är en maktfaktor inom den senare; ett råd som sägs stå på den goda sidan men som också agerar cyniskt och maktfullkomligt. Inte minst känner man igen sig i metaforen med skolan som ett helvete och kampen mellan en stelbent men (ibland) välmenande vuxenvärld och ett ungdomsliv där allt är på ett blodigt allvar bortom de vuxnas förståelse.

Jag föll som en sten när jag sent om sider läste ”Cirkeln” och kastade mig över ”Eld” som jag slukade i ett sträck. Väntan på avslutande delen, ”Nyckeln” är lång och plågsam. Därför är det inte utan en avsevärd mängd entusiasm som jag kastar mig över serieboken ”Berättelser från Engelsfors” (Rabén & Sjögren) som utgör ett slags del 2,5 i serien. Med en session hos romanernas spådam, Mona Månstråle, som ramberättelser gör författarna och tecknarna nedslag före och under de två första böckerna och i den avslutande delen får vi också ett smakprov på vad som komma skall.

Det ska sägas med en gång att serierna inte står på egna ben. Har man inte läst böckerna får man inte ut så mycket av ”Berättelse från Engelsfors”. Som fördjupning av karaktärerna och som aptitretare inför den avslutande delen som kommer till hösten fungerar den dock alldeles utmärkt. Vi får veta mer om hur Olivia hamnade där hon hamnade i slutet av Eld och berättelsen om Elias hos kuratorn (eller är det rektorn Adriana Ehrenskiöld?) är en intressant parafras på den inledande scenen i ”Cirkeln”. Allra bäst är bokens längsta berättelse där vi får följa Ehrenskiölds dömda förhållande med Simon Takahashi, ett förhållande som ligger långt före tiden för böckernas handling och som vi där ser det hemska resultatet av.

Tecknarna Kim W Andersson (som även gjort böckernas omslag), Karl Johansson och Lina Neidestam har gjort ett strålande arbete med att sätta en visuell form för det som det i mitt och många, många andras medvetande redan finns egna föreställningar om. Trots att de har sina egna lätt igenkännliga stilar lyckas de hitta en gemensam vision som gör att det visuella berättandet inte faller isär utan bildar en sammanhållen enhet.

Det har redan utlovats ännu en seriebok. Det känns skönt att man inte helt behöver lämna Engelsfors helt efter att den avslutande delen av trilogin kommit ut. För även om Engelsfors är ett ruggigt ställe så släpper dess invånare inte så lätt taget om en.

(Recensionen ursprungligen publicerad i Skånska Dagbladets papperstidning 2 april.)

engelsfors2

Recordstore Day

Publicerad

Cookies 1Cookies n Beans. Foto: Ralph Bretzer

Årets största högtid? Ja, kanske, i alla fall för oss som tar vårt skivsamlande på allvar även i dessa Spotify-tider. Jag är så pass gammal att jag inte tycker att det är riktigt på riktigt om jag inte har en fysisk skiva att hålla i handen och ställa i hyllan.

Skånskans utsände klämde in en fråga till Håkan Hellström när han signerade skivor tidigare idag: Vad har skivaffärer betytt för dig.
– Det är en alldeles för stor fråga den hinner jag inte svara på nu, sa han medan kön ringlade sig lång genom butikens två plan och ut på gatan.

Det är en stor fråga. Själv vet jag inte heller riktigt vad jag skulle svara på den men att det är mycket, väldigt mycket, är självklart. Under varje utlandsresa – inte minst de till London i tonåren – var skivbutikerna det första jag tittade efter. Framförallt små entusiastbutiker som drivs av människor som brinner för den musik de säljer har varit med och format mig och min musiksmak; hjälpt mig att upptäcka musik vid sidan av allfartsvägen. Men hur och i vilken utsträckning. Nej, det tål att funderas på länge.

Cookies 3-001

Frida Öhrn.

Själv jobbar jag idag, på denna Recordstore Day, men hann i alla fall iväg till Folkårock för att kolla på Cookies n Beans minispelning. Jag är rätt förtjust i formatet med korta opretentiösa spelningar i butiker. Att det är gratis gör ju inte saken sämre. Lika förtjust är jag inte i Cookies n Beans Fredrik Kempe-samarbeten – med Melodifestivalsbidraget Burning flags i spetsen – som jag tycker vattnar ur den country de annars gör så himla bra, inte minst på förra årets fina album Go tell the world. Men i det här formatet med bara rösterna, två gitarrer och Frida Öhrns marackas och tamburin växer även de. Dessutom får man ju ge dem att Sunday walk of shame är en alldeles fantastisk countrylåttitel…

Den stora behållningen är dock hur Charlotte Centervall, Linda Ström och Frida Öhrns röster – som är väldigt bra var och en för sig – smälter samman och tillsammans blir något större än de enskilda delarna.

Cookies 2Charlotte Centervall.

Cookies 6

John Holm

 John Holm signerar sitt debutalbum ”Sordin” från 1972.

Jag insåg när jag kom till Folk å Rock att jag missat att Irya’s Playground spelat tidigare på dagen. Det suger ju. Senaste plattan, deras andra, är riktigt bra. Här följer en recension av den som var publicerad i onsdagens Skånskan.

* * *

Ur en intrikat – och emellanåt överkomplicerat arrangerad – musikalisk väv sträcker sig en röst som liksom inte släpper taget. Bräcklig och stark på samma gång. Drömsk men ändå närvarande. Både den och sättet att arrangera får mig att tänka på de engelskspråkiga spåren på Lalehs första platta.

Album-omslagBakom bandnamnet Irya’s Playground döljer sig sångerskan Irya Gmeyner – en av grundarna till Cirkus Cirkör och tillika förgrundsgestalt i bandet Urga – och branchprofilen Pange Öberg som en gång i tiden var med och startade Mejeriet i Lund. Tillsammans med ett rutinerat gäng musiker, däribland Martin Hederos, Sebastian Öberg och Nille Perned för att nämna några av de mer namnkunniga, har de i The pain of letting go (Byker wall/Universal) skapat ett fascinerande popalbum som på gott och ont är betydligt mer sammanhållet än deras fem år gamla debut.

På gott för att skivan är en enhet och på ont för att låtarna emellanåt har en tendens att flyta ihop och bli lite ljudmässigt lika. Men då har de å andra sidan Gmeyners röst att falla tillbaka på.

Betyg: 4

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 49 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Ic3peak, Bror Gunnar Jansson och Stevie Nicks.
Läser: Bruce Dickinsons och Prince respektive självbiografier.
Ser just nu: Lovecraft country, The Boys och The Good Place.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Kundtjänst

0774-41 00 41

kundtjanst@skd.se

Hantera annonsval

Skånska Dagbladet

Skånska Dagbladet ingår i AB Skånska Dagbladet,
organisationsnummer 556003-3457.

Ansvarig utgivare

Lars Sjögren, lars.sjogren@skd.se