Rysliga Amanda

Kopia av amandaMobilfoto: Ralph Bretzer

Det mysrysiga spöklika och olycksbådande inslaget på Amanda Jenssens senaste platta, med det passande namnet Hymns for the haunted, lämpar ju sig alldeles ypperligt för att gå bananas med scendekoren.  Och det är precis vad hon gör på sin nu pågående turné; en turné som nu på fredag når Halmstads Teater och nästa fredag KB i Malmö. Jag passade på att tjuvstarta lite med att hoppa över Melodifestivalen och i stället se Jenssen på Pustervik i Göteborg i helgen.

amanda1Det är inget snack om att hon tar vara på temat. Längst bak hänger runda lampor draperade i vita tygstycken som påminner om klassiska Laban-spöken. I mitten på scenen något slags Carny-inspirerad totempåle komplett med ouija-bräde och dödskalle. Och så Amanda själv då som manifestierar sig på scen i en svart kreation som kröns av en huvudbonad som hade fått Lady Gaga att nicka gillande. Givetvis inleder hon med Ghost.

Så värst läskigt blir det nu inte. Snarare väldigt trevligt. Det är mer Familjen Addams än Exorcisten om man säger så. Och inget fel med det. Publiken är hyfsat stor (500 pers ungefär i en lokal som tar 750) och uppenbart uppskattande även om de inte vill släppa loss riktigt med dansen förrän i de riktiga stänkarna; Amarulla Tree, Happy Land och Dry my soul. Det är lite synd för både Jenssen och hennes sköna band är i toppform.

amanda2Att publiken – med en för mig oväntat hög medelålder – inte är så dansant förtar inte att det är en bra spelning. Amanda Jenssens röst går ju som bekant inte av för hackor. Den där lille hesheten som är hennes vokala signum kontrasterar fint mot dynamiken i hennes röst och mellansnacken är både personliga, roliga, charmiga och känns spontana.

När jag recenserade Hymns for the haunted skrev jag att hennes formkurva pekar uppåt. Vart och ett av hennes album har varit bättre än det föregående. Det samma kan sägas om henne som scenartist. Det enda jag egentligen saknar är att hon fyller de där snygga låtarna och lika snygga arrangemangen med lite mer svärta; att tyngdpunkten förflyttas något från mys till rys. Då har Jenssen få, om ens några, övermän i sin genre. Framförallt inte på våra breddgrader.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.