P3 Guld och Bowie…

Väldigt kul och välförtjänt att Linnea Henriksson plockade hem priset för årets artist. Hon har haft ett riktigt bra år med album som sålt guld och singel som passerat platina-nivån. Men mest minns jag de fina spelningarna under sommaren och hösten (1, 2 och 3). Idag lyssnar jag på Till mina älskade och älskare på repeat.

Synd bara att galan inte sändes live och att både Live Nation och P3 själva sabbade spänningen genom att lägga ut vinnarna på twitter en halvtimma i förväg. Det var väl sådär bright…

Och vad sysslade ljussättarna med? Kändes som att de inte hade någon som helst koll på var folk skulle befinna sig på scenen. Ibland ljus på artisterna men mer ofta inte.

Kent – årets grupp? Det känns ju sådär fräscht. Det priset borde vara gjutet för First Aid Kit som hade ett helt fantastiskt 2012 krönt av den enorma Way out West-spelningen i augusti. Kent? Tja, de gjorde väl bra ifrån sig men i jämförelse… Och Maskinen som årets liveakt? Timbuktu och Damn! skulle haft det priset.

Bäst scenframträdandet stod Gnucci för. First Aid Kits rap-version av Dylans Subterranean Homesick Blues gick inte av för hackor den heller. Men att det skulle vara världens första rap-låt… Nej, det köper jag inte. Evert Taube rappade på Kinesiska Muren (eller Muren och böckerna som den också är känd som) redan 1960 och det finns en massa talking blues som är betydligt äldre än så.

* * *

Att kalla det en chock är ingen överdrift när en ny singel från David Bowie dök upp helt utan förvarning på hans 66-årsdag för en dryg vecka sedan. Inte minst som den visade sig vara väldigt, väldigt bra.

Where are we now? må vara inspelad i New York men det är en annan metropol som dyker upp i tankarna och det inte bara för att en referens till Potsdamer Platz finns redan i första textraden. I producentstolen sitter Tony Visconte som rattade Bowies klassiska Berlin-trilogi och det här är definitivt en fortsättning på den. Blicken är fäst i backspegeln; mot åren han spenderade i den då delade staden.

Kompositören Philip Glass, som gjort symfoniska stycken av Bowies Berlin-plattor, sa en gång att Bowie gjorde “ganska komplex musik förklädd till enkla stycken” och det gäller även här. Den melankoliska och vackra “Where are we now?” har både direkthet och en känsla av att här finns mer att upptäcka. Jag lyssnar på den om och om igen utan att tröttna. Det bådar mycket gott för fullängdarens som sägs vara på gång i mars.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 48 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Nadia Tehran, fka twigs, Sarah Klang.
Läser: Elton Johns självbiografi och Fredrik Strages 242..
Ser just nu: The Deuce, His dark materials. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.

Kontakt: ralph.bretzer@skd.se
Instagram: @rioteer

Alla bilder tagna av mig om inte annat anges.