Star Wars och personer av ointresse

Det blir J. J. Abrams, mannen bakom Lost och de två senaste Star Trek-filmerna, som regisserar den sjunde Star Wars-filmen. Om det kan man läsa i denna Guardian-artikel som kom ut alldeles nyss. Samtidigt rullar tv-serien Person of interest, där Abrams är en av hjärnorna bakom, som bäst på sin andra säsong i USA.

Serien som fått mycket bra kritik på hemmaplan har nyss börjat visas på femman (första säsongens tredje avsnitt gick igår kväll). Den goda kritiken finner jag svårbegriplig. Själva grundpremissen är närmast löjlig: en gigantisk dator tuggar igenom en hårresande mängd data från alla e-mail, telefonsamtal och övervakningskameror och spottar ur sig inte bara det den ska, det vill säga planerade terrordåd, utan även en lista på personer som kommer bli inblandade på ena eller andra sättet i våldsbrott.

Mannen bakom maskinen, den mystiske miljardären (så klart) Mr Finch, anlitar den neddekade före detta CIA-agenten (så klart) John Reese för att se till att inte fel personer skadas och rätt personer blir det. Ett superhjälte-upplägg med andra ord, även om superkrafterna finns hos en maskin och inte i en hjälte.

Datorn kan alltså förutse framtiden men inte i detalj utan bara vem som kommer att finnas i centrum som offer eller gärningsman. Det är svårköpt, inte minst som serien gestaltas som ett kriminaldrama och inte som science fiction. Visst gör man sitt bästa för att få fram klassiskt skitiga storstadsmiljöer och känslan av övervakningssamhällets paranoia men utan att nå ända fram. Just det paranoida borde skruvats upp åtskilliga steg till. Liksom de etiska problemen med övervakningssamhället.

Än värre är det med skådespeleriet från de båda huvudrollsinnehavarna. Jim Caviezel (Jesus i The last temptation of christ) som John Reese  är stelare än Mr Finchs stelopererade ben och Michael Emerson (Benjamin i Lost) som Finch är inte mycket roligare han. Snarare än persons of interest är de personer av ointresse. Mycket bistra ansiktsuttryck och sönderskjutna knäskålar blir det.

* * *

En reflektion: varför måste någon som har skottsäker väst på sig alltid slita upp skjortan efter att ha blivit skjuten för att titta på kulorna?

* * *

För ett betydligt bättre drama med övervakningskameror i centrum se den skotska filmen Red Road från 2006 istället. Där är det skitiga storstadsbilder och paranoia på riktigt.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.