Nashville

Robert Altman gjorde en riktigt bra rulle i mitten av 70-talet som genom ett antal sammanflätade historier gestaltade countrymusikens huvudstad. De finns dock de som likt musikern och låtskrivaren JD Souther (som bland mycket annat på en lång och distingerad meritförteckning kan lista Eagles-hiten Heartache tonight)  i en Rolling Stone-intervju för några månader sedan menar att den ger en stereotyp hillbilly-bild av en vad som i verkligheten är en kosmopolitisk storstad.

Passande då att Souther återfinns i rollistan för en av av förra höstens stora tv-succér på andra sidan Atlanten som delar både namn och ämne med Altmans Nashville. Serien har redan plockat hem Critics Choice-priset för ”most exciting new show” och ett par Golden Globe-nomineringar för bästa kvinnliga skådespelerska i en huvudroll respektive biroll.

Huvudrollen som den medelålders countrystjärnan Rayna Jaymes spelas av Connie Britton som vi känner igen från Spin City, Friday Night Lights och Vita Huset. Hennes senaste platta säljer dåligt och den nya regimen på hennes skivbolag, ett bolag vars framgång hon en gång var en stor del i att skapa, är allt annat än nöjda. Hon utmanas underifrån av unga blonda och allt annat än sympatiska popcountryfenomenet Juliette Barnes, spelad av Hayden Panettiere som blev känd som cheerleadern Claire i serien Heroes.

Serien ger, åtminstone i sina första två avsnitt, en intressant bild av musikbranchen där konstanterna inte egentligen är stjärnorna vars bana går upp och ned utan snarare spelarna under ytan; låtskrivarna och musikerna som står bakom dem. Jag ler för mig själv när producenten efter en inspelning med Juliette Barnes suckar trött ”Thank god for autotune” och drar mig till minnes ett citat ur folkmusiksärlingen Todd Sniders låt Nashville:

But there’s nothing wrong with Nashville
There ain’t nothing wrong with pickin’ out in the sticks
There isn’t nothing wrong with rolling in the cashville
There isn’t nothing wrong that we can’t fix in the mix 

Bobby Bare Jr är inne på samma spår i Visit me in Music City:

You don’t even have to sing on key
Producers with computers
can fix it all in Nashville, Tennessee

Men det är inte bara det övre skiktet på Music Row som skildras i tv-serien. På klassiska haket Bluebird Café (jodå, det finns i verkligheten och är något av en institution) samlas musikens nutid, framtid och undervegetation. Redan i första avsnittet avslöjas att det i servitrisen på haket bor en talang som upptäcks av Southers karaktär Watty White. Återigen kommer jag att tänka på Bare Jr:s bild av staden:

The hills are filled with naked hee-haw honeys
Who all sing along in perfect harmony
The world’s greatest living guitar pickers
Can deliver you a pizza or sell you weed

Staden är full av talanger men det är inte alltid man hittar dem där man förväntar sig. Och det är inte heller alltid de största talangerna och den bästa musiken som återfinns i toppen av listorna.

Berömet serien fått av en nästan enig kritikerkår i USA (Metacritic har den på 84 procent och inte en enda negativ recension är listad) är välförtjänt. Serien som skapats av Callie Khoury, manusförfattaren bakom Thelma & Louise, ger en bild av människorna, musikbranchen och politiken i Nashville som känns trovärdig. Skådespeleriet är utmärkt, inte minst från Britton och Panettiere. För den sistnämnda är det något av en comeback. Hon har legat lågt sedan Heroes gick i mål. Det är ett klokt drag. Hade hon bara fortsatt och mata på med nya roller hade risken varit att hon förblivit den där cheerleadern som räddar världen i folks medvetande lite som Sarah Michelle Gellar inte kommer att kunna skaka av sig Buffy i första taget, trots att ett decennium gått sedan den serien slutade.

Hennes roll är som sagt synnerligen osympatisk men vi har redan sett flera tecken på att den bilden kommer att nyanseras. I bakgrunden finns en metamfetamin-missbrukande mamma med förmågan att få den hårda fasaden att spricka.

Det är på inte nödvändigt att gilla country för att uppskatta serien men jag tror att det hjälper om man inte direkt kräks på genren. Det är mycket musik och både Britton och Panettiere visar sig vara riktigt duktiga sångerskor men den bästa av dem alla är Clare Bowen som den begåvade servitrisen. Det enda negativa så här långt är att det finns en viss risk att serien som redan visar upp tre triangeldramer ska falla ned i såpa-träsket med tiden. Men än så länge ser det mycket lovandet ut.

Fotnot: Serien sänds måndagar klockan 20:00 på TV3.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.