Håkan, hästpojkar och gamla pudlar…

Lyssnar på Håkan Hellströms nya singel Det kommer aldrig va över för mig. Och visst är den fin. Men medan Håkan går omkring mot en fond av grafittin på Pannhuset vid Röda Sten i Göteborg fårjag hela tiden helt andra bilder i huvudet. Postpunkfrisyrer och pälskragar i ett vintrigt fjälllandskap. The Edges ringande gitarrer ekar i öronen. Eller är det Hurricane Gilberts?

Var går gränsen mellan plagiat och hommage? För jag förväntar mig halva tiden att Hellström ska byta språk och brista ut i ett All is quiet here on new years day. Ja, det låter stundtals ohemult likt U2 mästerliga New Years Day från 1983.

Men med det sagt går det inte att ta ifrån Hellströms hans förmåga att både med sin röst och sina ord förmedla känslan att det är på dödligt allvar; att han sliter hjärtat ur kroppen. Om än med barndomens favoritsinglar som hjälpmedel.

* * *

en_magisk_tanke_ltd-22692230-frntlPå tal om Håkan. Ända sedan hans genombrott har pop från Göteborg varit synonymt med vinglig sång, E-Street Band-eufori och texter på liv och död. Hästpojken, aktuellla med sitt tredje album – En magisk tanke (EMI), är inget undantag. När de debuterade med Caligula för en handfull år sedan var de fyllda av punkig dekadans; stundtals med något briljant på spåren men lika ofta på väg att påtänt cykla i diket.

Men det har hänt något sedan dess. Nu känns marken betydligt stabilare under deras fötter. Utan att på något sätt tappat sig själva hittar de ett dovare tonläge och tonträffen är bättre. Därmed inte sagt att de skulle blivit trygga och tråkiga.

Om du frågar mig är det en förändring som är helt och hållet av godo. Inte minst som de fått till en samling popsånger som andas både desperation och livsglädje precis som bra pop ska. 

Betyg: 4

* * *

bon-jovi-what-about-now-album-cover-1363035575I mina tonår, på det glada 80-talet, var det hårdrock som gällde för mig. Via en kort invänjningsfas med Europes Final Countdown, Van Halens 1984 och – inte minst – Bon Jovis Slippery when wet var det över till hårdare grejer och avstångdstagande från de där mjukishårdrocksakterna. Det var poliariserade tider och som tonåring var man ju en smula mer kategorisk, om man säger så… När det gäller Bon Jovi kunde jag dock inte helt släppa hitsen You give love a bad name och Living on a prayer. Dels var det ju bra låtar och dels fanns det den där New Jersey-känslan som bandet delar med Bruce Springsteen och som tonvis med hårspray och hårdrocksposer inte kunde dölja.

Sedan dess måste jag erkänna att bandet fullständigt försvunnit ur mitt liv. När de sedan skrev It’s my life tillsammans med Max Martin var det liksom nådastöten. Det var mer fabriksproducerad Britney Spears-pop än rock n roll, om man säger så. Så landar då ett nytt album, What about now (Def Jam/Universal), på mitt skrivbord och jag vey ärligt talat inte vad jag ska förvänta mig.

Pudelrocken från de tidiga åren är långt borta, ska det visa sig. Så också den fläskiga hitfabrikspopen.  I stället har det där draget av genuin heartland-rock som alltid funnits där i botten av deras musik fått blomma ut till fullo på bandets tolfte album. Tankarna går till Springsteen, till Mellancamp och Petty och det är ju trevligt. Tyvärr når de inte riktigt upp till kollegorna.

What about now är en sympatisk skiva, De är långt från hårdrocken men desto närmare hjärtat. Och det är naturligtvis helt rätt för ett band där alltid den lite hårdare sidan av musiken kändes en smula påklistrad. Men det är tuff konkurrens i genren och det vill liksom inte riktigt lyfta. Låtskrivandet är kompetent men lite tråkigt och Jon Bon Jovi är ju inte direkt den starkaste sångare New Jersey lyckats frambringa. What about now är tyvärr en skiva som bäst beskrivs av ordet oanmärkningsvärd – och det är ju inte så kul.

Betyg: 2

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.