Håller fanan högt

Som få av överlevarna från den första kaliforniska punkvågen har Bad Religion lyckats med konststycket att inte bara hålla sig kvar utan även åldras med både värdighet och bibehållen intellektuell skärpa. Jämför gärna med nästan jämnåriga kollegorna i NoFX (Fat Mike är tre år yngre än Greg Graffin). Värdighet var knappast ett ord som dök upp i tankarna när NoFX stod på scen på Siesta!-festivalen, om man säger så…

Sedan gitarristen Brett Gurewitz återkomst till Bad Religion 2001 har Bad Religion klivit in i en andra guldålder med en serie starka – ibland urstarka – album. True north, deras sextonde album, är på intet sätt något undantag. 16 bra låtar med det klassiska Bad Religion-soundet, lika melodiöst som frenetiskt utan att för den sakens skull snegla mot poppunken.

Med det uttalade målet att återknyta till klassiker som Suffer och No control från slutet av 80-talet har de dragit ned på låtlängden för att få, som de säger, mer koncentrerade utbrott av melodi och tankar. Någonstans under årens lopp har dock en del av explosiviteten mattats; i vreden har ett drag av sorg över sakernas tillstånd smugigt sig in. Titlar som Robin Hood in Rreverse och Dept. of False Hope är signifikativa.

Det är på gott och ont. “True north” är inte lika omedelbar som nämnda album. På No Control kunde bandet utan att blinka kasta ur sig en komplett låt på 50 sekunder som sa lika mycket som andra behövde tre minuter på sig att förmedla. På en låt som Change of Ideas (57 sekunder) blir lyssnaren inkastad rakt in i handlingen, så att säga. Några snabba stamp på baskaggen som inräkning, sedan föll allt – sång bas och två gittarer – in samtidigt på ettan. Inget intro utan direkt till det viktiga.

No Control kom ut 1989, samma år som jag fyllde 18, och jag som då mest lyssnade på hårdrock och bluesrock blev helt golvad. Riktigt så direkta förmår inte Bad Religion av 2013 års modell vara. Samtidigt är True North en alldeles utmärkt skiva i sin egen rätt och kanske är det jag som har en alldeles för nostalgisk bild av de skivor som fick mig att upptäcka dem. I min recension i dagens tidning står det tre pantrar i betyg. Om jag inte hade haft de sena 80- och tidiga 90-talsplattorna att jämföra med hade det betyget mycket sannolikt varit ett snäpp högre.

 * * *

Bara för den sakens skull tar vi en favorit från förr. Atomic garden från 1992 års Generator.

* * *

Först hyllad, sedan hånad, sedan… Veckans viktigaste (obs: ironi) nyhetsdrama får ännu en vändning. I en artikel på sajten Slate rycker musikern Mike Doughty ut till Beyonces försvar: som proffs ser han att Beyonce visst sjöng live när hon framförde USA:s notoriskt svårsjungna nationalsång i samband med att Obama svor presidenteden för andra gången.

Som amatör är jag böjd att hålla med honom. Nog tusan ser det ut som att hon sjunger live, Och om hon inte gör det måste hon utan tvekan vara världens bästa läppsynkare. Och nog hade de låga tonerna i inledningen låtit betydligt starkare om de de facto varit inspelade i en studio.

Bra tanke han, Doughty,har förresten om ett Nobel-pris i mim. Det skulle bädda för intressanta ”tal” på Nobelfesten.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.